"nu är det slut för idag..."
... tack och adjö för idag! njae, snart iaf. vi stänger inte förrän om en halvtimme men just nu (peppar, peppar) är det tomt med kunder i lokalen. ovanligt, särskilt för en fredag! det är bara skönt för då kommer vi härifrån i tid och kan räkna kassorna i lugn och ro.
hemma väntar som vanligt en lugn fredagskväll, med en stund ute i solen och värmen. hoppas att grannarna har lämnat sina solstolar med dynor kvar ute, så kan jag låna en av dem att sjunka ner i med slutet av boken jag håller på med nu, snabba cash. den är verkligen att rekommendera som spännande sommarläsning! jag ska försöka läsa ut den ikväll då jag inte har så många sidor kvar. en riktigt bra skildring av stockholms undre värld, jag som annars inte är alltför förtjust i deckare eller thrillers. bara på film.
ju mer jag funderar på behandling ju mer kluven och ambivalent blir jag. mando är inte aktuellt längre, då de inte tar emot mig eftersom jag redan har etablerad kontakt med capio. bara att glömma, alltså. vet inte vad jag tycker om det, kanske bäst som det blev. ska som sagt på bedömningssamtal till capio i slutet av nästa vecka, men jag har inga direkta förväntningar på vad det samtalet ska ge. jag är som sagt tveksam till om ytterligare en behandlingsperiod kan hjälpa mig. jag har egentligen all kunskap, jag behöver bara ta tag i det och använda mig av dem i praktiken.
våga förändring. våga ge mig ut i livet.
det kan ingen annan göra åt mig.
det är inget jag kan träna på, i ett behandlingshems skyddade värld.
hemma väntar som vanligt en lugn fredagskväll, med en stund ute i solen och värmen. hoppas att grannarna har lämnat sina solstolar med dynor kvar ute, så kan jag låna en av dem att sjunka ner i med slutet av boken jag håller på med nu, snabba cash. den är verkligen att rekommendera som spännande sommarläsning! jag ska försöka läsa ut den ikväll då jag inte har så många sidor kvar. en riktigt bra skildring av stockholms undre värld, jag som annars inte är alltför förtjust i deckare eller thrillers. bara på film.
ju mer jag funderar på behandling ju mer kluven och ambivalent blir jag. mando är inte aktuellt längre, då de inte tar emot mig eftersom jag redan har etablerad kontakt med capio. bara att glömma, alltså. vet inte vad jag tycker om det, kanske bäst som det blev. ska som sagt på bedömningssamtal till capio i slutet av nästa vecka, men jag har inga direkta förväntningar på vad det samtalet ska ge. jag är som sagt tveksam till om ytterligare en behandlingsperiod kan hjälpa mig. jag har egentligen all kunskap, jag behöver bara ta tag i det och använda mig av dem i praktiken.
våga förändring. våga ge mig ut i livet.
det kan ingen annan göra åt mig.
det är inget jag kan träna på, i ett behandlingshems skyddade värld.
att vara vid liv eller leva ett liv
kommer jag nånsin att kunna leva ett "vanligt" liv, eller är det så här även min framtid kommer att se ut? en cirkus in och ut på behandling. rädslan blir större och större för varje gång, likaså växer avståndet och kontakten med det verkliga livet. tillvaron på behandling är en skyddad verkstad, en slags frizon från de regler som annars gäller ute i verkligheten. men vad är det för slags frizon? vad är det som det skyddar för? vad är det som skrämmer mig så med att leva? jag tror att tankespöket har vuxit sig så stark eftersom jag inte deltagit i livet på så många år, att jag har skapat mig en snedvriden bild av vad det innebär att leva på samma villkor som övriga. föreställer mig att det är som att kasta mig handlöst utför ett stup, att börja leva igen. tror att det kommer att vara så totalt annorlunda mot idag. men vad kommer att vara annorlunda, mer än att jag förhoppningsvis har mindre ångest och tankar kring mat, vikt och att duga? människorna runt omkring mig kommer inte att förändras drastiskt, jag kommer heller inte att bli en totalt annan person. det mesta kommer med stor sannolikhet att vara ganska likt idag, med skillnaden att jag kommer att vara närvarande på ett annat sätt och verkligen delta i livet.
att jag inte kan koppla samma dessa funderingar med det konkreta, dvs att jag måste se till att äta, gå upp i vikt och ge mig själv det jag behöver för att kunna uppnå allt detta. för att prova och se om jag har rätt eller fel, för att tillåta mig att leva och att utvecklas. jag vill så mycket, men förmår inte att ta tag i det som måste göras nu för att jag en dag ska nå någon annanstans.
ångesten ligger som en kompakt ogenomtränglig dimma som effektivt hindrar förnuftiga tankar att tränga igenom. just nu är det inte många tankar överhuvudtaget som förmår nå fram. jag lever som i ett töcken. trögflytande tar jag mig igenom dagarna. jag tror att det har gått för långt för att jag ska orka mobilisera motståndet och jävlar anamman, som jag vet trots allt finns djupt därinne, på egen hand. jag har tappat kontrollen. igen. jag som trodde jag var starkare den här gången. återigen har anorexidjävulen lurat mig in i dess våld.
anorexin är inte en del utav mig.
jag är inte en sjukdom.
jag har en ätstörning, men jag kan välja att göra mig fri ifrån den.
jag är johanna.
att jag inte kan koppla samma dessa funderingar med det konkreta, dvs att jag måste se till att äta, gå upp i vikt och ge mig själv det jag behöver för att kunna uppnå allt detta. för att prova och se om jag har rätt eller fel, för att tillåta mig att leva och att utvecklas. jag vill så mycket, men förmår inte att ta tag i det som måste göras nu för att jag en dag ska nå någon annanstans.
ångesten ligger som en kompakt ogenomtränglig dimma som effektivt hindrar förnuftiga tankar att tränga igenom. just nu är det inte många tankar överhuvudtaget som förmår nå fram. jag lever som i ett töcken. trögflytande tar jag mig igenom dagarna. jag tror att det har gått för långt för att jag ska orka mobilisera motståndet och jävlar anamman, som jag vet trots allt finns djupt därinne, på egen hand. jag har tappat kontrollen. igen. jag som trodde jag var starkare den här gången. återigen har anorexidjävulen lurat mig in i dess våld.
anorexin är inte en del utav mig.
jag är inte en sjukdom.
jag har en ätstörning, men jag kan välja att göra mig fri ifrån den.
jag är johanna.
jobba eller inte??
jag vet inte hur jag ska göra. funderar fram och tillbaka. ena stunden vill jag fortsätta jobba fram till att jag får komma till någon behandling, andra stunden är jag beredd att ringa och sjukskriva mig på heltid omgående. jag vet inte vilken del av mig jag ska lyssna till. det som talar för att fortsätta jobba är att jag då får dagarna att gå, kommer ut och träffar folk och för en stund får något annat att tänka på. dock kan jag ju inte jobba om jag inte orkar, vilket är det starkaste argumentet för att sluta nu. kroppen börjar säga ifrån mer och mer och rent praktiskt kan jag inte utföra ett bra arbete om inte orken finns eller om inte huvudet hänger med. att gå hemma på dagarna leder heller inte till något positivt, då ångesten bara ökar och jag får all tid i världen till att älta mitt liv (=misslyckande). så länge jag skjuter på att prata med chefen så slipper jag ju ta beslutet, men jag vet att jag inte kommer att komma undan. snart måste jag släppa bomben och tala om hur den krassa verkligheten ser ut.
alltid lika jobbigt att behöva fatta ett beslut, och sen stå fast vid det! jag är velandet personifierat.
