ett besök i paradiset
vad kan den första dagen hemma på tre veckor vara.............om inte alldeles underbar!
det är så många känslor inombords. lycka och glädje över att tillbringat några timmar ute i livet, gosat med hunden, träffat mamma och pappa, strosat nere i hamnen som en av alla andra normala människor, suttit i solen och bara njutit av vardagsljuden.
ledsamhet, frustration, irritation och rastlöshet över att behöva sätta sig i taxin och åka tillbaka till sjukhuset. tårarna gick inte att hålla inne med. det blev så jobbigt att behöva åka så snart. timmarna gick alldeles för fort. jag ville så gärna stanna, sova i min egen säng. börja bygga upp mitt liv där hemma igen.
det är två världar med sådana kontraster som det blir väldigt känslosamt att förflytta sig mellan. jag vill inte vara där i livet som jag befinner mig just nu. jag har själv försatt mig i den här situationen, och måste själv utstå konsekvenserna och ta mig ur den. måste ha tålamod, fast det är det svåraste.
nu längtar jag bara till nästa helg. tanken på att det kommer en ny, och minnena av de här dagen, får mig att uthärda timmarna här. en lång söndag väntar imorgon, med dödläge på avdelningen. vi är inte många själar kvar, men snart är jag också där att jag slipper tillbringa helgerna här.
jag ska kämpa. jag vet vart jag vill, och det finns bara en väg dit som leder härifrån. den hårda...
