tankar, funderingar, förändringar

har inte alls haft nån lust att blogga den senaste veckan. har inte haft lust till mkt annat för den delen. jag orkar inte ta tag i saker, orkar inte ta tag i livet. jag vill helst bara krypa ner under täcket och sova, sova och sova. flykt, med andra ord. när ska jag inse att jag inte kan försöka fly ifrån mig själv?
jag har iaf kunnat njuta lite av det underbara vårvädret som varit de senaste dagarna. det är små stunder av frihet, från ångest, tankar. solen och värmen är det som ger mig lite livgnista.
läste en annans blogg igår och kunde inte låta bli att kommentera för det var så likt min egen situation. att fortsätta som nu är inte hållbart. någonting kommer att ske, vare sig jag vill eller inte. jag måste själv fatta ett beslut. har redan satt en boll i rullning men jag är väldigt kluven. har ännu inte fått något konkret besked att ta ställning till, men jag vet att det kommer att komma snart. tills dess måste jag välja väg. ska jag än en gång ta hjälp, tillfälligt lägga över ansvaret i andras händer och säga hejdå till allt vad frihet, sommar och livet har att erbjuda för en tid framöver. jag har varit där förut, vet så väl vad det innebär. vet så väl hur jobbigt det är. är det vad jag behöver igen? eller är det ännu en flykt från livet och mitt eget ansvar? kan jag vända det här på egen hand eller är det bara en orealistisk förhoppning som jag ständigt när? imorgon kommer aldrig...
dagarna går och jag kommer inte närmare ett beslut. känslorna pendlar fram och tillbaka utan att hitta nåt mellanläge. mitt liv gestaltas i svart eller vitt.
jag hoppas på sol idag, trots att jag är inne och jobbar.

helgen har bara försvunnit. ville inte tro att det var måndag igen när jag vaknade imorse, efter att jag till slut somnat, ska tilläggas. söndagkvällar har blivit en sådan kväll då jag ligger och vrider och vänder mig all oändlighet med huvudet fullt av tankar och ångest till och från. den existentiella ångesten över vad jag gör av mitt liv, att jag inte förmår förändra det utan låter det rulla på ner i fördärvet. insikten i att ännu en vecka gått i samma destruktiva mönster gör mig smått panikslagen när jag ligger där i min säng i mörkret. jag blir rädd för mig själv.

helgen har iaf varit bra. hade en toppendag i uppsala i lördags. det var så kul att träffa I igen, det var alltför längesen vi sågs! strosade runt i stan, käkade lunch på ett mysigt fik som jag lovar att jag ska bli stammis på den dagen jag flyttar dit :) för till uppsala ska jag, förhoppningsvis i höst. jag vågar inte lova nåt ännu med tanke på att jag inte kan bortse från min hälsa, men jag siktar på det iaf. garanterat ska jag plugga i uppsala, sån mysig stad som det är.
gårdagens tillbringades i solen, både på förmiddagen då jag tog en promenad runt ringvägen och eftermiddagen då jag satt och läste hemma hos mamma och pappa. de har en perfekt solhörna, där jag tycker mkt om att sitta. det har blivit en ställe för mig där jag på nåt sätt kan vila lite ifrån allt, ifrån mig själv och bara vara. på kvällen var det middag hos farmor och farfar eftersom hon hade fyllt år. blev trött rätt snabbt av att sitta och babbla vid matbordet och ville mest hem till min lugna vrå och slappa framför tvn utan att behöva tänka.

idag väntar en dag inne på jobbet, som vanligt...

det betyder ett lättare sinne. gick lite tidigare till tåget imorse för att få stå ute i solen några extra minuter innan jag sen ska vara inne hela dagen. jag vill helst tillbringa dagen sittandes mot en husvägg med solens strålar värmande mitt ansikte och läsa. tyvärr så blir det endast verklighet i min fantasi. ett sista ryck på jobbet är det som väntar närmast. men det ska bli fint i helgen har de sagt, så jag ser framemot min del av solen då istället.
ska göra en tripp till uppsala imorgon och träffa en vän jag inte sett på länge. ska bli så roligt! det blir en heldagutflykt, tar ca två och en halv timme att ta sig dit med diverse kollektivtrafik, men det är det absolut värt.
hela veckan har jag gått och väntat på mitt h&m paket som skulle komma v 16. nu är det fredag och det har ännu inte kommit. jag vill ju ha mina kläder nu! :) har beställt två toppar och en rosa kofta. in med mera färg i garderoben! förväntar mig inte att de ska ha kommit idag heller, så jag får väl ha det att se framemot nästa vecka istället. jag är dock otålig att prova plaggen och se om de är bra. brukar så sällan handla på postorder just av den anledningen, att jag inte vet hur kläderna sitter. byxor är helt omöjligt att köpa utan att prova, men h&m´s koftor känns ganska säkert, däremot vet jag inte hur topparna kommer att se ut på mig. den som väntar på nåt gott... kanske är bra att träna på mitt tålamod emellanåt.

