ett besök i paradiset
vad kan den första dagen hemma på tre veckor vara.............om inte alldeles underbar!
det är så många känslor inombords. lycka och glädje över att tillbringat några timmar ute i livet, gosat med hunden, träffat mamma och pappa, strosat nere i hamnen som en av alla andra normala människor, suttit i solen och bara njutit av vardagsljuden.
ledsamhet, frustration, irritation och rastlöshet över att behöva sätta sig i taxin och åka tillbaka till sjukhuset. tårarna gick inte att hålla inne med. det blev så jobbigt att behöva åka så snart. timmarna gick alldeles för fort. jag ville så gärna stanna, sova i min egen säng. börja bygga upp mitt liv där hemma igen.
det är två världar med sådana kontraster som det blir väldigt känslosamt att förflytta sig mellan. jag vill inte vara där i livet som jag befinner mig just nu. jag har själv försatt mig i den här situationen, och måste själv utstå konsekvenserna och ta mig ur den. måste ha tålamod, fast det är det svåraste.
nu längtar jag bara till nästa helg. tanken på att det kommer en ny, och minnena av de här dagen, får mig att uthärda timmarna här. en lång söndag väntar imorgon, med dödläge på avdelningen. vi är inte många själar kvar, men snart är jag också där att jag slipper tillbringa helgerna här.
jag ska kämpa. jag vet vart jag vill, och det finns bara en väg dit som leder härifrån. den hårda...
snart, snart...
solen skiner och om drygt två timmar är jag hemma! vilken morgon att vakna upp till. jag kan inte bli på annat än toppenhumör :D
jag ska sitta ute hela dagen, om det nu är fint väder hos mig också. tanka så mkt sol, frisk luft och frihetskänsla som det bara går så att jag klarar mig en vecka till sen.
ibland är livet ljust. idag går jag med lätta steg. idag ser jag annat än klockans långsamma tickande.
hem!
frihet
vad jag längtar efter att få träffa vår hund och borra in ansiktet i hennes päls. sitta och klia henne i soffan. det är så mycket jag längtar efter, vardagliga småsaker men som för mig nu är betydelsefulla händelser. allt jag inte har möjlighet till här, och det är mycket. tänk att få dricka kaffe när jag vill, nybryggt varmt kaffe istället för överblivet kaffe i termos från personalfikat. (jag klagar inte, får väl vara glad att vi överhuvudtaget får kaffe...) en annan sak är att kunna äta i lugn och ro utan att behöva titta på klockan och känna sig stressad.
åh, vad jag längtar hem!
låt eftermiddagen och morgondagen gå fort.
saknar frihet
jag saknar att ha ett självständigt liv. ett liv i fysisk och psykisk frihet. ett liv med gemenskap, kärlek och mening.
det känns som att jag är på fel plats, att jag letar på fel ställe. här inne finns ingenting utav det. här inne hittar jag inte de människor jag vill omge mig med i mitt liv. här inne finner jag ingen mening med livet.
det är inte endast ett liv med mat jag har svårt att skapa, utan ett liv med relationer, till andra och till mig själv.
tål inte mesiga typer
tisdag, snart är det onsdag och då har halva veckan gått. är bara så allmänt less idag. stör mig på min kontaktperson. hon är så fruktansvärt mjäkig, påminner väldigt mycket om en barndomskompis när jag var liten. pratar med låg övertydlig röst, höjer aldrig tonen och säger ifrån, kan aldrig fatta några egna beslut eller ta något initiativ. jag har lust att bara dunka näven i bordet, få henne att reagera och tuffa till sig. hon är en toffel rent ut sagt. tur att det är två personer i varje team och att den andra som jag har är desto bättre. försöker hålla mig till henne så mkt som möjligt. hon är rak, tuff och förstående, vilket är precis vad jag behöver. nån med mer go i. jag tål inte mjäkiga personer, får knappast nåt förtroende för dem.
i eftermiddag får jag besök! jippie, nåt som händer idag, nåt att se framemot. är så glad att nån vill komma och hälsa på mig. göra sig besväret att ta sig hit bara för att träffa mig en stund... det är ju knappast det roligaste stället att ses på, och sjukhusbesök står inte direkt överst på listan över saker man vill ägna sin lediga tid till.