efter dagens jobb satt jag ute en stund på innergården och lapade lite sol i blåsten. inte är det sommar än, med sådan här kyla i luften. bara solen som varit varm idag, men det får man nöja sig med så länge. tids nog kommer sommaren också, även i år :)
grannarna på ena sidan hade lämnat sina solstolar med dynor ute så jag passade på att låna en av dem. lyx! de är väldigt trevliga, ett av grannparen, som ebjuder mig att just låna deras solstolar, grill m.m. på andra sidan har jag mindre roliga grannar. det är nån tramsig gubbe med fruga som sitter och steker sig på balkongen på dagarna och varje gång de ser mig ska börja tjata om deras pelargoner på balkongen. det är samma vals han drar varje gång, och mitt tålamod är inte det längsta nuförtiden. försöker att undvika dem när jag sitter ute, men det är inte det lättaste då utemöblerna är placerade precis bredvid deras balkong... får fundera ut en strategi för att få honom att fatta att jag inte är intresserad av att lyssna på hans rappakalja varje gång. en egen balkong skulle inte vara helt fel, där man kunde få sitta i fred. jag är inte alls sällskapssjuk just nu. är väldigt glad över att jag kan åka hem till mamma och pappa och sitta ute och njuta av solen på deras tomt när jag vill. återigen, de är guld värda. bara att de finns där, ringer och hör hur jag mår, visar att de bryr sig. får lite dåligt samvete att jag var kort mot mamma i telefonen idag. humöret tryter efter en dag på jobbet.
en ny dag imorgon. mitt framtidsperspektiv rymmer inte mer än en vecka i taget. det känns som en evighet.
alltid lika jobbigt att behöva fatta ett beslut, och sen stå fast vid det! jag är velandet personifierat.
efter dagens jobb satt jag ute en stund på innergården och lapade lite sol i blåsten. inte är det sommar än, med sådan här kyla i luften. bara solen som varit varm idag, men det får man nöja sig med så länge. tids nog kommer sommaren också, även i år :)
grannarna på ena sidan hade lämnat sina solstolar med dynor ute så jag passade på att låna en av dem. lyx! de är väldigt trevliga, ett av grannparen, som ebjuder mig att just låna deras solstolar, grill m.m. på andra sidan har jag mindre roliga grannar. det är nån tramsig gubbe med fruga som sitter och steker sig på balkongen på dagarna och varje gång de ser mig ska börja tjata om deras pelargoner på balkongen. det är samma vals han drar varje gång, och mitt tålamod är inte det längsta nuförtiden. försöker att undvika dem när jag sitter ute, men det är inte det lättaste då utemöblerna är placerade precis bredvid deras balkong... får fundera ut en strategi för att få honom att fatta att jag inte är intresserad av att lyssna på hans rappakalja varje gång. en egen balkong skulle inte vara helt fel, där man kunde få sitta i fred. jag är inte alls sällskapssjuk just nu. är väldigt glad över att jag kan åka hem till mamma och pappa och sitta ute och njuta av solen på deras tomt när jag vill. återigen, de är guld värda. bara att de finns där, ringer och hör hur jag mår, visar att de bryr sig. får lite dåligt samvete att jag var kort mot mamma i telefonen idag. humöret tryter efter en dag på jobbet.
en ny dag imorgon. mitt framtidsperspektiv rymmer inte mer än en vecka i taget. det känns som en evighet.
om det ändå vore tisdag...
... så jag kunde få besked. vet att de ska ha nåt slags samordningsmöte idag, men jag lär väl knappast höra nåt förrän tidigast imorgon då. denna väntan på att få veta vad som ska ske är tärande. det enda jag vet är att jag inte orkar ha det så här längre. jag lever i ett slags vakuum. klarar inte av att ta ansvar för min situation själv längre. just nu behöver jag någon utifrån som går in och tar över ett tag. någon som kan styra upp det och få mig på rätt köl igen så att jag själv sen kan ta över rodret och ordna upp mitt liv.
dagen kommer att bli lång, men solen skiner iaf och det gör tillvaron lite lättare för stunden. blir att gå ut och sätta sig en stund på lunchen.
dagen kommer att bli lång, men solen skiner iaf och det gör tillvaron lite lättare för stunden. blir att gå ut och sätta sig en stund på lunchen.
hungern som inte går att ignorera
jag har aldrig låtit bli att äta helt och hållet. den disciplinen har jag inte, för det värsta jag vet är hunger. den går inte att ignorera, det är som värsta tortyren för mig. en bisarr önskan är att kunna äta hur mycket som helst, enorma mängder mat, utan att gå upp i vikt eller att det skulle åverka kropen. jag kan drömma om hur jag frossar i mat, njuter utav maten, men sedan alltid vakna upp och inse att det är flera timmar kvar tills det är dags att gå och upp få äta den efterlängtade frukosten.
nu är jag hemma hos mamma och pappa och ska äta mors dags middag. det är lillasyster som står för den, familjens egen gourmetkock och därmed också kaloriernas okrönta kejsarinna i köket. när hon lagar mat vet man att det alltid innebär rikligt med smör, olja och ost. allt som är smakförhöjare, men även en anorektikers värsta fiende.
jag är hungrig, men på dåligt humör inför middagen då jag inte tror att jag kommer att kunna tillåta mig att äta mig mätt på det som serveras. då förderar jag att laga min egen mat hemma, för då vet jag att jag blir mätt och av den kan jag äta stora portioner utan större ångest. just nu skriker magen efter kvantiet snarare än kvalitet. men jag vet att det vankas god mat, pasta med någon räkgryta. sånt jag älskar. den dagen jag kan sätta mig till bords och kunna njuta av den mat jag så mycket tycker om, den ligger ännu i framtiden. en dag ska jag dock vara där...
nu är jag hemma hos mamma och pappa och ska äta mors dags middag. det är lillasyster som står för den, familjens egen gourmetkock och därmed också kaloriernas okrönta kejsarinna i köket. när hon lagar mat vet man att det alltid innebär rikligt med smör, olja och ost. allt som är smakförhöjare, men även en anorektikers värsta fiende.
jag är hungrig, men på dåligt humör inför middagen då jag inte tror att jag kommer att kunna tillåta mig att äta mig mätt på det som serveras. då förderar jag att laga min egen mat hemma, för då vet jag att jag blir mätt och av den kan jag äta stora portioner utan större ångest. just nu skriker magen efter kvantiet snarare än kvalitet. men jag vet att det vankas god mat, pasta med någon räkgryta. sånt jag älskar. den dagen jag kan sätta mig till bords och kunna njuta av den mat jag så mycket tycker om, den ligger ännu i framtiden. en dag ska jag dock vara där...
träffande...
hörde nyss martin stenmarck på tv, i "berg flyttar in", sjunga:
"mamma jag älskar dig,
men jag orkar inte mer
jag vill gråta i din famn..."
bli liten igen
till den tid då mamma kunde ta bort all smärta
försvinna
"mamma jag älskar dig,
men jag orkar inte mer
jag vill gråta i din famn..."
bli liten igen
till den tid då mamma kunde ta bort all smärta
försvinna
mamma, en sån mamma
vad skulle jag göra utan min mamma? hon har följt mig hela livet, alltid stått bakom mig och stöttat i alla siutationer. hon är den enda som har hållit ut under alla dessa år. hon har fått ta så mkt ångest och ilska som riktats mot henne, då hon alltid varit anorexins fiende nummer ett. ändå har hon aldrig vikit ifrån min sida. jag har inte alltid sett och uppskattat det. det är först nu jag kan se tillbaka från ett någorlunda vidsyntare perspektiv och förstå hur mycket hon har offrat och ställt upp för mig.
jag fattar inte hur hon orkar, utan att gå under. utan henne skulle jag inte orka leva. utan henne kanske jag inte skulle ha rest mig efter varje fritt fall. det är hon som alltid först fångat upp mig, tagit ansvar för mig då jag själv inte klarat av det. hon som ryckt in och slagits för min rätt till hjälp.
jag älskar min mamma, över allt annat. har nyss pratat med henne i telefonen. hon ger mig kärlek när jag minst av allt förtjänar det, men kanske när jag behöver det som mest. jag skulle vilja ge henne så mkt tillbaka, och jag vet att det enda som skulle kunna räcka är en frisk och glad johanna. det ska jag ge henne, det är jag skyldig henne! hennes kamp och stöd ska inte ha varit förgäves. den dag jag kan kalla mig fri, den dagen ska jag fira tillsammans med. även fast det är jag som måste göra jobbet på vägen så skulle jag inte orka om jag inte fann styrka och livskraft i hennes mammakärlek.
jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som har en sån stark familj. det är knappast alla som har de förutsättningarna i livet. ju mer jag vet att uppskatta den, ju räddare blir jag att förlora den...
jag fattar inte hur hon orkar, utan att gå under. utan henne skulle jag inte orka leva. utan henne kanske jag inte skulle ha rest mig efter varje fritt fall. det är hon som alltid först fångat upp mig, tagit ansvar för mig då jag själv inte klarat av det. hon som ryckt in och slagits för min rätt till hjälp.