hoppas ni får en trevlig och solig helg!

torsdag, men det känns som fredag eftersom jag jobbade igår också. jag är trött fast jag bara varit en timme på jobbet. jag har tappat lusten och glädjen med att jobba. jag har tappat orken helt enkelt. det enda jag kan tänka på när jag börjar jobbdagen är hur många timmar det är kvar tills dagen är över och jag får gå hem. så ska det väl normalt inte vara, iaf inte om man trivs på sitt jobb. och ja, jag trivs på jobbet, men jag orkar inte. just den här veckan tog jag på mig extra jobb dessutom bara för att andra skulle vara lediga. det ångrar jag nu, men det är bara att bita ihop och köra de här sista två dagarna. sen är det helg och då får jag vila.
jag vet inte hur länge till fasaden kommer att hålla, den jag försöker behålla intakt utåt som visar att jag mår rätt bra. det är bara familjen som ser på mig hur jag faktiskt mår. de andra, kollegorna på jobbet, tror att allt är bra, att jag ska börja plugga till hösten, att jag lever ett helt normalt liv för en 23-åring. de skulle bara veta... just nu vet jag själv varken ut eller in. jag inser att något måste hända, att det inte kan rulla på så här för förr eller senare kommer jag att braka ihop. men hur jag ska ta tag i det, det vet jag inte. ska jag försöka bli sjukskriven på heltid eller ska jag försöka jobba halvtid i sommar också? ska jag söka hjälp på nytt på capio eller ska jag försöka klara mig ur detta själv? vad är bäst?? jag vet inte! jag vill så gärna tro på mig själv och min egen förmåga att vända den här nedåtgående spiralen. samtidigt kan jag bara blicka tillbaka på de senaste månaderna och få svart på vitt.

jag vet inte.

"Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!". En replik direk tagen ur Robin Hood.
Jag är glad för i år ska jag få tillbaka på skatten. Efter att ha behövt betala in kvarskatt de senaste åren hade jag tagit för givet att jag skulle få göra det även i år, men icke. Det blev en riktigt trevlig överraksning när deklarationen damp ner i brevinkastet den här gången. Nu har jag precis deklarerat på nätet också, bara att vänta på tillskott på kontot lagom till midsommar :)

Fint väder har dagen bjudit på här vid kusten, men jag har jobbat och har inte kunnat njuta av solen mer än en liten stund på lunchen då jag tog en kort promenad. Det är i allafall fördelen att ha med sig matlåda, att det går ganska fort att äta och sen kan man gå ut eller gå i centrum en stund innan det är dags att börja jobba igen. Skönt med en stund avkoppling och att komma iväg från arbetsplatsen. Längtar till sommaren då man kan ta med sig maten och sätta sig på en gräsplätt och luncha! Andra kanske tycker det verkar trist att gå på lunch själv, men jag tycker att det är skönt. jag behöver en stund för mig själv efter att ha tagit emot kunder i kassan hela förmiddagen. På lunchen vill jag bara koncentrera mig på att äta och vila huvudet lite. Är det dåligt väder brukar jag gå och sätta mig på biblioteket och bläddra i några veckotidningar istället för att sitta i lunchrummet på jobbet och konversera med nån annan som också snålar med matpengarna. Jag vill faktiskt vara osocial då. Tycker närmast det är jobbigt om det är fler som har med sig mat och sitter och äter samtidigt som mig. Inte om det är flera, men om det bara är en person. Då känner jag mig så tvungen att prata, vara trevlig och lyssna intresserat. Tvärtemot vad jag känner för just då.