sin inre styrka
snart snart får jag gå och lägga mig. äntligen är den här veckan över. fattar inte att jag varit här två veckor, det känns snarare som tjugotvå... det har varit en lång och innehållslös dag. vaknade imorse utan röst. förkylningen har satt sig på stämbanden. tack och lov ingen annanstans, inte ont i halsen, snuvig eller febrig. peppar, peppar ta i trä... har gått omkring och väst hela dagen. trodde att det skulle ge med sig när jag värmt upp rösten lite men det blev det inte. lika bra att vara tyst. jag har ändå inte så mkt att komma med eller nån att snacka en massa med.
imorgon vill jag ha tillbaka rösten, för då behöver jag prata med min ssk och få lite pepp-talk. har gått nästan en vecka sen sist, och nu börjar min egen motivation svikta efter långhelgen. jag behöver kontinuerlig påfyllning, för ännu är jag inte så stark att jag själv kan hålla min gnista uppe. jag behöver någon som står bakom, stöttar, pushar och påminner mig om vad jag vill och var jag är på väg.
jag jobbar på att bygga upp min egen inre styrka. ett bygge som måste göras grundligt och kommer att ta sin tid innan den är tillräckligt solid att luta sig emot.
glädjeboost
jag har haft en toppen dag, den bästa sen jag kom hit. kan det bero på att jag för första gången på två veckor har fått lämna denna byggnad? :)
så underbart att få komma härifrån och se något annat.
först en sväng till öb där jag unnade mig att köpa några gelpennor, efter mycket velande om jag verkligen skulle slösa tjugofem spänn på det (tänk vad lite man tycker man är värd...). sen tillbringade jag hela eftermiddagen tillsammans med mina föräldrar, då vi åkte till steninge slott och tittade. dagen har flugit iväg. det hör inte till vanligheterna. jag kommer att leva länge med den här dagen i minnet. känner mig påtankad med ny kraft, energi och tålamod att ta mig igenom ännu en vecka här på avdelningen. först står en söndag på tur, men den känns inte längre lika jobbig om jag lyckas hålla kvar känslan från idag. mamma hade förresten med sig garn och stickor, så jag har mitt stickprojekt som jag kan sätta igång med imorgon. att sticka brukar vara ett effektivt sätt att få tiden att gå och jag känner att jag gör något vettigt.
jag har lite svårt för att bara sätta mig ner med en bok för tillfället. har inte riktigt den ro i kroppen, även fast det är en bra bok jag håller på med. det är lättare att sysselsätta sig med något "aktivt", som att lösa korsord, sticka eller pyssla. lägga pussel är heller inte en sån dum idé, men roligare om man har någon som hjälper till. blir lite förvånad över mig själv faktiskt. under särskilda förutsättningar kan vad som helst ske, och jag upptäcker andra sidor hos mig själv.
kanske kommer det trots allt nåt gott och lärorikt ur det svåra, trots att det är väldigt svårt att se det medan man är mitt inne i det.
sol
soligt ute och det smittar av sig på mitt humör. sedan beror mitt lätta sinne såklart på att jag fick följa med på utflykt på förmiddagen! vilken lycka :) det betyder så mycket att få åka iväg någonstans, vart spelar ingen roll, och få lite miljöombyte. få tankarna på annat håll, känna sig lite normal och komma ut till livet där utanför som man annars avskrämar sig ifrån när man är här. en riktig glädjeboost!
dessutom ringde mamma och pappa och meddelade att de kommer och hälsar på i eftermiddag. ännu en anledning att vara glad! får timpermis att åka iväg med dem istället för att sitta här på avdelningen. det blir bara så stelt och ombekvämt att umgås här. hela stället skriker sjukdom och har en speciell atmosfär över sig som gör att jag skäms över att vara här, när jag har besök. det blir mer avslappnat och "normalt" om man träffas på neutral mark.
försöker vara i denna tillfälliga känsla av glädje och njuta av den så länge den varar. det skiftar fort. gårdagen var raka motsatsen, så jag är tacksam över att det känns lättare idag. iaf just nu. jag ska inte uttala mig om resten av dagen, den ligger fortfarande framför mig och den kan jag aldrig förutse. jag kan göra det bästa av förutsättningarna, som verkar lovande.
längtar till de kommer!
febrilt pysslande
nu har iaf halva dagen gått. har hållit mig sysselsatt med pyssel den största delen av tiden för att hålla tankarna borta och för att aktivera mig. rastlösheten är förrädisk, med den kommer alla jobbiga känslor som bara får mig att må dåligt och hamna i en negativ spiral. jag gör allt för att hålla den borta. planerar timme för timme vad jag ska göra, allt för att det inte ska bli någon dötid, för då är jag snabbt där igen.