jag älskar min mamma, över allt annat. har nyss pratat med henne i telefonen. hon ger mig kärlek när jag minst av allt förtjänar det, men kanske när jag behöver det som mest. jag skulle vilja ge henne så mkt tillbaka, och jag vet att det enda som skulle kunna räcka är en frisk och glad johanna. det ska jag ge henne, det är jag skyldig henne! hennes kamp och stöd ska inte ha varit förgäves. den dag jag kan kalla mig fri, den dagen ska jag fira tillsammans med. även fast det är jag som måste göra jobbet på vägen så skulle jag inte orka om jag inte fann styrka och livskraft i hennes mammakärlek.
jag vet att jag är oerhört lyckligt lottad som har en sån stark familj. det är knappast alla som har de förutsättningarna i livet. ju mer jag vet att uppskatta den, ju räddare blir jag att förlora den...
arbetstid
jag får skylla mig själv som inte kan säga nej, och fortsätter att jobba trots att jag känner att jag inte orkar. men att pressa mig själv, det är något jag är bra på. är huvudet dumt får kroppen lida. visserligen blir inget bättre av att jag är hemma, och har ångest över det, men då behöver jag i allafall inte prestera någonting. inte låtsas att jag är en pigg, glad och framåt tjej och göra ett bra jobb.
när det första man tänker på när man kommer till jobbet är hur lång tid det är tills dagen är slut och hur man ska ta sig igenom den, då är det dags att fundera på om man gör rätt som går dit. jag förbannar min egen dumhet. och feghet, för jag är delvis rädd för vad jag ska säga till chefen och hur hon ska ta det. jag skäms så oerhört över mig själv. skäms numera också framför kunderna i kassan för jag vet att jag ser förskräcklig ut. vet att folk tittar, undrar och skakar på huvudet åt eländet. jag orkar inte längre bry mig om vad andra tycker. det slutade jag med för längesen. däremot har jag svårt att hantera den egna skammen över mitt misslyckande.
nu ska jag inta en rejäl kopp kaffe, som i allafall får mig att piggna till den närmsta timmen.
hoppas att ni får en skön och solig fredag!
mando?
det kommer med största sannolikhet att bli mando. igen. tänk att det har gått 6 år sen sist. herregud, var har de åren tagit vägen?
kändes som att jag fick ett slag i ansiktet av min terapeut idag. jag fortsätter att blunda för verkligheten, men omgivningen kan inte se på längre. hon påtalade allvaret i min siutation och att de inte kan ta ansvar för mig längre rent medicinskt sett. jag måste få vård någonstans. jag har vetat att den här dagen skulle komma om jag fortsatte så här, men att den redan har kommit kan jag inte inse. rent intellektuellt så fattar jag åt vilket håll det barkar, men jag kan inte få in att det är mig det gäller och att det är sanningen. det går inte in, hur allvarligt det börjar bli. jag fortsätter att springa i samma ekorrhjul tills jag stupar om inte någon annan rycker in och sätter stopp, vilket de gjort nu.
jag har fortfarande inte smält att jag kommer att behöva spendera ytterligare x antal månader på sjukhus, så långt bort från ett normalt liv med allt vad de innebär. bli frihetsberövad. ambivalensen gör dock att en del av mig är tacksam, att någon annan går in och tar över ansvaret för en tid. uppenbarligen klarar jag inte att ta hand om mig själv just nu.
på måndag ska de ha konferens och efter det hoppas jag få nåt slags besked om hur länge det dröjer, och om de överhuvudtaget tar emot mig på mando. jag vet, jag har sagt att dit återvänder jag aldrig men nu har jag inget val. det är mitt liv det handlar om och jag har knappast råd att välja och vraka mellan alternativ. det finns bara två krasst sett: leva eller dö. och jag väljer livet.
jag är rädd. väldigt rädd.
kändes som att jag fick ett slag i ansiktet av min terapeut idag. jag fortsätter att blunda för verkligheten, men omgivningen kan inte se på längre. hon påtalade allvaret i min siutation och att de inte kan ta ansvar för mig längre rent medicinskt sett. jag måste få vård någonstans. jag har vetat att den här dagen skulle komma om jag fortsatte så här, men att den redan har kommit kan jag inte inse. rent intellektuellt så fattar jag åt vilket håll det barkar, men jag kan inte få in att det är mig det gäller och att det är sanningen. det går inte in, hur allvarligt det börjar bli. jag fortsätter att springa i samma ekorrhjul tills jag stupar om inte någon annan rycker in och sätter stopp, vilket de gjort nu.
jag har fortfarande inte smält att jag kommer att behöva spendera ytterligare x antal månader på sjukhus, så långt bort från ett normalt liv med allt vad de innebär. bli frihetsberövad. ambivalensen gör dock att en del av mig är tacksam, att någon annan går in och tar över ansvaret för en tid. uppenbarligen klarar jag inte att ta hand om mig själv just nu.
på måndag ska de ha konferens och efter det hoppas jag få nåt slags besked om hur länge det dröjer, och om de överhuvudtaget tar emot mig på mando. jag vet, jag har sagt att dit återvänder jag aldrig men nu har jag inget val. det är mitt liv det handlar om och jag har knappast råd att välja och vraka mellan alternativ. det finns bara två krasst sett: leva eller dö. och jag väljer livet.
jag är rädd. väldigt rädd.
kvalitet eller kvantitet
kraschade totalt på söndagkvällen. jag kan inte äta en vanlig middag, lagad av någon annan, utan att få ångest. när mamma såg hur kämpigt jag hade det vid middagen och tog min hand brast allt. så här kan jag inte ha det längre. jag är mer nere i träsket än jag velat tro. anorexin har mig i ett järngrepp igen. jag kan inte längre gå och planera hösten och eventuella studier när jag inte klarar att upprätthålla mitt liv. det jag återigen behöver är konkret hjälp med maten, att exponera mig för ångesten och stå ut med den. tror att någon typ av dagvård är det enda rimliga alternativet nu. allt för länge har jag gått och hoppats/trott på att jag själv ska kunna vända den negativa trenden. istället har jag givit anorexin mer och mer att säga till om, tills den nu totalt dominerar min vardag. idag har jag inte haft någon ork alls, och när jag blir trött av att gå med mamma i mataffären, då är det inte alls bra. kroppen klarar inte den här påfresteningen hur länge som helst, när ska jag inse det?
jag väntar på att få komma på läkarsamtal på capio i början av juni, men vad det sen kan leda till eller när de isåfall kan hjälpa mig har jag ingen aning om. nu är det ju sommar snart och då har många stängt, vilket gör att det säker inte finns någon plats någonstans förrän i höst. dit är det långt. så här kan jag inte fortsätta fram till dess. ett alternativ jag funderar på, är mando. har hört att de har kortare väntetider, samtidigt som jag är tveksam till deras metod. ska jag ge det en chans till, eller är det bättre att vänta på att få hjälp på capio igen? vad väger tyngst, snabb eller kvalitativ hjälp? det enda jag nu är säker på är att jag inte fixar det här på egen hand.
har nyss kommit hem från en föreläsning om tibet. det var en tibetkännare och en resenär som tillsammans visade bilder och berättade om landet. det var ganska intressant, men jag gick mest dit för att komma iväg på någonting och skingra tankarna en stund. jag lyckades faktiskt sitta koncentrerad hela föredraget, vilket var positivt. snart väntar en timme med desperate housewives och sen är denna dag till ända. skönt att jag är ledig imorgon också. då ska jag försöka samla krafter inför veckans sista arbetsdagar samt leta en mors dag present till älskade mamma.
vad ska ni ge era mammor på mors dag? några idéer?
jag väntar på att få komma på läkarsamtal på capio i början av juni, men vad det sen kan leda till eller när de isåfall kan hjälpa mig har jag ingen aning om. nu är det ju sommar snart och då har många stängt, vilket gör att det säker inte finns någon plats någonstans förrän i höst. dit är det långt. så här kan jag inte fortsätta fram till dess. ett alternativ jag funderar på, är mando. har hört att de har kortare väntetider, samtidigt som jag är tveksam till deras metod. ska jag ge det en chans till, eller är det bättre att vänta på att få hjälp på capio igen? vad väger tyngst, snabb eller kvalitativ hjälp? det enda jag nu är säker på är att jag inte fixar det här på egen hand.
har nyss kommit hem från en föreläsning om tibet. det var en tibetkännare och en resenär som tillsammans visade bilder och berättade om landet. det var ganska intressant, men jag gick mest dit för att komma iväg på någonting och skingra tankarna en stund. jag lyckades faktiskt sitta koncentrerad hela föredraget, vilket var positivt. snart väntar en timme med desperate housewives och sen är denna dag till ända. skönt att jag är ledig imorgon också. då ska jag försöka samla krafter inför veckans sista arbetsdagar samt leta en mors dag present till älskade mamma.
vad ska ni ge era mammor på mors dag? några idéer?