Imorgon är min enda ledig dag den här veckan, och då har jag planerat in en shoppingtur till city för att göra av med lite födelsedagspengar. Ska försöka hitta ett par nya byxor som inte sitter helt bedrövligt, samt ett par svarta vårskor. Får se om jag kommer hem med något. Oftast har jag svårt att bestämma mig, vilket resulterar i att jag inte köper nåt trots att jag tycker det är fint.

har tillbringat förmiddagen med att springa ner till tvättstugan med jämna mellanrum. söndag är en bra dag för tvätt tycker jag, och som tur är delar mina grannar inte den uppfattningen så jag brukar inte ha några problem med att få tider då. en sån här grå och regning dag lockar inte vädret ute heller, så jag har hållit mig inne mer än en liten morgonpromenix och en snabbhandling åt mamma på lidl eftersom jag bor granne med affären. vissa varor har de som både är bra och billiga.
gårdagkvällen blev riktigt lyckad. god mat och avslappnad stämning. jag var nöjd med mig själv när de hade gått hem. det kändes bra att för en gångs skull få bjuda dem , för annars är det alltid jag som kommer hem till dem och äter. jag försökte mig på att göra en chokladmousse med ett nytt recept, baserat på kesella och vispad äggvita. den blev riktigt god, något som jag också tillät mig att njuta av! visst pockade tankarna på hela tiden, om att det var mkt socker i, att jag redan var mätt, att jag inte var värd det, men i den stunden tillsammans med dem kändes det ändå ok. andra människor, särskilt dem som jag litar på, kan fungera som ett fysiskt motstånd mot anorexin. bara att de finns där i närheten kan mota tankarna en stund.
snart ska jag äta lucnh av gårdagens rester och sen bege mig hem till mamma och pappa, har bjudit vår lilla släkt på födelsedagsfika. det var ett tag sen jag träffade farmor och farfar och faster med man så det ska bli roligt att se dem igen. jag tycker mkt om min faster, hon är en klok människa precis som min farmor.

ivkäll kommer mamma och pappa på middag. bjuder dem på en sen födelsedagsmiddag hos mig. även fast det kanske inte är så kul för dem att komma och klämma in sig i mitt krypin en kväll så är det ändå en annan sak att bli bortbjuden på middag, istället för att jag skulle ha lagat mat hemma hos dem. de får stå ut med trångboddheten en kväll. det är knappast ofta jag har folk hemma på middag, så det ska bli lite roligt att få duka fint och fixa i ordning. fick en fin linneduk i födelsedagspresent som kommer väl till använding ikväll, och så har jag tänkt gå ut och plocka några krokusar att göra en vårinspirerad dukning med. hittade också både vit- och blåsippor idag när jag var på promenad. då är det vår! bara solen som fattas.
kännermig piggare idag efter ha sovit ut imorse. jag är en människa som krväer otroligt mkt sömn, minst 8 timmar varje natt. jag kan gå och lägga mig vid tio en vanlig fredagskväll och sova till åtta på morgonen. har ärvt det behovet av mamma, som också är sömnkrävande. tack och lov har jag aldrig, eller mkt sällan, haft sömnproblem. annars är det ju så vanligt bland människor idag, och det måste vara väldigt jobbigt att inte få sova trots att man är trött. det värsta som finns är om man ligger och vänder och vrider på sig på natten, ser hur timmarna går och man blir mer och mer stressad över att inte kunna somna eftersom man vet att morgonen närmar sig och man tills dess måste ha fått vila för att orka nästa dag. som tur är händer det mig inte så ofta, men dagarna runt fullmåne brukar påverka mig så.
nu ska jag snart bege mig hem till mig igen. är hemma hos mamma och pappa för att hämta lite grejer jag behöver tills ikväll, som en traktörpanna och elvisp. på menyn står skaldjurspaella och sedan chokladmousse till efterrätt. hittade ett recept på en smal sådan variant, med vispad äggvita och kesella som jag ska testa. det är vad jag kan sträcka mig till att unna mig som ett firande av födelsedagen i efterhand.
varför är jag så hård mot mig själv?


