det blir som bestämt
slippa ta ansvar, låta andra ta över. slippa mina tvångspromenader som jag egentligen inte orkar gå på men som jag tvingar mig ut på i allafall. slippa kämpa för att lyda de anorektiska tankarna som är övermäktiga. få vila.
även en väntan på att få börja den långa och mödosamma vägen tillbaka till ett liv igen, med någon som stöttar och tvingar mig in på rätt spår.
jag vet ju vad som väntar, och att det inte är någon annan än jag som kan göra arbetet. alltför väl. dock är jag i stort behov av någon som finns vid min sida, som får mig att våga ta steg för steg framåt. någon som kan kliva in som ett extra-jag när mitt eget jag är för svagt.
nu ska jag bege mig hem till föräldrarna. min syster, som bott i tyskland ett år, kommer hem en vecka. det ska bli roligt att återse henne, om än inte så upplyftande i detta tillstånd som jag skäms över. kanske vi kan hitta på något tillsammans i veckan, och få en dag att gå. samtidigt vill jag inte vara hemma och ta upp för mycket plats, då de andra behöver utrymme att få umgås med varandra utan min deprimerande närvaro. på ett sätt hade det varit bättre om hon kommit först nästa vecka, då de övriga i familjen hade fått lite mer kvalitettid tillsammans utan mig och mina problem närvarande. men nu är det som det är.
gör det bästa av situationen.
Hej Johanna! Vet inte om du minns mej, Martina heter jag, å jag var på Capio samtidigt som dej hösten 2005.. Vill bara önska dej lycka till - ta varje chans, sekund, stund att få hjälp, att ta dej framåt, att utvecklas å må en smula bättre! En dag kommer du stå där å kunna vara så oerhört stolt över vilken lång å jobbig väg du lyckats gå, men som lett dej till ett helt underbart å friskt liv! Ge järnet, du fixar detta Johanna, du har hela livet framför dej å förtjänar det allra allra bästa! Jag undrar om Skipbo fortfarande är lika poppis;) Själv älskar jag det fortfarande, spelar det jätteofta hemma, hehe, å fått alla jag känner att bli helt beroende:P
trist att du inte får komma in försen nästa vecka, men de går fort om man inte tänker så mycket på att de är en hel vecka..
Jo, du vet nog precis som jag allting om att man absolut inte behöver tänka att man ska förtjäna platsen, ändå går inte de tankarna att slå bort..
men för mig går de bra :) har knappt varit på mando nu när mamma har haft semester så de har varit skönt! och allt har verkligen funkat. Nu är jag hemma ensam denna vecka, de har än så länge börjat bra! Men de är lite långtråkigt här med.
Vet du vilken behandlare du ska få än?
kram
Tack för doin kommentar angående brödet! Ska prova, hihi:)
Tusen kramar till dig!
martina, jag kommer ihåg dig. 2005 känns som en evighet sedan. antar att skipbo fortfarande är huvudsysselsättningen där, dock är inte jag alltför förtjust i det men jag lär knappast komma undan. hur är det med dig nuförtiden?
Varför vänta till nästa vecka. Börja redan nu och kom dit med en massa energi för det behövs på Capio. I know!
Och du jag minns från min tid där hur man såg upp till tjejer som kom dit och var fulla med energi och verkligen motiverade. Man såg faktiskt inte upp till dom som kom dit helt slutkörda.
En positv tjej, blir 2 positiva tjejer, som blir 3 positiva ;)
Och du kom ihåg att om bara 2-3 veckor kommer du vara SJUKT trött på att vara instängd och vill bara därifrån. Så börja redan nu, ju närmare kommer du livet!
KRAMAR