återhämtning
idag är jag hemma och vilar upp mig efter helgens strapatser. konferensen var rolig, inte så mkt jobb utan mer samvaro med kollegorna. det var en fin kursgård vi var på som låg vid vattnet i lantlig miljö. personalen gick omkring i gammeldags stilenliga kläder och hela stället andades herrgårdskänsla. jättemysigt! det är alltid roligt att få åka bort och bo på hotell/herrgård, då det inte är något jag gör i vanliga fall. jag är rätt stolt över mig själv också hur jag klarade av helgen. på ett konstigt sätt så har jag lättare för att släppa på alla mina restriktioner och förbud när jag är borta sådär med andra. då gör jag som de, mer eller mindre. hoppade visserligen över bullarna och kakorna vid för- och eftermiddagsfikat, men på kvällen blev det både tre-rätters jättegod mat och flera glas vin. det var längesen jag drack mer än ett glas vin till middagen då och då, så jag kan säga att jag märkte av det ganska fort. sen har jag ju inte den största kroppshyddan heller, och det bidrar till att det inte behövs en större mängd alkohol för att det ska märkas av. lite alkohol skadar dock inte, för det gör mig lite mer social. hade en trevlig kväll tillsammans med de andra!
gårdagen tillbringades med arbete i grupper på förmiddagen, sen lunch och hemfärd. alldeles lagom för mig. för som väntat så kom ångesten som ett brev på posten dagen efter jag har gjort avstamp från anorexins lagar och regler. mådde piss resten av dagen igår, trots det gick jag hem till päronen och åt middag. var inte ett dugg på humör, men i matväg var det iaf ett rätt beslut. tyvärr fick de stå ut med min ångest och dåliga humör, och det ger mig dåligt samvete för att jag går hem till dem och låter en viss del av ångesten gå ut över dem. jag bor faktiskt inte där längre utan betraktar mig som gäst när jag kommer det, och man går inte bort till någon om man är på dåligt humör. jag har ingen rätt att förpesta deras tillvaro, bara för att lindra min egen smärta.
idag är det som tur är lite bättre. har varit ute på en skön skogspromenad, dammsugit och städat på toaletten så nu njuter jag en stund av renligheten. hoppas att solen ska titta fram på eftermiddagen så att det kan ge humöret en hjälp på traven i rätt riktning. nu var det längesen det var fint. man kan inte tro att sommaren står för dörren när det som idag är 5 ynka grader ute! tur att jag inte har vinterjackan nedpackad mer än längst in i garderoben. den har åkt fram igen, iaf tillfälligt.
nu ska jag fixa ihop lite lunch.
gårdagen tillbringades med arbete i grupper på förmiddagen, sen lunch och hemfärd. alldeles lagom för mig. för som väntat så kom ångesten som ett brev på posten dagen efter jag har gjort avstamp från anorexins lagar och regler. mådde piss resten av dagen igår, trots det gick jag hem till päronen och åt middag. var inte ett dugg på humör, men i matväg var det iaf ett rätt beslut. tyvärr fick de stå ut med min ångest och dåliga humör, och det ger mig dåligt samvete för att jag går hem till dem och låter en viss del av ångesten gå ut över dem. jag bor faktiskt inte där längre utan betraktar mig som gäst när jag kommer det, och man går inte bort till någon om man är på dåligt humör. jag har ingen rätt att förpesta deras tillvaro, bara för att lindra min egen smärta.
idag är det som tur är lite bättre. har varit ute på en skön skogspromenad, dammsugit och städat på toaletten så nu njuter jag en stund av renligheten. hoppas att solen ska titta fram på eftermiddagen så att det kan ge humöret en hjälp på traven i rätt riktning. nu var det längesen det var fint. man kan inte tro att sommaren står för dörren när det som idag är 5 ynka grader ute! tur att jag inte har vinterjackan nedpackad mer än längst in i garderoben. den har åkt fram igen, iaf tillfälligt.
nu ska jag fixa ihop lite lunch.
konferens=utmaning
vad veckorna går fort. det motstrider det annars vedertagna begreppet "tiden går fort när man har roligt". jag ser inget positivt i att tiden går fort, tvärtom. dagarna blir till veckor och veckor till månader utan att jag tar tag i mitt liv och ser till att ta tillvara på den tiden jag tillbringar här på jorden. det gör mig nedstämd, och ibland smått panikslagen, när jag fastnar i tänket på hur jag slösar/har slösat bort en så pass stor del av mitt liv. ältande leder inte till någonting konstruktivt. dags att sätta stopp.
imorgon bär det av till värmdö för konferens med jobbet i två dagar. nu är jag glad att jag tackade ja. jag ser framemot det, samtidigt som oron och rädslan gnager. men jag försöker att inte ge den alltför stor uppmärksamhet. jag kan ändå inte påverka någonting i förväg. det kanske visar sig vara obefogad rädsla, så jag lämnar den tills vidare. istället fokuserar jag på att jag ska få två trevliga dagar fylld av social kontakt och aktiviteter. jag har chansen att lära mig mer om mig själv, lära känna mina arbetskolleger på ett nytt sätt, samt även lära mig något jobbrelaterat :p. fast jag tror att det blir mest roliga aktiviteter, då cheferna ska sluta och vi ska göra det här som sista grejern tillsammans.
jag är fast besluten att tro att det kommer att bli en rolig upplevelse. jag ska göra som de andra, äta det som bjuds och vara social och närvarande i det vi gör. det blir nog min störtsta utmaning, att inte låta tankarna störa med sitt tjatter om vad jag ska äta och hur mycket jag har stoppat i mig. det skiter jag i dessa dagar. det får bli alkohol, dessert och fet (men god!) restaurangmat. kan alla andra äta det kan jag också.och är det någon som har marginal att få i sig mer så är det ju jag!
hoppas ni andra får en trevlig helg ni också!
imorgon bär det av till värmdö för konferens med jobbet i två dagar. nu är jag glad att jag tackade ja. jag ser framemot det, samtidigt som oron och rädslan gnager. men jag försöker att inte ge den alltför stor uppmärksamhet. jag kan ändå inte påverka någonting i förväg. det kanske visar sig vara obefogad rädsla, så jag lämnar den tills vidare. istället fokuserar jag på att jag ska få två trevliga dagar fylld av social kontakt och aktiviteter. jag har chansen att lära mig mer om mig själv, lära känna mina arbetskolleger på ett nytt sätt, samt även lära mig något jobbrelaterat :p. fast jag tror att det blir mest roliga aktiviteter, då cheferna ska sluta och vi ska göra det här som sista grejern tillsammans.
jag är fast besluten att tro att det kommer att bli en rolig upplevelse. jag ska göra som de andra, äta det som bjuds och vara social och närvarande i det vi gör. det blir nog min störtsta utmaning, att inte låta tankarna störa med sitt tjatter om vad jag ska äta och hur mycket jag har stoppat i mig. det skiter jag i dessa dagar. det får bli alkohol, dessert och fet (men god!) restaurangmat. kan alla andra äta det kan jag också.och är det någon som har marginal att få i sig mer så är det ju jag!
hoppas ni andra får en trevlig helg ni också!
