tankar, funderingar, förändringar

kommer jag nånsin att kunna leva ett "vanligt" liv, eller är det så här även min framtid kommer att se ut? en cirkus in och ut på behandling. rädslan blir större och större för varje gång, likaså växer avståndet och kontakten med det verkliga livet. tillvaron på behandling är en skyddad verkstad, en slags frizon från de regler som annars gäller ute i verkligheten. men vad är det för slags frizon? vad är det som det skyddar för? vad är det som skrämmer mig så med att leva? jag tror att tankespöket har vuxit sig så stark eftersom jag inte deltagit i livet på så många år, att jag har skapat mig en snedvriden bild av vad det innebär att leva på samma villkor som övriga. föreställer mig att det är som att kasta mig handlöst utför ett stup, att börja leva igen. tror att det kommer att vara så totalt annorlunda mot idag. men vad kommer att vara annorlunda, mer än att jag förhoppningsvis har mindre ångest och tankar kring mat, vikt och att duga? människorna runt omkring mig kommer inte att förändras drastiskt, jag kommer heller inte att bli en totalt annan person. det mesta kommer med stor sannolikhet att vara ganska likt idag, med skillnaden att jag kommer att vara närvarande på ett annat sätt och verkligen delta i livet.
att jag inte kan koppla samma dessa funderingar med det konkreta, dvs att jag måste se till att äta, gå upp i vikt och ge mig själv det jag behöver för att kunna uppnå allt detta. för att prova och se om jag har rätt eller fel, för att tillåta mig att leva och att utvecklas. jag vill så mycket, men förmår inte att ta tag i det som måste göras nu för att jag en dag ska nå någon annanstans.
ångesten ligger som en kompakt ogenomtränglig dimma som effektivt hindrar förnuftiga tankar att tränga igenom. just nu är det inte många tankar överhuvudtaget som förmår nå fram. jag lever som i ett töcken. trögflytande tar jag mig igenom dagarna. jag tror att det har gått för långt för att jag ska orka mobilisera motståndet och jävlar anamman, som jag vet trots allt finns djupt därinne, på egen hand. jag har tappat kontrollen. igen. jag som trodde jag var starkare den här gången. återigen har anorexidjävulen lurat mig in i dess våld.
anorexin är inte en del utav mig.
jag är inte en sjukdom.
jag har en ätstörning, men jag kan välja att göra mig fri ifrån den.
jag är johanna.