känslotipp?
ut! jag vill ut, få andas frisk luft, få känna vinden och solens strålar i ansiktet.
känna mig levande.
härinne är jag en död sill.
det är otroligt kvavt och varmt på avdelningen. luftkonditioneringen funkar inte. jag får väl iaf glädjas åt att det "bara" är 20 och inte 30 grader ute. det kan alltid vara värre. det finns alltid andra som har det värre.
jag har en sjukdom jag själv kan påverka och ta mig ur. jag är inte obotligt sjuk. jag lever i ett land där det finns tillgång till bra vård. det finns människor som bryr sig om mig.
jag är inte ensam även fast jag känner mig så. ensamheten kommer inifrån. desto starkare och svårare att ignorera.
var gör man av alla känslor man inte vill veta av?!
Jo visst känns de svårt att sluta med att mäta och väga upp maten, men någonstans så vill jag klara de själv, vill bli friskare så då måste jag ju våga de. Men de får vänta enligt min behandlare..
Ja jag hade erica, men vad roligt! :)
förresten hälsa gärna staffan om du vill!
kram
Jag tror att det första du måste inse är att DU kommer ha tråkigt flera veckor nu och lägg inte onödig energi på alla tråkigheter. Fast jag vet, man blir "galen" därinne;)
Vänd allt kaos till vilja och drömmar. Annars kommer du snart vara uppe i vikt, utsläppt i friheten och tillbaka på ruta ett....Ta vara på tiden!!!
Usch vad "präktigt" det här låter...haha
Sköt om dig!
Ja, då blir det ju lite svårt att bänka sig vid datorn förstås. Usch vad jobbigt att vara instängd, lider med dig. Får ni inte sitta ute om det är fint väder? Och du, "gnäll" så mycket du vill. Visst finns det alltid dem som har det värre, men det gör ju det inte mindre jobbigt för dig. Dock är det viktigt att man inte ser på sig själv som totalt maktlös - som du skriver går det att påverka denna sjukdom, om man bara kämpar emot allt man kan!
Maten går ganska bra känns det som, tvångsmässigt men rätt okej mängd och innehåll. Nu mår jag faktiskt mest dåligt över hur det ska lösa sig med boende och om jag verkligen kommer klara av att plugga och lära känna folk. Det är liksom det jag har kämpat för nu i ett halvår.
Stora kramar till dig!
Tycker att du ska prata med din behandlare redan nu om hur du ska klara dig på egen hand sedan när du "släpps ut". För som du beskriver det verkar det som att du kan äta som du ska om någon anna tar över ansvaret och bestämmer åt dig men inte om du själv ska göra det hemma. Då är det ju det som ni måste fundera på, för att åka in och ut på behandlingshem hela tiden är inte lösningen på problemet...
Det är introduktionsdag i skolan om en vecka, sedan är det nollningsvecka innan själva kursstarten 26:e augusti. Är rejält nervös och dessutom är det allt annat än bra stämning här hemma och mycket med flytten och så men hoppas verkligen att allt ska kännas mycket bättre och lugnare om en dryg månad.
Var rädd om dig nu Johanna och våga berätta hur du känner och be om hjälp att tackla livet i stort, inte bara att våga ta smör på mackan!
Bamsekram