syrentid
om jag nu har en favoritblomma (då det finns å många fina blommor olika årstider) så är det syren, iaf under veckorna som kommer. syrenerna i området har nämligen börjat knoppa redan, vilket är väldigt tidigt. kunde inte låta bli att "knycka" några kvistar i lila på vägen hem från tåget. nu sitter de i en vas på köksbordet och tittar jag på dem en stund kan jag nästan se hur de sakta slår ut. det går oerhört fort när man tar in dem. därför tog jag dem så tidigt som möjligt för att förlänga tiden av njutning. både lukten och utseendet ger mig sån stark känsla av sommar och barndom. vi hade flera syrenbuskar på tomten där vi bodde när jag var liten, och varje skolavslutning tog vi den traditionsenliga fotograferingen med dem i bakgrunden. jag förknippar också alla minnen från farmor och farfars torp i söråker där vi var väldigt mycket när vi var små, med just syrener då de hade en tät mur av syrenbuskar som avgränsning mot skogen på ena sidan tomten. minnen av barndomen får mig att längta tillbaka till den delen av livet, då allt var så okomplicerat och förhållandevis bekymmersfritt. kanske är det jag som idealiserar och minns det jag väljer att minnas, men min barndom var mycket av en idyll. jag har väldigt många fina minnen, som jag vårdar ömt.
idag har varit en bra dag då jag kan känna mig en smula stolt över mig själv. för utomstående kan det verka oväsentligt, men jag har lyckast göra en liten förändring i matväg, en förändring jag planerat länge men aldrig lyckats genomföra. jag vet att det går alldeles för sakta framåt, men det är iaf ett steg i rätt riktning, om än väldigt litet i förhållande till allting annat. nu blir mitt nästa mål att vidmakthålla denna förändring. inte förrän man har gjort en ny grej konsekvent i 21 dagar har det etablerats till en vana. det är nåt att ha i åtanke... dessutom har jag tackat ja till att följa med jobbet på konferens fredag - lördag. funderade länge på om jag skulle banga, för det innebär att möta många rädslor i och med att följa med, men det kan samtidigt bli en bra och förhoppningsvis rolig utmaning.
säg JA till livet!
idag har varit en bra dag då jag kan känna mig en smula stolt över mig själv. för utomstående kan det verka oväsentligt, men jag har lyckast göra en liten förändring i matväg, en förändring jag planerat länge men aldrig lyckats genomföra. jag vet att det går alldeles för sakta framåt, men det är iaf ett steg i rätt riktning, om än väldigt litet i förhållande till allting annat. nu blir mitt nästa mål att vidmakthålla denna förändring. inte förrän man har gjort en ny grej konsekvent i 21 dagar har det etablerats till en vana. det är nåt att ha i åtanke... dessutom har jag tackat ja till att följa med jobbet på konferens fredag - lördag. funderade länge på om jag skulle banga, för det innebär att möta många rädslor i och med att följa med, men det kan samtidigt bli en bra och förhoppningsvis rolig utmaning.
säg JA till livet!
årets första dopp!
jag har inte tillbringat många timmar inomhus denna helg. idag måste ha varit varmaste dagen på året, och jag har tagit premiärdoppet! det blev några dagar senare än förra året, då jag tror jag badade första maj eller nåt. liksom i år var det då några kanonvarma dagar i maj. ett avkylande dopp blev det, då det inte kan ha varit mer än drygt tio grader i vattnet. när det är så här varmt på land spelar det mindre roll, men det blir kanppast nåt långbad. hunden var lika glad hon att få bada. mindre känslig för temperaturen som hon är simmade hon glatt fram och tillbaka och gjorde sina "tokdyk" från klipporna. hon älskar verkligen att bada! det är mitt trogna badsällskap sommaren lång. ibland får jag med mig pappa, men ingen annan i familjen är så badglada.
nu är sommaren invigd på riktigt!
jag älskar verkligen min mamma. utan henne skulle jag inte orka, hon är mitt bokstöd som stöttar upp när jag själv inte orkar. att hon bara orkar fortsätta bry sig om mig, och på det sätt hon tar det. hon är otroligt stark. jag beundrar henne och är oerhört tacksam för allt hon gör. jag tar ingenting för givet längre. rent teoretiskt hade hon och pappa kunnat sparka ut mig och sagt att jag får sköta mig själv och leva mitt liv bäst jag vill. jag har det bra förspänt, det är jag medveten om, som har en sån stöttande familj. de betyder allt för mig.
idag berättade mamma att hon läst nånstans om hypnos som en alternativ behandlingsmetod vid beteendestörningar, ångest och fobier. jag har kommit i kontakt med det för längesen på mhe-kliniken, men inte sedan dess. det kan vara värt att prova, jag ska kolla upp det mer på nätet vad det finns för möjgliheter till det häromkring. inom landstinget finns det inget sådant att erbjuda, så det blir till att gå privat isåfall. och det betyder en hög kostand. det är vad jag funderar på nu, om det är värt det och om det skulle kunna fungera på mig. är det någon som har erfarenhet av det, eller vet mer?
läste en artikel om lycka i dn idag. den var rätt intressant och jag klippte ur en liten checklista på vilka faktorer som kan ge en lycka. det var ingen nyhet att lycka inte kommer utifrån, utan att varje människa själv är fri att skapa sig lycka och mening i livet genom att arbeta med sig själv och sin inställning till livet. några nyckelfaktorer är: sociala relationer, optimism, tacksamhet, förmåga att förlåta samt att ta hand om sin kropp.
jag har en hel del att jobba med, men allt är föränderligt!
nu är sommaren invigd på riktigt!
jag älskar verkligen min mamma. utan henne skulle jag inte orka, hon är mitt bokstöd som stöttar upp när jag själv inte orkar. att hon bara orkar fortsätta bry sig om mig, och på det sätt hon tar det. hon är otroligt stark. jag beundrar henne och är oerhört tacksam för allt hon gör. jag tar ingenting för givet längre. rent teoretiskt hade hon och pappa kunnat sparka ut mig och sagt att jag får sköta mig själv och leva mitt liv bäst jag vill. jag har det bra förspänt, det är jag medveten om, som har en sån stöttande familj. de betyder allt för mig.
idag berättade mamma att hon läst nånstans om hypnos som en alternativ behandlingsmetod vid beteendestörningar, ångest och fobier. jag har kommit i kontakt med det för längesen på mhe-kliniken, men inte sedan dess. det kan vara värt att prova, jag ska kolla upp det mer på nätet vad det finns för möjgliheter till det häromkring. inom landstinget finns det inget sådant att erbjuda, så det blir till att gå privat isåfall. och det betyder en hög kostand. det är vad jag funderar på nu, om det är värt det och om det skulle kunna fungera på mig. är det någon som har erfarenhet av det, eller vet mer?
läste en artikel om lycka i dn idag. den var rätt intressant och jag klippte ur en liten checklista på vilka faktorer som kan ge en lycka. det var ingen nyhet att lycka inte kommer utifrån, utan att varje människa själv är fri att skapa sig lycka och mening i livet genom att arbeta med sig själv och sin inställning till livet. några nyckelfaktorer är: sociala relationer, optimism, tacksamhet, förmåga att förlåta samt att ta hand om sin kropp.
jag har en hel del att jobba med, men allt är föränderligt!
vilken sommar!
sommaren är här! vilken värme det är ute idag. helt underbart skönt! lite synd att jag har stått inne hela dagen på jibbet, men det kan inte hjälpas. jobba måste man ändå, oavsett årstid, och detta är bara början av sommaren. jag hinner ta del av både sol och värme framöver. har nyss suttit ute och druckit kaffe på stenmuren utanför. jag tycker om att bara sitta och titta på folk som rör sig på gatan, skyndar fram och tillbaka. bakom varje människa gömmer sig ett öde olikt den andres. det är spännande att fantisera om vem personen bakom det yttre är. var är han/hon på väg? vad tänker den personen på just nu? lägger den märke till mig där jag sitter?
efter viss tveksamhet har jag bestämt mig för att åka hem till mamma och pappa och grilla med dem, eftersom hon ringde och frågade om jag ville komma.
och ja, johanna älskar grillat, johanna tycker om sällskap. så då lyssnar jag på det, och inte på alla ursäkter som poppar upp.
nu längtar jag ut i solen jag med! en timme till, sen är jag fri för den här veckan :)
trevlig helg på er!
tårar som rinner
vilken kväll det blev igår. orkanen drog fram även hos mig, med översvämning i form av tårar rinnandes nedanför kinderna. förtvivlan, sorg och ilska. visst har de rätt i det de säger. jag förstår att deras oro tar sig så kraftiga uttryck. det måste vara förjävligt att se sin egen dotter sakta svälta sig till ickeexistens. det gör mig oerhört ont att se hur illa jag gör dem jag älskar. det finns inget värre än att se andra lida, och vetskapen att det är man själv som är orsaken till det.