tittade nyss på när wissman sprang finalen på 400 m. hade en förhoppning om att han skulle kunna knipa bronsmedaljen, men som många andra svenskar slutat i detta os kom han sist. vet inte hur hans tid stod sig, men kanske han gjorde ett bra lopp ändå utifrån sina förutsättningar. man kan ju bara jämföra sig med sig själv, right? gäller såväl idrottsmän som vi som befinner oss här.
börjar känna av hemlängtan vid det här laget. en och en halv vecka har passerat. bara... saknar min lägenhet, min säng, mina vanor, att få sitta med sin kopp te på kvällen framför tvn i lugn och ro utan att ständigt behöva hålla koll på klockan och vara färdig till ett visst klockslag. ja, det är nog en av de saker jag saknar mest, att få äta i lugn och ro utan tidspress. här påminns man hela tiden om hur lång tid man har på sig. alltid är det någon som påpekar att "nu är det bara 10min kvar" osv. rätt irriterande...
för att inte tala om hur mycket jag längtar efter vår hund! att få kela med henne igen, ta en promenad längs guldbröllopsstigen. någon som kommer rusande emot en när man kommer hem och ger en en massa pussar. alltid glad. någon som villkorslöst tycker om en. jag hoppas jag får åka hem på permission nästa helg. men först ska jag ta mig igenom denna helg.
mitt i veckan, men redan "helg"
vardag blir helg
jag har omvärderat måndagarna helt sen jag kom hit. förut var måndagar en av veckans segaste dagar, då hela veckan med arbete eller skola låg framför en. fem hela dagar tills helg nästa gång.
nu är det tvärtom. vad skönt, det är bara måndag! fem dagar kvar innan helgen nalkas. fem dagar med lite aktivitet, liv och rörelse. det är så stor skillnad på vardag och helg. vardagarna är helt plötsligt de man längtar till. tänk vad man kan omvärdera saker och ting snabbt! ett bevis på att ingenting är beständigt. allt är i ständig förändring, vissa mindre och till synes obetydliga medan andra är av större proportioner. viktigt att komma ihåg i andra situationer. inte heller känslor är för evigt. de går över, bara man härdar ut och inte försöker fly ifrån dem.
jag är motiverad. jag är på gång. jag är stark.
det kommer att gå bra, jag kommer att klara detta.
envisheten har jag bevisligen. ingen kan driva sig själv så hårt och långt ner i fördärvet utan en jäkla envishet. nu ska jag rikta den energin och kraften åt ett annat håll, uppåt. styrkan finns där. våga bara lita på det.
det kommer att gå bra.
jag är inte ensam
det betydde mkt att jag fick besök på eftermiddagen. då försvann de annars så långa och tråkiga timmarna. att bara få vara, känna ömhet, att någon bryr sig om en. ord behövs inte, bara närvaron av personer man är trygg med och som man älskar. såg på os. tyvärr tog sig thörnblom inte vidre från höjdhoppskvalet, men vi har iaf holm att hoppas på i finalen på tisdag.
besök river också upp mycket känslor som jag annars försöker hålla i schack härinne. det väcker så många minnen om vad som finns i livet därute. vad jag missar. vad jag saknar. försöker vända det och se det som något att kämpa mig tillbaka till och inte låta det negativa överväldiga mig. se det positiva i besöket. se framemot nästa gång. suga åt mig av stunden vi fick tillsammans. det starkaste beviset på att jag inte är ensam, även fast jag känner mig ensam här.
sköna söndag
märker hur negativa mina inlägg lätt blir, och det är inte meningen. jag vill inte sprida pessimism omkring mig, tvärtom. jag önskar jag vore en sån där härligt glad person som alltid har ett leende till hands, med en utstrålning som ingen i närheten kan undkomma. en sån som man vill vistas i samma rum som, bara för att få ta del av den positiva energin.
allt är möjligt. jag ska i allafall sträva efter att bli bättre på att släppa fram positiva tankar och byta utsiktstorn när mörkret kommer över mig. ingenting är absolut. allting kan ses från många olika vinklar. men det krävs övning och ansträngning för att byta perspektiv. ingenting får man gratis.