                                                                                     

i början av varje vecka pratar de om att den kommande helgen ska bli fin, och sen ju närmare helgen det lider ju sämre blir utsikterna. jag hade ställt in mig på en dag i solen imorgon, men råkade se på vädret nyss på tv och det kan jag ju glömma efter det. regn över halva sverige, och än värre på söndag. jaha, bara fram med brun-utan-sol då :p
sitter och slöar framför tvn rätt trött efter ännu en vecka. jag vet att jag inte borde ha någon riktig rätt att tycka att det är skönt att erbetsveckan är över då jag bara jobbar deltid, men jag känner mig minst lika trött som dem som jobbar heltid. fattar inte hur folk orkar med att sen ha ett socialt liv vid sidan om. för mig känns det som en omöjlighet. just nu tar jobbet all min kraft. jag trivs bra och tycker att det är roligt och stimulerande på arbetet, men när dagen är slut är jag så trött att jag inte orkar annat än att komma hem och ta det lugnt i väntan på läggdags och ny dag. innehålllöst kan tyckas, men också orkeslöst. det går hand i hand. i början veckan hade jag satt upp mål som jag skulle jobba mot fram till nästa vecka, men så här när veckan nästa är över kan jag se att jag inte lyckats med många av punkterna. planera går bra, men att genomföra dem misslyckas jag med. vad är det för vits att sätta upp planer och mål om jag inte når dem? tror att en poäng kan vara att jag endast har dem för mig själv, att jag inte låter någon annan ta del av dem. på så vis så minskar jag pressen på mig, och kan bara misslyckas inför mig själv. jag är kluven till att ta hjälp av andra. den inneboende rösten skriker att jag ska klara detta själv, men till vilket pris? när ska jag inse att ensam inte är starkast eller bäst, att jag borde ta hjälp av omgivningen?
jag kan vara envis till tusen.

vaknade till soligt väder ute, och genast blir jag på gott humör. fick förresten skjuts med pappsen till jobbet också, alltid trevligt med lite sällskap och att slippa pendeltåget. dagen har börjat bra med andra ord (och magen är min vän idag). tror nog att dagen på jobbet kommer att gå fort, jag känner mig betydligt piggare än gårdagen. tänk vad vädret kan göra för humöret. blir nog till att ta en liten promenad på lunchen så jag får ta del av solljuset mer än genom glasrutor.
nu ska jag gå ner och göra de andra sällskap på morgonfikat! en kopp kaffe och hembakad bovetefralla är inte helt fel.
hoppas ni får ett bra slut på veckan!

jag har de bästa föräldrarna man kan tänka sig. vad skulle jag göra utan dem?! de finns alltid där och stöttar, de ger aldrig upp, trots att jag sätter dem på hårda prov.
jag älskar dem av hela mitt hjärta!

jag har ätit en god födelsedagsmiddag hemma hos mamma och pappa. nu står en gul och en röd gerbera och pryder mitt köksbord. tack mamma för blommorna! och alla presenter förstås :)

och tack alla ni som grattat mig, det värmer!

under alla dessa år har jag jobbat och lärt mig väldigt mycket om mig själv. i teorin. när det kommer till handling tar det stopp. till viss del har jag även där kunnat göra förändringar, men bara under en viss period, under kontrollerade former och utan att släppa taget helt. det är som att jag inte insett att det är med dessa förändringar jag måste bygga mitt fortsatta liv, inte se det som en begränsad period i livet jag måste leva efter andra regler.
det handlar om mitt liv. ett annat liv. svart på vitt ser jag att det inte fungerar att leva så som jag nu gör. det leder mig rakt ner i fördärvet. ändå är det så svårt att våga sig på en förändring, bryta nya stigar i livsmönstret. det är ju det här livet jag känner till, det ger en viss trygghet. vad väntar i slutet av den andra okända vägen? jag har aldrig riktigt våga se efter, endast tillåtit mig små tjuvkik, alldeles för korta för att få en noggrann bild av vad det innebär och för att kunna vänja mig vid det. tar det emot så flyr jag. flyr tillbaka in i min trygga bubbla dit ingen annan har tillträde. där jag inte har tillgång till mina egna känslor. där jag slipper känna efter.
nu håller inte ens det längre. jag har ingen frizon. känslorna jagar mig även där. jag kommer inte undan, kan inte gömma mig längre. det är taggtråd på alla sidor runt mig. nu kommer jag inte längre undan mig själv. ingen annan kan skydda mig från det som finns inom mig, det som är jag. jag måste våga se det, acceptera det. kanske gör det mindre ont då? eller är det just det här som är livet?