hela kvällen fylldes med tårar, en molande värk i bröstet. värken och ömheten dröjer sig kvar idag. en klump i halsen. det var en omskakande kväll. jag är rädd. fruktansvärt rädd.
hela kvällen fylldes med tårar, en molande värk i bröstet. värken och ömheten dröjer sig kvar idag. en klump i halsen. det var en omskakande kväll. jag är rädd. fruktansvärt rädd.
bloggdesign
jag avundas alla dem som förstår sig på webbdesign och vet hur man ska handskas med alla html-koder hit och dit. vissa gör så otroligt snygga och inspirerande bloggar!
själv vet jag inte ens hur jag ska ändra teckensnitt eller teckenstorlek. skulle faktiskt vara roligt att gå en kurs, typ på abf eller liknande, i grundläggande webbdesign. det får bli ett projekt i framtiden, bland alla andra :)
ett bra exempel på bloggare med ny snygg design och intressant innehåll är annas blogg.
ni hittar henne på annasjogren.blogg.se
själv vet jag inte ens hur jag ska ändra teckensnitt eller teckenstorlek. skulle faktiskt vara roligt att gå en kurs, typ på abf eller liknande, i grundläggande webbdesign. det får bli ett projekt i framtiden, bland alla andra :)
ett bra exempel på bloggare med ny snygg design och intressant innehåll är annas blogg.
ni hittar henne på annasjogren.blogg.se
långt under marken
vissa dagar orkar man bara inte leva. idag är en sån. humöret, tankarna och hela jag befinner mig långt ner under jorden. allt känns bara sådär oerhört tungt och mörkt. samtalet hos terapeuten imorse kunde inte få in mig på ljusare tankespår. det enda positiva var att de hört av sig från capio och vill att vi ska träffas alla tre och diskutera hur man på bästa sätt ska kunna hjälpa mig vidare. alltid något. hoppas att det mötet blir av ganska snart, för själv börjar jag ge upp hoppet om mig själv och min förmåga att ta mig ur det här. det finns inte mkt som talar för det just nu. nu är allt bara så hopplöst! jag är fylld av självanklagelser och självförakt. det leder mig inte framåt, men det är svårt att inte fastna i ältandet av hur jag kunnat låta det gå såhär långt, igen...
de spelar empty room på radion just nu, och det känns väldigt tomt inom mig.
ångesten har legat och tryckt under ytan hela dagen. skulle egentligen ha åkt in på självhjälpsgruppen ikväll men jag orkar bara inte. har ingen som helst lust till det. istället tog jag cykeln hem till föräldrarna där jag haft sällskap av hunden. bestämde mig för att stanna och äta middag här idag också. det är iaf mer ordentlig mat än middagen hemma skulle ha blivit, dessutom så slipper jag den tärande ensamheten en stund när de andra kommer hem från sina arbeten. att omge sig med människor utan att behöva vara social, att bara få ta del av mänsklig närvaro hjälper till att hålla en del av ångesten i schack.
får se om jag går iväg på ki balans på friskis ikväll. velar som vanligt. denna ständiga obeslutsamhet i allt och ingening! och när jag väl lyckas fatta ett beslut, jag då ångrar jag mig och går bara och tänker på hur det skulle ha blivit om jag tog det andra alternativet istället. som om gräset alltid är grönare på anra sidan. även där en ständig längtan och dröm efter något annat, något ogripbart luftslott.
högeffektiv
vaknade och såg att det var soligt, trots att jag ställt in mig på en dag med dåligt väder i enlighet med gårdagens väderrapport. positivt överraskad, kan dagen börja bättre? :) därför har jag inte kommit mig för att hänga upp en gardin eller liknande över min fönsterglugg vid sängen, just för att jag vill kunna vakna och se ut vad det är för väder. nu går solen upp redan vid fem, och det är lite väl tidigt att börja dagen, men då är det bara att dra täcket över huvudet och njuta av att jag har några timmar kvar att sova på.
tog en promenad (alltför lång) på förmiddagen för att ta tillvara på solljuset. det var inte alls samma värme i luften idag som föregående dagar, snarare isvindar som blåste från havet. trosade kylan och satte mig med dagens dn en stund på parkbänken på innergården och tog det lugnt.
efter lunch cyklade jag hem till föräldrarna eftersom det var dags att fylla på frysen med hembakat. tog ett recept jag provat förut på en råglimpa, men denna gång testade jag att göra bullar av degen istället. de är lättare att portionera i frysen tycker jag. blev rätt ok, men de jäste tyvärr lite dåligt så de blev en aning för platta. ätliga får jag hoppas iaf.
solen försvann vid lunch som befarat så resten av eftermiddagen spenderades inne, utan att jag gjorde nåt särskilt. hemma hos mamma och pappa går tiden lättare utan att jag behöver vara sysselsatt. det är värre att vara hemma ensam i lägenheten utan att ha någonting att göra.
passade på att äta middag hos dem, för att jag behöver träna på det. det är jobbigt att äta mat som andra lagat. jag har blivit alltför van att äta endast min egen mat som jag vet precis vad den innehåller och hur mycket. det tar emot att äta hos dem, men jag vet att jag måste försöka hålla fast vid att göra det då och då för annars kommer det att bli ännu svårare...
lånade mammas fönsterputsgrejer och har sen ikväll haft ett städryck hemma hos mig. putsat fönstrena (de var alldeles för skitiga, men nu skiner de nästan ;p ), skura kaklet i badrummet, lagat mat att frysa in och försökt fått bort kalkavlagringar i mina dricksglas med hjälp av ättika. återstår att se om det lyckats, när de har stått en stund.
nån som har nåt bra tips på hur man får bort fula märken av diskbänken utanpå porslinet?? vet inte vad det är för fel på min diskbänk som färgar av sig på husgeråden. kanske inte rostfri?
nu börjar housewives, veckans tv-måste!
tog en promenad (alltför lång) på förmiddagen för att ta tillvara på solljuset. det var inte alls samma värme i luften idag som föregående dagar, snarare isvindar som blåste från havet. trosade kylan och satte mig med dagens dn en stund på parkbänken på innergården och tog det lugnt.
efter lunch cyklade jag hem till föräldrarna eftersom det var dags att fylla på frysen med hembakat. tog ett recept jag provat förut på en råglimpa, men denna gång testade jag att göra bullar av degen istället. de är lättare att portionera i frysen tycker jag. blev rätt ok, men de jäste tyvärr lite dåligt så de blev en aning för platta. ätliga får jag hoppas iaf.
solen försvann vid lunch som befarat så resten av eftermiddagen spenderades inne, utan att jag gjorde nåt särskilt. hemma hos mamma och pappa går tiden lättare utan att jag behöver vara sysselsatt. det är värre att vara hemma ensam i lägenheten utan att ha någonting att göra.
passade på att äta middag hos dem, för att jag behöver träna på det. det är jobbigt att äta mat som andra lagat. jag har blivit alltför van att äta endast min egen mat som jag vet precis vad den innehåller och hur mycket. det tar emot att äta hos dem, men jag vet att jag måste försöka hålla fast vid att göra det då och då för annars kommer det att bli ännu svårare...
lånade mammas fönsterputsgrejer och har sen ikväll haft ett städryck hemma hos mig. putsat fönstrena (de var alldeles för skitiga, men nu skiner de nästan ;p ), skura kaklet i badrummet, lagat mat att frysa in och försökt fått bort kalkavlagringar i mina dricksglas med hjälp av ättika. återstår att se om det lyckats, när de har stått en stund.
nån som har nåt bra tips på hur man får bort fula märken av diskbänken utanpå porslinet?? vet inte vad det är för fel på min diskbänk som färgar av sig på husgeråden. kanske inte rostfri?
nu börjar housewives, veckans tv-måste!
matkris på olika plan
att läsa och känna igen sig i det andra skriver hjälper mig att sortera i mitt eget huvud. just nu härjar en tornado därinne. jag kan inte koncentrera mig eller fokusera på något annat än vad jag gör med mitt liv, hur jag ska gå vidare och hur jag ska få till en förändring. inte ens på jobbet klarar jag av att koppla bort detta malande, som jag kunnat göra förut. nej, idag har jag varit allmänt ofokuserad och stirrig på jobbet. jag tappar lätt tråden i det jag håller på med och klarar inte av att vara uppmärksam på kunden en längre tid. en av våra sommarvikarier började dessutom idag och jag fick ta hand om henne en stund på förmiddagen, dvs hon skulle stå med mig i kassan och lära sig. jag var knappast rätt person att parkera henne hos, jag som har fullt upp med att orka engagera mig i kunderna. så skulle jag försöka vara pedagogisk med henne dessutom. en sån "enkel" uppgift blev för mig ytterligare ett ok på axlarna. hon är trevlig, inget ont mot henne. det är bara jag som har ett väldigt begränsat mått av social förmåga och kunderna tar all den biten.