vad kan jag då se framemot idag? jo, såklart att jag får besök. helgens stora happening :) jag är glad att de tar sig tid att komma förbi en stund, trots att de har bättre saker att pyssla med på sin lediga tid. det är dessutom bra personal som jobbar ikväll som jag trivs med, så får jag bara förmiddagen att gå finns det förutsättningar att dagen blir bättre än igår.
det är upp till mig, vad jag väljer att göra av den. och just nu, i detta ögonblick, väljer jag att frammana positiva känslor genom att tänka på att mamma och pappa snart kommer hit.
håll kvar den känslan, dra på smilbanden för dig själv. kroppens muskulatur är så fantastisk att den kopplar ihop motoriska rörelser med känslor och tankar. ett leende är förknippat med glädje. om jag inte kan känna glädjen först så får jag börja i andra änden och le, så kanske känslan kommer smygande.
meningen med livet, att få sova bort tiden?
ser framemot besök av föräldrarna imorgon. ett välkommet avbrott i den annars händelslösa tillvaron.
usch, vad jag känner mig negativ, men just nu är humöret nere i botten. ensamhetskänslan tar överhanden och gör mig så ledsen. försöker att inte tänka på framtiden. inte tänka överhuvudtaget, bara uthärda. det kommer att bli bättre, jag måste våga tro och hoppas på det.
jag kommer inte att känna så här för evigt.
stå ut.
fredag hela veckan
varför ska det vara så att den första tanken som dyker upp alltid är negativ, istället för att tänka konstruktivt och göra något åt saken om det nu är möjligt?
damerna spelar semifinal mot tyskland i eftermiddag. får se om jag har lust att slå dö på lite tid framför tvn. det är lite trist att sitta själv och se på sport. inte lika spännande då och jag har så svårt att koncentrera mig. brukar sluta med att jag går därifrån efter fem minuter oavsett om det är en bra match eller ej.
försöker att inte tänka på att det är fredag=helg imorgon. helgerna här är svårast att uthärda. dött på avdelningen, få patienter, timvikarier och inga hållpunkter att ta fasta på som kan få dagen att kännas meningsfull.
än är det dock många timmar kvar av denna fredag. jag börjar med det så länge.
trygghetens illusion
man måste våga sig ut i det okända utan facit i handen. tryggheten är en illusion. något man själv skapar, men som i slutändan ger motsatt effekt. det eftersträvade lugnet omvandlas till oro och ångest. trygghet och oro är varandras motsatspar som inte existerar oberoende av varandra.
ny dag
hade ett bra samtal med M igår. ska försöka behålla den känslan genom dagen idag. jag är glad som fick henne i mitt team, för det betyder så mkt att man har någon att vända sig till som man litar på och som man känner förtroende för. hon är helt klart den bästa av syrrorna här. personalen överlag är bra förstås. det gör det lättare att komma hit när jag varit här tidigare och känner de flesta redan. då känner jag mig lite tryggare, inte lika ensam.
jag har en förhoppning om att dagen ska gå relativt fort, för för en gångs skull har jag flera saker inplanerade. först ett kort besök att se framemot! :)
sen kommer dietisten hit och har grupp. har hört på henne många gånger tidigare, men det skadar inte att lyssna igen. det är saker man behöver bli påmind om och om igen.
känslotipp?
ut! jag vill ut, få andas frisk luft, få känna vinden och solens strålar i ansiktet.
känna mig levande.
härinne är jag en död sill.
det är otroligt kvavt och varmt på avdelningen. luftkonditioneringen funkar inte. jag får väl iaf glädjas åt att det "bara" är 20 och inte 30 grader ute. det kan alltid vara värre. det finns alltid andra som har det värre.
jag har en sjukdom jag själv kan påverka och ta mig ur. jag är inte obotligt sjuk. jag lever i ett land där det finns tillgång till bra vård. det finns människor som bryr sig om mig.
jag är inte ensam även fast jag känner mig så. ensamheten kommer inifrån. desto starkare och svårare att ignorera.
var gör man av alla känslor man inte vill veta av?!
ett annat liv, är det möjligt?
tredje dagen här. känns som tredje veckan, alla gånger. jag vågar inte räkna efter hur många dagar jag sammanlagt spenderat på det här stället. hur många timmar och minutrar jag vistats innanför dessa väggar. varför skulle jag ta reda på det? meningslös fakta. deprimerande fakta.
