helgångest
gårdagen började bra, då jag bestämde mig för att följa med mamma och pappa och farmor och farfar på bilutflykt till muskö. det var ett tag sen jag träffde farmor och farfar, så jag kunde lika gärna vara lite sällskapliga eftersom jag ändå inte hade nåt annat för mig. var rätt trevligt till en början, tills ångesten började smyga sig på. ångest över att bara sitta still i en bil hela dagen blev starkare och starkare ju längre eftermiddagen led. när pappa släppte av mamma och mig i jordbro för att vi skulle hämta några dynor medan han skjutsade hem de andra brast det totalt och tårarna kom. allt bara brakade, jag kunde inte längre hålla ångesten i schack. känslorna av äckel, värdelöshet och rösterna som så högt skriker att jag inte lytt anorexin. jag vill bara krypa ur kroppen, rastlösheten blir outhärdlig. jag har inte hittat nåt konstruktivt sätt att hantera denna ångest. jag försöker att gå ifrån den, och är jag ensam kan jag ge mig ut på promenader med hjärtats häftiga dunkande som drivkraft. fortare, fortare. igår gick inte det och jag trodde jag skull gå i bitar. försökte förklara lite för mamma hur det kändes men det blev inte bra. jag kan inte förmedla mina känslor, det blir bara så fel. önskar mest av allt i de stunderna att jag bara fick bli liten igen, med en mamma som höll om mig och inte sa nåt. bara fanns där med en stor trygg famn.
jag vet att gårdagens ångest bara är ett försmak av vad jag måste gå igenom om jag ska bli fri. men hur ska jag orka? hur ska jag klara av att hantera det utan att gå sönder?
dessa jävla känslor, som är allt annat än rationella! om man bara kunde koppla bort känslolivet och låta förnuftet få styra. istället är det tvärt om. förnuftet har inget att säga till om när känslorna är motståndaren. de överröstar allt, och ser till så att jag lyder dem med alla medel. de signalerar med all sin kraft vad de anser är rätt och fel och slår effektivt ner allt motstånd, dvs de få rationella tankar som försöker komma med motagrument. förgäves.
blev ännu en sömnlös natt fylld med självförakt och ångest över vad jag gör av mitt liv. tack och lov att jag har jobbet ibland, där jag tvingas tänka på nåt annat i några timmar.
usch, vilket svamlande inlägg det här blev. kanske märks hur ofokuserad jag är...