måndagar brukar betyda en hel kväll i soffan framför tvn, så också ikväll. först sjukhuset och sen anna pihl. ett tacksamt disfördriv, men det dålig samvetet lämnar mig ingen ro. det skriker att jag inte gjort mig förtjänt av att vila, att jag måste göra någonting, röra på mig för att bli av med äckelkänslorna som går i vågor. de kommer oftare och starkare, och jag vet att det är för att jag tillåtit dem att ta mer plats. men jag vill inte ha dem i min kropp! vill inte att de ska få styra mitt liv!
imorgon är jag ledig. vädret ska bli värre än idag, med snöslask och bara nmån plusgrad så inte kan jag fördriva dagen med promenad i solen eller genom att sitta ute och läsa. jag får mer ångest inomhus än när jag är utomhus. då känner jag mig iaf lite nyttigare. frisk luft liksom...
ja, ja, morgondagen får bli ett senare problem. först väntar en natts, förhoppningsvis ostörd, sömn. grannen ovanför mig har nämligen en helt annan dygnrytm än mig vilket resulterar i att han är som mest aktiv på natten småtimmar då han klampar runt i sin lägenhet, flyttar möbler och spolar i kranar.
vad jag gnäller! jag har ju faktiskt öronproppar vid sängkanten som jag kan använda. jag har faktiskt makten över mitt eget liv och kan inte skylla på någon annan då jag väljer hur jag ska låta mig påverkas.

nu ligger en hel hög med nygräddade bovetefrallor och svalnar under bakduken i köket. luktar så gott av nybakat! det var ett nytt recept jag provade de här gången efter tips från andra bloggare, och det verkar ha blivit riktigt bra. ska provsmaka senare ikväll och kommer med ett utlåtande efter det!
jag har fått ganska mkt gjort idag. steg upp tidigt imorse, dock till en gråmulen dag. blev bara en kortare promenad till affären för att inhandla jäst och krasse. en liten vinst över anorexin. väl hemma ige avverkade jag den vanliga söndagsstädningen, lagade lite matlådor till veckan och åt lunch innan jag gick hem till föräldrarna där jag tillbringar resten av eftermiddagen. jag har ju tyvärr ingen ugn hemma, så jag får passa på att låna deras när jag ska baka. synd att jag inte kan ta med mig doften av nybakat hem till mig! 
idag är tankarna lite ljusare och viljan att delta i livet större. mkt beror det på gårdagens fika med en fantastiskt inspirerande tjej, som jag hoppas jag kommer att träffa fler gånger. jag är så tacksam över att det finns människor som frivilligt ställer upp och delar med sig av sina erfarenheter och styrkor!
tidigare i livet har jag hållit på mycket med musik och spelat klarinett i 8 år. det slutade jag tvärt med på gymnasiet när det kom till den punkten att det inte fanns ett uns glädje kvar i det hela, utan det till slut bara handlade om krav och prestationsångest. därför är det ett stort steg jag idag tagit, när jag var och letade fram den ur förrådet. den är fortfarande förknippad med starka olustkänslor, men jag har bestämt mig för att ge den ett nytt försök och iaf prova att spela lite. för min skull. ingen annan ska få höra. jag ska spela bara för att jag vill, för att jag vill hitta tillbaka till något glädjeämne i livet och kanske kan jag återigen finna något sådant i musiken. jag kan inte veta det förrän jag gett det en chans.
nu är det dags.

det är riktigt kämpigt just nu. har inte haft lust eller ork till att skriva någonting här. har inte haft lust till någonting alls. när jag faller ner i de dalarna drar jag mig undan från omvärlden, från de nära och kära och all social kontakt. då orkar jag bara vara med mig själv, om ens det. nu är det värsta över för den här gången och jag orkar titta upp igen.
hade ett bra samtal med mamma och pappa igår som fick mig att vakna till lite, eller i allafall fick mig att inse att jag inte kan ge upp allting nu. det finns bara en väg, framåt.
fram med planering igen, strukturera upp vardagen. sätta upp mål och börja jobba aktivt mot ett mer innehållsrikt och ljusare liv. det är jag som stakar ut min egen värld. sitter nu och försöker formulera konkreta och realistiska mål inom den närmsta veckan/veckorna. utan tydliga mål vet man inte var man är på väg eller hur väl man är på väg i rätt riktning. jag har alltid svårt att sätta upp realistiska mål. tenderar att sätta ribban för högt gång på gång, i en naiv förhoppning om att allt ska gå lättare under morgondagen. jag vill inte riktigt inse att det aldrig kommer att bli lättare, att jag måste börja ta itu med det som är som mest jobbigt och jävligt.
nu ska jag återgå till min målformulering, och sen börja med att ta stegen i rätt riktning genom ett ordentligt kvällsmål som min kropp behöver och skriker efter.
jag löser aldrig problem genom att svälta och straffa mig själv.