ny dag nya tag. det är vad jag försöker ha fokus på. blicka framåt. inte haka upp sig på det som varit, inte älta tidigare "misslyckanden" och handlingar. det är en ständig utmaning att inte lyssna till de automatiska tankarna som gör allt för att sänka mig, att säga "stopp!" till sig själv när det börjar spinna på i huvudet. det är nog inte så tokigt att prata högt för sig själv. att bryta tankemönster är ingen lätt uppgift. successivt måste en tanke ersättas med en annan, men de ger sig inte utan kamp. jag måste vara envis, vända min envishet i rätt riktning. sätta hårt mot hårt.
det är ganska deppigt idag. jag vill gå ut och få frisk luft. bara sitta ute en stund, få lite miljöombyte. jag blir så rastlös här inne. växlar mellan att läsa en stund, lösa korsord, sitta framför datorn, pyssla, titta på klockan. så börjar det om. jag får ingen ro i något jag gör. jag gör bara saker för att få tiden att gå. tittar på klockan var femte minut och blir lika besviken varje gång jag upptäckeratt det bara passerat några ynka minuter sen sist. jag hittar ingen mening i tillvaron. det känns som att jag bara flyter omkring utan mål, utan mening.
tankarna mal. vad gör jag här? jag kan ju äta! får ångest över att slösa bort mitt liv på att vara här. tänk var jag hade kunnat vara i livet nu, om jag valt en annan väg. ett annat liv, en annan tid.
är det möjligt?
måste hoppas.
inte blicka bakåt.
framtiden ligger i mina händer.
vad är jag värd?
jag får ingen riktig ro att ta mig för någonting. läser lite, löser lite korsord utan att ta in vad det är jag läser, uppmärksamma vad jag håller i handen. i tankarna är jag hela tiden någon annanstans.
det är svårt att försöka leva i nuet. det är jobbigt och väcker ångest. jag vill inte riktigt acceptera att det är här jag hamnat igen. vill inte ta in att jag faktiskt är så sjuk. äta kan jag ju (till skillnad mot vissa andra här...)! iaf äta när andra bestämmer, när jag vet att jag måste och inte kommer undan.
att tillåta sig att äta, vila och må bra bara för att jag är värd det, det är någonting annat. dit är det fortfarande en lång lång väg att gå.
återseende
vet inte hur jag ska beskriva känslan. jag vet inte riktigt vad jag själv känner. det är en orkan av känslor inom mig, dock inte så ångestfyllt som jag fasat för att det skulle bli. men det kommer väl...
tillbaka dit jag aldrig trodde jag skulle befinna mig igen. det mesta är sig likt. t o m en tjej som jag var härmed förra gången som också nyss kommit. sköntatt känna någon. hon jag delar rum med verkar också rätt ok, annars har jag inte hunnit träffa så många av de andra. men det ska tydligen vara fullbelagt.
glad är jag som fått den ssk jag helst ville ha som kontaktperson. vi har pratat och det känns bra.
nu börjar prövningarna, snart dags för dagens första måltid.
dagen d
kan inte fatta att dagen har kommit. dagen som alltid legat långt där framme i mina tankar. dagen som jag väntat på, dagen som jag bävat inför. nu finns ingen återvändo. när jag vid julas klev ut från hissen på löwet trodde jag att det var för sista gången jag satte min fot på det stället. ville att det skulle vara det. sa hejdå för allra sista gången till personalen, med hopp om att aldrig mer behöva träffas där.
det blev inte riktigt som jag tänkt eller velat. jag skäms över att komma tillbaka, samtidigt som jag är oerhört tacksam för att de tar emot mig och är villig att erbjuda mig hjälp ytterligare.
jag har ett enormt arbete framför mig. det kommer att blir förjävligt, från dag 1.
den här gången ska jag släppa kontrollen helt. det är min enda möjlighet att en dag bli fri. då kommer alla dagar i framtiden vara väl värda den här tiden jag blir tvungen att spendera inom låsta dörrar. det är samtidigt övermäktigt att tänka på vilket jobb som ligger framför mig, därför är min viktigaste uppgift att vara här och nu.
en dag i taget. en timme i taget.
tack!
det gör mig alldeles varm om hjärtat :)
nu vill jag bara komma dit, så jag slipper alla dessa tankar som mal fram och tillbaka om hur det ska bli osv.
dessa tankar håller på att driva mig till vansinne just nu.
rädslor blandat med ovisshet.
låt natten bli lugn och att jag får sova några timmar, så att morgondagen äntligen kommer och jag slipper denna utdragna tortyr av tankeverksamhet.