tro dock inte att jag inte gillar mitt jobb. det låter som att jag bara gnäller men jag uppskattar det väldigt mycket och är tacksam över att jag har ett arbete att gå till som jag trivs på, där jag kan jobba halvtid och får gå och äta på för mig passande tider. de är väldigt hänsynsfulla och trevliga, mina arbetskollegor. jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad som har en sån bra arbetsplats. jag får inte sumpa det nu, den sista tiden, genom att gå ner mig ännu mer och se till att jag inte längre fysiskt orkar. det vore en smärre katastrof för mig och min anpassning till ett vanligt liv.
gårdagens ångest har dröjt sig kvar idag som en grådimma. inte ens solen ute har lyckats skringra molnen i mitt sinne. det är en slags uppgivenhet som jag börjar känna. ett tvivel på mig själv och att jag ska lyckas bli fri från ätstörningen. om jag inte lyckas nu när jag runt omkring mig har alla förutsättningar, kommer jag då någonsin att göra det? jag måste själv förändra saker, och det NU.
vad väntar jag på? livet pågår för fullt och jag kör runt i samma straffrunda, ni vet som de får åka i skidskytte när de har bommat. runt, runt och runt...
nu får jag inte gå ner mer! jag VET ju att jag kunnat äta så mkt mer tidigare utan att då ens gå upp i vikt. alltså är min kropp att lita på, alltså kan jag ge den mer av vad den behöver. tillåta mig att äta ordentligt och att bli mätt.
herregud, jag skäms ögonen ur mig när jag tänker på vad jag håller på med, i kontrast mot alla diskussioner om matkrisen världen över.
tro dock inte att jag inte gillar mitt jobb. det låter som att jag bara gnäller men jag uppskattar det väldigt mycket och är tacksam över att jag har ett arbete att gå till som jag trivs på, där jag kan jobba halvtid och får gå och äta på för mig passande tider. de är väldigt hänsynsfulla och trevliga, mina arbetskollegor. jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad som har en sån bra arbetsplats. jag får inte sumpa det nu, den sista tiden, genom att gå ner mig ännu mer och se till att jag inte längre fysiskt orkar. det vore en smärre katastrof för mig och min anpassning till ett vanligt liv.
gårdagens ångest har dröjt sig kvar idag som en grådimma. inte ens solen ute har lyckats skringra molnen i mitt sinne. det är en slags uppgivenhet som jag börjar känna. ett tvivel på mig själv och att jag ska lyckas bli fri från ätstörningen. om jag inte lyckas nu när jag runt omkring mig har alla förutsättningar, kommer jag då någonsin att göra det? jag måste själv förändra saker, och det NU.
vad väntar jag på? livet pågår för fullt och jag kör runt i samma straffrunda, ni vet som de får åka i skidskytte när de har bommat. runt, runt och runt...
nu får jag inte gå ner mer! jag VET ju att jag kunnat äta så mkt mer tidigare utan att då ens gå upp i vikt. alltså är min kropp att lita på, alltså kan jag ge den mer av vad den behöver. tillåta mig att äta ordentligt och att bli mätt.
herregud, jag skäms ögonen ur mig när jag tänker på vad jag håller på med, i kontrast mot alla diskussioner om matkrisen världen över.
helgångest
gårdagen började bra, då jag bestämde mig för att följa med mamma och pappa och farmor och farfar på bilutflykt till muskö. det var ett tag sen jag träffde farmor och farfar, så jag kunde lika gärna vara lite sällskapliga eftersom jag ändå inte hade nåt annat för mig. var rätt trevligt till en början, tills ångesten började smyga sig på. ångest över att bara sitta still i en bil hela dagen blev starkare och starkare ju längre eftermiddagen led. när pappa släppte av mamma och mig i jordbro för att vi skulle hämta några dynor medan han skjutsade hem de andra brast det totalt och tårarna kom. allt bara brakade, jag kunde inte längre hålla ångesten i schack. känslorna av äckel, värdelöshet och rösterna som så högt skriker att jag inte lytt anorexin. jag vill bara krypa ur kroppen, rastlösheten blir outhärdlig. jag har inte hittat nåt konstruktivt sätt att hantera denna ångest. jag försöker att gå ifrån den, och är jag ensam kan jag ge mig ut på promenader med hjärtats häftiga dunkande som drivkraft. fortare, fortare. igår gick inte det och jag trodde jag skull gå i bitar. försökte förklara lite för mamma hur det kändes men det blev inte bra. jag kan inte förmedla mina känslor, det blir bara så fel. önskar mest av allt i de stunderna att jag bara fick bli liten igen, med en mamma som höll om mig och inte sa nåt. bara fanns där med en stor trygg famn.
jag vet att gårdagens ångest bara är ett försmak av vad jag måste gå igenom om jag ska bli fri. men hur ska jag orka? hur ska jag klara av att hantera det utan att gå sönder?
dessa jävla känslor, som är allt annat än rationella! om man bara kunde koppla bort känslolivet och låta förnuftet få styra. istället är det tvärt om. förnuftet har inget att säga till om när känslorna är motståndaren. de överröstar allt, och ser till så att jag lyder dem med alla medel. de signalerar med all sin kraft vad de anser är rätt och fel och slår effektivt ner allt motstånd, dvs de få rationella tankar som försöker komma med motagrument. förgäves.
blev ännu en sömnlös natt fylld med självförakt och ångest över vad jag gör av mitt liv. tack och lov att jag har jobbet ibland, där jag tvingas tänka på nåt annat i några timmar.
usch, vilket svamlande inlägg det här blev. kanske märks hur ofokuserad jag är...
äggröra
det har varit en hektisk dag på jobbet, då könummerpresentatören aldrig kröp under 30 från att vi öppnade till klockan var tre. mkt folk med andra ord. tror vi slog rekord idag faktiskt. inte ens i mellandagarna vid jul hade vi så mkt människor inne. men dagen har flytit på bra ändå med trevliga kunder och ett glatt humör. var t o m och shoppade till mig själv på lunchen, en huvkofta på stadium som de hade extrapris på. kan inte komma ihåg när jag sist spontanköpte nåt till mig själv!
kom hem rätt trött, bara för att mötas av ett fönster nerkletat med rått ägg. någon har alltså roat sig med att kasta ägg på mitt fönster under dagen. suck och stön. så onödigt... jag var verkligen inte på humör att börja städa, hungrig och trött i kroppen som jag var men ju längre äggröran sitter ju svårare blir den att få bort så det var bara att ta fram skurhinken och trasan och sätta igång. mina fönster var inte de renaste innan heller, men iaf inte kletiga. torkade bort det värsta och gjorde rent lite godtyckligt så får jag ta en ordentlig dust med fönstrena en annan dag då jag har mer energi och lust. i detta väder är det inte heller roligt att hålla på och tvätta fönster. riktigt rått ute, med lite smådugg i luften. jag hoppas att det var en engångföreteelse och inte nåt gäng som tänker dra förbi här med jämna mellanrum och förpesta tillvaron för oss hyresgäster. annars vetter mina fönster bra till ur den synvinkeln, mot en bakgård med en gångväg ganska skyddad från insyn.
nu sitter jag och dricker te med "så ska det låta" på i bakgrunden. det är rätt duktiga artister med ikväll, då är det roligare att se. jag är rätt dålig på att lyssna på musik annars, trots att jag tycker mycket om just musik. jag har ingen mp3 vilket gör att jag aldrig lyssnar på musik annat än i bilen. har länge funderat på att köpa högtalare till datorn så jag kan lyssna genom den, för nu finns det bara en inbyggd med fisigt ljud. musik kan vara en bra strategi att använda sig av för att styra humöret. jag ska nog ta och försöka införa en ny vana och lyssna på musik vid något tillfälle varje dag. kanske på förmiddagen medan jag brukar pyssla med lite av varje hemma, istället för att ha på morgontv?
lyssnar ni mycket på musik? när i sådana fall?
