tankar, funderingar, förändringar

det kommer med största sannolikhet att bli mando. igen. tänk att det har gått 6 år sen sist. herregud, var har de åren tagit vägen?
kändes som att jag fick ett slag i ansiktet av min terapeut idag. jag fortsätter att blunda för verkligheten, men omgivningen kan inte se på längre. hon påtalade allvaret i min siutation och att de inte kan ta ansvar för mig längre rent medicinskt sett. jag måste få vård någonstans. jag har vetat att den här dagen skulle komma om jag fortsatte så här, men att den redan har kommit kan jag inte inse. rent intellektuellt så fattar jag åt vilket håll det barkar, men jag kan inte få in att det är mig det gäller och att det är sanningen. det går inte in, hur allvarligt det börjar bli. jag fortsätter att springa i samma ekorrhjul tills jag stupar om inte någon annan rycker in och sätter stopp, vilket de gjort nu.
jag har fortfarande inte smält att jag kommer att behöva spendera ytterligare x antal månader på sjukhus, så långt bort från ett normalt liv med allt vad de innebär. bli frihetsberövad. ambivalensen gör dock att en del av mig är tacksam, att någon annan går in och tar över ansvaret för en tid. uppenbarligen klarar jag inte att ta hand om mig själv just nu.
på måndag ska de ha konferens och efter det hoppas jag få nåt slags besked om hur länge det dröjer, och om de överhuvudtaget tar emot mig på mando. jag vet, jag har sagt att dit återvänder jag aldrig men nu har jag inget val. det är mitt liv det handlar om och jag har knappast råd att välja och vraka mellan alternativ. det finns bara två krasst sett: leva eller dö. och jag väljer livet.
jag är rädd. väldigt rädd.