packad och klar
tog mig ut och strosade ( ja, jag strosade för en gångs skull!) förbi nere i hamnen en sista gång. vilken skön känsla det var att gå omkring och äntligen ha tid och ro att titta på allt som händer runtomkring, istället för att fokusera rakt fram och bara gå och gå! jag verkligen insöp atmosfären, kände den goda lukten från rökeriet, tittade på båtarna, på de andra människorna som rörde sig vid hamnen. det är som att jag försöker samla så många intryck som möjligt i minnet för att ha att ta fram när det känns som mest instängt och tungt på avdelningen. kan iaf försöka att påminna mig då om att friheten väntar på mig därute, att jag haft den men inte lyckats förvalta eller njuta av den. att jag är på capio av en anledning, för att jag vill leva ett annat liv.
ju mer det närmar sig desto räddare blir jag. den där otåligheten har ersatts av rädslan för jag vet ju vad som väntar. jag vet att jag inte längre kommer att kunna fly. jag blir tvungen att möta ångesten. tvungen att hantera tristessen, ramar och regler, att andra bestämmer vad som är bäst för mig. tvungen att äta oavsett om jag är hungrig eller ej.
jag är riktigt nervös nu. den största rädslan av alla är att jag inte ska komma längre den här gången, att jag inte ska "lyckas" bli fri. att jag snarare inte ska våga bli fri, utan leva som en kronisk anorektiker resten av mitt liv. den tanken är för stor och skrämmande för att jag ska släppa fram den mer än korta korta stunder. jag vill inte ens se det som ett möjligt alternativ. då kan jag lika gärna välja döden, och det vill jag inte.
svårt att kombinera två viktiga livsvillkor
sådana här dagar, tillfällen, är vad jag behöver fler av. det är detta som är livet, inte den monotona tillvaro jag byggt av falsk trygghet och förutsägbarhet. jag behöver komma ut mer, hitta på saker, vara social och umgås bland andra människor. se att det inte är farligt, att jag klarar av det. idag var visserligen ingen stor utmaning då jag var i sällskap av min syrra och min närmaste kompis, men det är i allafall en början. jag blir glad av att se att jag klarar av att vara social en hel dag, att jag klarar att göra normala saker utan att låta mattankar, oro och ångest få styra hela tiden. visst går det lättare när jag inte har nåt matschema att följa och äter som jag vill, eftersom jag då undertrycker ångesten genom att äta mindre. jag vet att det är fel sätt att hantera det på, men det har blivit mitt dilemma. jag kan inte få ihop ett socialt "normalt" liv med att sköta mitt ätande och se till att jag får i mig det jag behöver. det blir antingen det ena eller det andra... idag blev det sociala som drog det längsta strået, men det behövde jag som ett minne att ta med mig in i den tuffa period som snart börjar. då är det maten som har prioritet nummer ett, allt annat är bara att glömma.
gratis är gott
http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=29173
mätt och belåten
trots att jag fortfarande är väldigt mätt efter middagen ska jag äta kvällsfika som vanligt lite senare. skit samma om jag skulle gå upp i vikt lite nu innan måndag, det får väl så vara då. tids nog kommer jag inte att kunna sitta med mitt kära kvällsfika i lugn och ro. inte äta mina goda smörgåsar och dricka jordgubbste. om det är samma tider och rutiner som förut på capio så betyder det att sista målet serveras strax efter klockan sju. jättetidigt, tyvärr. jag blir ju alltid hungrig senare på kvällen, innan jag ska gå och lägga mig. det spelar sällan någon roll hur mycket jag ätit tidigare under dagen, jag bara måste äta nåt innan sängdags för att kunna somna.
nu tänkte jag titta lite på sammandraget av os-invigningen, innan jag ger upp för idag.
fredagkänslan, vart tog den vägen?
men först är det fredagen som ska avverkas. har precis satt igång att tvätta. är man bara en person i hushållet blir det dock inte mer än två maskiner för det mesta, så att tvätta är inte nåt jätteprojekt. det fixar jag på förmiddagen. försöker få det mesta rent som jag ska ha med mig till veckan.
har bestämt att idag blir sista, absolut sista, gången jag går på min förmiddagspromenad. sen ska jag ge upp, ge mig ledigt. tänk att vakna imorrn och veta att jag slipper gå ut och gå. jag njuter av den tanken. imorgon kommer jag vakna med ett leende :)
kräftpremiär!