kom hem rätt trött, bara för att mötas av ett fönster nerkletat med rått ägg. någon har alltså roat sig med att kasta ägg på mitt fönster under dagen. suck och stön. så onödigt... jag var verkligen inte på humör att börja städa, hungrig och trött i kroppen som jag var men ju längre äggröran sitter ju svårare blir den att få bort så det var bara att ta fram skurhinken och trasan och sätta igång. mina fönster var inte de renaste innan heller, men iaf inte kletiga. torkade bort det värsta och gjorde rent lite godtyckligt så får jag ta en ordentlig dust med fönstrena en annan dag då jag har mer energi och lust. i detta väder är det inte heller roligt att hålla på och tvätta fönster. riktigt rått ute, med lite smådugg i luften. jag hoppas att det var en engångföreteelse och inte nåt gäng som tänker dra förbi här med jämna mellanrum och förpesta tillvaron för oss hyresgäster. annars vetter mina fönster bra till ur den synvinkeln, mot en bakgård med en gångväg ganska skyddad från insyn.
nu sitter jag och dricker te med "så ska det låta" på i bakgrunden. det är rätt duktiga artister med ikväll, då är det roligare att se. jag är rätt dålig på att lyssna på musik annars, trots att jag tycker mycket om just musik. jag har ingen mp3 vilket gör att jag aldrig lyssnar på musik annat än i bilen. har länge funderat på att köpa högtalare till datorn så jag kan lyssna genom den, för nu finns det bara en inbyggd med fisigt ljud. musik kan vara en bra strategi att använda sig av för att styra humöret. jag ska nog ta och försöka införa en ny vana och lyssna på musik vid något tillfälle varje dag. kanske på förmiddagen medan jag brukar pyssla med lite av varje hemma, istället för att ha på morgontv?
lyssnar ni mycket på musik? när i sådana fall?
alldeles öde
jag blev tvungen att kolla på klockan en extra gång imorse när jag gick till tåget för att åka till jobbet. det var alldeles öde ute, mötte inte en människa på vägen och knappt några bilar var ute på gatorna. likaså på pendeln, vi var tre stycken i vagnen! blev tveksam på om jag var uppe rätt tid, rätt dag. en klämdag som denna är det inte många som jobbar, mer än vi bankanställda då ;p och så personal inom sjukvården och andra viktiga yrkeskategorier då förstås. hoppas att folk stannar hemma idag och gör annat än passar på att besöka banken. jag skulle inte ha något emot en lugn fredag, men det är tveksamt om det kommer att bli så med tanke på att det är sista dagen för att deklarera på måndag och många är ute i sista minuten. att banken inte hjälper till med deklarationen är det inte många som vet, tyvärr, så det är en hel del som köar här i onödan. tack och lov har jag inte gjort några aktieförsäljningar eller husförsäljningar så jag slipper allt krångel! godkände min deklaration på 2 minuter via internet. smidigt värre :)
har inte fått många timmars sömn inatt då jag inte kunde somna. tankarna malde och malde, ältade mitt liv de senaste åren, förbannade mig själv för att jag inte tar tag i mitt liv, funderade på strategier och hur jag ska kunna göra annorlunda. samma tankar om och om igen utan slut. och när jag väl slumrade till tog mardrömmarna över.
var glad när klockan väl ringde faktiskt, att jag slapp plågas av en lång natt.
dags för fredagsfika!
har inte fått många timmars sömn inatt då jag inte kunde somna. tankarna malde och malde, ältade mitt liv de senaste åren, förbannade mig själv för att jag inte tar tag i mitt liv, funderade på strategier och hur jag ska kunna göra annorlunda. samma tankar om och om igen utan slut. och när jag väl slumrade till tog mardrömmarna över.
var glad när klockan väl ringde faktiskt, att jag slapp plågas av en lång natt.
dags för fredagsfika!
1 maj
jag är inte ute och demonstrerar idag, även fats det finns en hel del jag skulle vilja demonstrera för och emot. mer pengar till psykiatrin, högre löner åt sjuksköterskorna, stoppa förslaget att köpa jas-plan för flera miljarder, för att ta några exempel.
i yngre år gick jag i demonstrationståget flera gånger om varje år och spelade Internationalen så den ringde i öronen en vecka efteråt. det var vårt stående speluppdrag som sundsvalls paradorkester. ett av våra mindre roliga spelningar tyckte jag, då det alltid var kallt och regnigt just den dagen. jag saknar inte just den biten, men jag saknar musiken och att vara delaktig i någonting. det var en väldigt bra stämning och gemenskap i orkestern, som jag har många roliga minnen ifrån. det var tider det. långt ifrån nuet.
firade inte alls valborg igår, utan var på självhjälpsgrupp med ab-kontakt som en vanlig vecka. jag är glad att den inte ställdes in pga av valborg, för då slapp jag sitta hemma och ha ångest över att jag inte har något att hitta på när många andra är tillsammans och firar. vi var dock bara två stycken som kom på mötet, men det blev en bra träff i allafall.
idag har jag varit flitig på förmiddagen, dammsugit och sedan tagit tag i det som gnagit mig i flera dagar, nämligen att städa udan i garderoben och gömma vinterkläderna för att ge plats åt sommargrejer. det blev en hel sopsäck med vinterjackor och dylikt som jag efter mycket stånkande och stönande lyckades krångla upp ovanpå garderoben i hallen (armmusklerna är tyvärr ett minne blott...). är man trångbodd så är man. jag har ingen annan plats att göra av mina saker på. man får helt enkelt låta bli att titta upp när man kommer hem till mig, för jag har utnyttjat varje litet skrymsle att lägga grejer på.
mamma ringde och frågade om jag ville följa med på en biltur efter lunch, så jag ska snart göra mig i ordning. alltid trevligt att komma iväg en stund. spelar ingen roll för mig vart vi åker, jag gillar att åka bil och själva resmålet är inte poängen. det är lite tjusningen ibland, att inte ha något mål utan se vart man hamnar.
tvn står på med Madicken i bakgrunden. åh, vad jag älskar astrid lindgrens filmer! en våg av nostalgi och minnen från barndomen sköljer över mig. jag blir både glad och lite ledsen. tänk om man kunde få vara lite på nytt, bara för en stund!
i yngre år gick jag i demonstrationståget flera gånger om varje år och spelade Internationalen så den ringde i öronen en vecka efteråt. det var vårt stående speluppdrag som sundsvalls paradorkester. ett av våra mindre roliga spelningar tyckte jag, då det alltid var kallt och regnigt just den dagen. jag saknar inte just den biten, men jag saknar musiken och att vara delaktig i någonting. det var en väldigt bra stämning och gemenskap i orkestern, som jag har många roliga minnen ifrån. det var tider det. långt ifrån nuet.
firade inte alls valborg igår, utan var på självhjälpsgrupp med ab-kontakt som en vanlig vecka. jag är glad att den inte ställdes in pga av valborg, för då slapp jag sitta hemma och ha ångest över att jag inte har något att hitta på när många andra är tillsammans och firar. vi var dock bara två stycken som kom på mötet, men det blev en bra träff i allafall.
idag har jag varit flitig på förmiddagen, dammsugit och sedan tagit tag i det som gnagit mig i flera dagar, nämligen att städa udan i garderoben och gömma vinterkläderna för att ge plats åt sommargrejer. det blev en hel sopsäck med vinterjackor och dylikt som jag efter mycket stånkande och stönande lyckades krångla upp ovanpå garderoben i hallen (armmusklerna är tyvärr ett minne blott...). är man trångbodd så är man. jag har ingen annan plats att göra av mina saker på. man får helt enkelt låta bli att titta upp när man kommer hem till mig, för jag har utnyttjat varje litet skrymsle att lägga grejer på.
mamma ringde och frågade om jag ville följa med på en biltur efter lunch, så jag ska snart göra mig i ordning. alltid trevligt att komma iväg en stund. spelar ingen roll för mig vart vi åker, jag gillar att åka bil och själva resmålet är inte poängen. det är lite tjusningen ibland, att inte ha något mål utan se vart man hamnar.
tvn står på med Madicken i bakgrunden. åh, vad jag älskar astrid lindgrens filmer! en våg av nostalgi och minnen från barndomen sköljer över mig. jag blir både glad och lite ledsen. tänk om man kunde få vara lite på nytt, bara för en stund!
