tankar, funderingar, förändringar

att läsa och känna igen sig i det andra skriver hjälper mig att sortera i mitt eget huvud. just nu härjar en tornado därinne. jag kan inte koncentrera mig eller fokusera på något annat än vad jag gör med mitt liv, hur jag ska gå vidare och hur jag ska få till en förändring. inte ens på jobbet klarar jag av att koppla bort detta malande, som jag kunnat göra förut. nej, idag har jag varit allmänt ofokuserad och stirrig på jobbet. jag tappar lätt tråden i det jag håller på med och klarar inte av att vara uppmärksam på kunden en längre tid. en av våra sommarvikarier började dessutom idag och jag fick ta hand om henne en stund på förmiddagen, dvs hon skulle stå med mig i kassan och lära sig. jag var knappast rätt person att parkera henne hos, jag som har fullt upp med att orka engagera mig i kunderna. så skulle jag försöka vara pedagogisk med henne dessutom. en sån "enkel" uppgift blev för mig ytterligare ett ok på axlarna. hon är trevlig, inget ont mot henne. det är bara jag som har ett väldigt begränsat mått av social förmåga och kunderna tar all den biten.
tro dock inte att jag inte gillar mitt jobb. det låter som att jag bara gnäller men jag uppskattar det väldigt mycket och är tacksam över att jag har ett arbete att gå till som jag trivs på, där jag kan jobba halvtid och får gå och äta på för mig passande tider. de är väldigt hänsynsfulla och trevliga, mina arbetskollegor. jag inser att jag är väldigt lyckligt lottad som har en sån bra arbetsplats. jag får inte sumpa det nu, den sista tiden, genom att gå ner mig ännu mer och se till att jag inte längre fysiskt orkar. det vore en smärre katastrof för mig och min anpassning till ett vanligt liv.
gårdagens ångest har dröjt sig kvar idag som en grådimma. inte ens solen ute har lyckats skringra molnen i mitt sinne. det är en slags uppgivenhet som jag börjar känna. ett tvivel på mig själv och att jag ska lyckas bli fri från ätstörningen. om jag inte lyckas nu när jag runt omkring mig har alla förutsättningar, kommer jag då någonsin att göra det? jag måste själv förändra saker, och det NU.

vad väntar jag på? livet pågår för fullt och jag kör runt i samma straffrunda, ni vet som de får åka i skidskytte när de har bommat. runt, runt och runt...

nu får jag inte gå ner mer! jag VET ju att jag kunnat äta så mkt mer tidigare utan att då ens gå upp i vikt. alltså är min kropp att lita på, alltså kan jag ge den mer av vad den behöver. tillåta mig att äta ordentligt och att bli mätt.

herregud, jag skäms ögonen ur mig när jag tänker på vad jag håller på med, i kontrast mot alla diskussioner om matkrisen världen över.