idag strilar åter regnet ute, precis som väntat. får se vad jag hittar på, om jag får inspiration tar jag och torkar lite damm så att det inte är alltför smutsigt här hemma innan jag bommar igen för ett tag. då vet jag vad jag ska göra i 10 min iaf. resten av dagen är ett frågetecken.
nu ska jag fixa lite frulle och glo på morgonprogram på tv.
ha en bra dag!
sushibegär
är så sugen på sushi, bara sådär. måste äta det en sista gång! kanske kan vara lite snäll mot mig själv och unna mig det på fredag, då det inte är nån familjemiddag inplanerad. sushi och os-invigningen på tv. nu längtar jag tills dess :)
knäpp jag är, som längtar till en dag bara för att få äta och njuta av något som jag tycker om. då innehåller livet inte mkt annat, men det är också den dystra sanningen.
musik är livet
på förmiddagen tog jag till slut tag i städningen som jag planerat att få undanstökad sedan i helgen, men som jag aldrig haft motvation att ägna mig åt. som tur är går det ganska fort att städa 25 kvm. bara för att försöka lyfta humöret en smula plockade jag nya blommor och satte i vas på bordet. lite fint kan jag iaf göra det här hemma de sista dagarna. jag tycker om blommor, det gör mycket för intrycket och hemkänslan. jag behöver öva på att göra det mysigt och fint bara för min skull. det är ett pyttesteg i riktning mot att ta hand om sig själv.
efter lunch åkte hela familjen och fikade hos farmor och farfar. som sagt, energin och humöret var inte alls på topp så jag satt mest och tänkte på annat och orkade inte riktigt hänga med i samtalet eller vara särskilt social. följde sen med de andra hem och åt tillsammans, vilket jag är glad att jag fortfarande är välkommen att göra trots att syrran bor hemma tillfälligt och det inte är särskilt upplyftande att ha mig med vid matbordet.
trotsade regnet och blåsten och tog cykeln hem till mig lagom till allsången. sjöng med för mig själv i allsångslåtarna som jag tyckte var väl valda för en gångs skull. märker vad mycket jag tycker om musik, och vad jag saknar det i mitt liv. förut spelade jag klarinett i åtta år och musik var självklart en stor del av vardagen. dock slutade jag tvärt med musicerandet när det blev för kravfyllt och sen dess har jag knappt rört klarinetten. inte sysslat med musik alls sen dess, men jag har en önskan om att ta upp det igen på ett eller annat sätt. skulle gärna vilja lära mig spela gitarr och jag funderar på att kanske börja med det när jag är på capio. där har jag ju all tid i världen, samtidigt som musik är humörhöjande och ett effektivt sätt att skingra tankarna på. måste bara få tag i en gitarr som jag kan träna på, sen kanske nån där kan lära mig några enkla ackord till att börja med. ska fråga mamma om hon har kvar den gamla gitarren som legat hemma och dammat tidigare.
blir en tidig kväll ikväll, för att äntligen få ett slut på denna dag.
snälla, låt morgondagen bjuda på bättre väder, mer energi och ett lättare sinne.
hit-och-dit-väder
hmm, bara för att jag nyss skrev att det inte regnade så har det helt plötsligt börjat ösa ner... retsamt! men lika fort som skuren kom kanske den går över.
förresten har jag ett bra sommartips att dela med mig, till alla som plågas av myggen som kläcks nu när det blir fuktigt. har tydligen haft en mygga i sängen inatt, vilket gjorde att jag vaknade upp med benen fulla med kliande bett. omöjligt att somna om utan att göra något åt det, så jag klev upp och började gå igenom mitt badrumsskåp i jakt på något som skulle kunna lindra. hittade till slut nagellacksremover som en sista utväg, och det visade sig fungera riktigt bra! tveksamt hur hälsosamt det är med nagellacksremover på kroppen, men det bryr jag mig inte om så länge det får slut på kliandet.
ett bra tips till alla som liksom jag inte har ett helt hemma apotek i badrumsskåpet.
ruskväder på ingående
det var verkligen roligt att återse syrran igen. även fast vi har en spänd relation och inte så mkt gemensamt eftersom mitt liv är som det är, så uppskattar jag att träffa henne och få höra om hennes liv. jag lever genom andra, tycker om att höra allt spännande de är med om. fantiserar om att det en dag i framtiden är jag som befinner mig där, mitt i livet. deltagande i livet. drömma är något jag är bra på.
