packad och klar
tog mig ut och strosade ( ja, jag strosade för en gångs skull!) förbi nere i hamnen en sista gång. vilken skön känsla det var att gå omkring och äntligen ha tid och ro att titta på allt som händer runtomkring, istället för att fokusera rakt fram och bara gå och gå! jag verkligen insöp atmosfären, kände den goda lukten från rökeriet, tittade på båtarna, på de andra människorna som rörde sig vid hamnen. det är som att jag försöker samla så många intryck som möjligt i minnet för att ha att ta fram när det känns som mest instängt och tungt på avdelningen. kan iaf försöka att påminna mig då om att friheten väntar på mig därute, att jag haft den men inte lyckats förvalta eller njuta av den. att jag är på capio av en anledning, för att jag vill leva ett annat liv.
ju mer det närmar sig desto räddare blir jag. den där otåligheten har ersatts av rädslan för jag vet ju vad som väntar. jag vet att jag inte längre kommer att kunna fly. jag blir tvungen att möta ångesten. tvungen att hantera tristessen, ramar och regler, att andra bestämmer vad som är bäst för mig. tvungen att äta oavsett om jag är hungrig eller ej.
jag är riktigt nervös nu. den största rädslan av alla är att jag inte ska komma längre den här gången, att jag inte ska "lyckas" bli fri. att jag snarare inte ska våga bli fri, utan leva som en kronisk anorektiker resten av mitt liv. den tanken är för stor och skrämmande för att jag ska släppa fram den mer än korta korta stunder. jag vill inte ens se det som ett möjligt alternativ. då kan jag lika gärna välja döden, och det vill jag inte.
Du kommer bli frisk och fri, om du har den rätta viljan. Jag har innan sagt att jag har den rätta viljan men har nog aldrig menat de försen nu. När jag väl hittade viljan så har de faktiskt gått. Och jag tror att du har viljan inom dig du med :)
De gäller ju som sagt att våga testa något nytt. För de kan bara bli bättre, egentligen? Visst kommer vägen vara jätte tuff, men står man ut tror jag de kommer en dag då man verkligen lever på riktigt igen.
Vet egentligen inte vad jag ville komma med detta, men jag tror iallafall att du kan bli frisk :) de här kanske låter konstigt eftersom jag inte känner dig och så, men du ska veta att jag tänker på dig och hoppas verkligen att du ska bli frisk denna gång!
Sänder en massa tankar och kramar till dig Johanna! Vi ska ju ses och skaka rumpa tillsammans sen, eller hur?!:)Jag vet att du kommer fixa det här!
Vill bara ge dej massor av styrekramar, du fixar detta Johanna å snart kan du klättra över muren till det riktiga livet! Klart det inte kommer att bli lätt, men efter regn kommer solsken bara du ahr viljan att lyckas å dte vet jag att du har! Du ahr hela livet framför dej=)
gumman! stort lycka till önskar jag dig! Och du får gärna skicka sms till mig eller så om det känns svårt! Det är bara du som kan bestämma om du ska klara det den här gången eller inte!
Önskar du hade packat av samma anledning som jag istället för av den anledningen du har. Men nu är det som det är.. Kramar till dig vännen! <3
Hej Johanna!
Vill bara passa på att önska dig lycka till! Och du, försök tränga undan rädslan för att det inte kommer gå och ta en liten bit i taget!
Många varma kramar från mig
Du klarar det!
Och en sak till, varje gång Teuvo känns störig, tänk på nåt annat och låt det inte förstöra ;)
Du måste bestämma dig INNAN du tar klivet in i hissen på Capio för att det SKA bli annorlunda den här gången. Agera från dag 1 och gör något annorlunda varje dag mot hur du gjorde sist du var där. Stressa inte fram ngt, lämna alla måsten hemma och ge BARA Johanna TID att bli FRISK! Var med och påverka maten från början, dvs vad vill den friska Johanna ha till frukost/kvällsmål...välj den lunch/middag som är godast av alternativen, inte den som alla andra väljer eller som anses som "nyttigast"....Kör ditt race och skit i allt vad kalorier heter!!! För hur som helst så kommer du ju gå upp i vikt under tiden där och varför inte "njuta" av det;)
Lättare sagt än gjort, är också livrädd för det där "kroniska"...Du tar ju iaf tag i det hela och åker på behandling...men jag skulle aldrig klara av behandlingshem igen...skulle stjälpa mer än hjälpa...
Många styrkekramar