de negativa konsekvenserna av min hälsostatus höll på att stå mig dyrt idag. fumlig som jag blivit, då jag lätt tappar eller går in i saker, lyckades jag tappa min digitalkamera i golvet när jag skulle tanka över bilderna till datorn. eftersom linsen var ute så tog smällen så illa att den blev sned och inte gick att mata in igen. hela kameran slocknade och hur jag än försökte fick jag inte den att åka in igen. det var bara att masa sig ner på stan till fotoaffären och höra efter om de kunde fixa den. fick där höra att de skickar in dem på service, och när det gäller fel på linsen så skulle prislappen hamna mellan 1000-1500 kr. gulp! det är knappast vad min budget tål i dagsläget. bye bye kamera... men gubben bakom disken började pilla lite med den, och tro det eller ej, men efter lite handgripliga justeringar fick han linsen att åka in igen! gissa om jag blev glad! :) han fick ett stort leende och tack, och en lättade johanna gick därifrån.
det var nära ögat. det är inte billigt att vara sjuk, särskilt inte när jag ställer till det för mig själv titt som tätt. det var nämligen inte första incidenten som höll på att kosta mig en hel del pengar, men det är en annan historia...
det blir som bestämt
slippa ta ansvar, låta andra ta över. slippa mina tvångspromenader som jag egentligen inte orkar gå på men som jag tvingar mig ut på i allafall. slippa kämpa för att lyda de anorektiska tankarna som är övermäktiga. få vila.
även en väntan på att få börja den långa och mödosamma vägen tillbaka till ett liv igen, med någon som stöttar och tvingar mig in på rätt spår.
jag vet ju vad som väntar, och att det inte är någon annan än jag som kan göra arbetet. alltför väl. dock är jag i stort behov av någon som finns vid min sida, som får mig att våga ta steg för steg framåt. någon som kan kliva in som ett extra-jag när mitt eget jag är för svagt.
nu ska jag bege mig hem till föräldrarna. min syster, som bott i tyskland ett år, kommer hem en vecka. det ska bli roligt att återse henne, om än inte så upplyftande i detta tillstånd som jag skäms över. kanske vi kan hitta på något tillsammans i veckan, och få en dag att gå. samtidigt vill jag inte vara hemma och ta upp för mycket plats, då de andra behöver utrymme att få umgås med varandra utan min deprimerande närvaro. på ett sätt hade det varit bättre om hon kommit först nästa vecka, då de övriga i familjen hade fått lite mer kvalitettid tillsammans utan mig och mina problem närvarande. men nu är det som det är.
gör det bästa av situationen.
hopp
jag väntar och hoppas...
välförtjänt plats
jag ber om räddning. ta mig ur detta helvete. själv är jag oförmögen att stoppa karusellen som nu snurrar i rasande fart. en tanke har fått fäste, om att jag verkligen måste se till att förtjäna en plats på slutenvården om det nu är där jag ska hamna. annars kanske personalen och de andra patienterna undrar vad jag gör där egentligen, som faktiskt kan äta. för äta kan jag göra där. jag har ju inget val. därför är jag livrädd för att jag skulle "råka" gå upp i vikt innan jag kommer dit. då skulle de verkligen undra och kanske inte längre erbjuda mig behandling.
irrationella tankar, jag vet, men de är de som styr.
i väntan på solens återkomst
i helgen bor jag hos mamma och pappa då de övriga i huset är bortresta. det är jag och vovven med andra ord. måste försöka hitta på nåt att sysselsätta mig med. tyvärr är väderutsikterna inför helgen inte så lovande. regnar det är det svårt att hitta på nåt. då kan jag inte bara spontant cykla ner på stan och sätta mig eller kolla i affärer. imorrn ska jag iaf hälsa på farmor och farfar. har lite dåligt samvete för att det var så längesen jag var där. jag är ju inte den mest upptagna människan så jag har ju kunnat besökt dem lite tidigare, men jag kommer mig liksom inte för det. imorrn passar det iaf bra att åka iväg och vara lite social eftersom jag är ensam resten av helgen.
nu skiner solen ute igen! (men regnar gör det likt förbaskat...) ska ta med vovven på en promenad så snart det upphört. det är mitt bästa tidsfördriv, promenader. går jag med hunden blir det dessutom en lugnare och mer avslappnad promenad än enbart i ångestlindrande syfte.
