tankar, funderingar, förändringar

jag vet inte hur jag ska göra. funderar fram och tillbaka. ena stunden vill jag fortsätta jobba fram till att jag får komma till någon behandling, andra stunden är jag beredd att ringa och sjukskriva mig på heltid omgående. jag vet inte vilken del av mig jag ska lyssna till. det som talar för att fortsätta jobba är att jag då får dagarna att gå, kommer ut och träffar folk och för en stund får något annat att tänka på. dock kan jag ju inte jobba om jag inte orkar, vilket är det starkaste argumentet för att sluta nu. kroppen börjar säga ifrån mer och mer och rent praktiskt kan jag inte utföra ett bra arbete om inte orken finns eller om inte huvudet hänger med. att gå hemma på dagarna leder heller inte till något positivt, då ångesten bara ökar och jag får all tid i världen till att älta mitt liv (=misslyckande). så länge jag skjuter på att prata med chefen så slipper jag ju ta beslutet, men jag vet att jag inte kommer att komma undan. snart måste jag släppa bomben och tala om hur den krassa verkligheten ser ut.
alltid lika jobbigt att behöva fatta ett beslut, och sen stå fast vid det! jag är velandet personifierat.
efter dagens jobb satt jag ute en stund på innergården och lapade lite sol i blåsten. inte är det sommar än, med sådan här kyla i luften. bara solen som varit varm idag, men det får man nöja sig med så länge. tids nog kommer sommaren också, även i år :)
grannarna på ena sidan hade lämnat sina solstolar med dynor ute så jag passade på att låna en av dem. lyx! de är väldigt trevliga, ett av grannparen, som ebjuder mig att just låna deras solstolar, grill m.m. på andra sidan har jag mindre roliga grannar. det är nån tramsig gubbe med fruga som sitter och steker sig på balkongen på dagarna och varje gång de ser mig ska börja tjata om deras pelargoner på balkongen. det är samma vals han drar varje gång, och mitt tålamod är inte det längsta nuförtiden. försöker att undvika dem när jag sitter ute, men det är inte det lättaste då utemöblerna är placerade precis bredvid deras balkong... får fundera ut en strategi för att få honom att fatta att jag inte är intresserad av att lyssna på hans rappakalja varje gång.  en egen balkong skulle inte vara helt fel, där man kunde få sitta i fred. jag är inte alls sällskapssjuk just nu. är väldigt glad över att jag kan åka hem till mamma och pappa och sitta ute och njuta av solen på deras tomt när jag vill. återigen, de är guld värda. bara att de finns där, ringer och hör hur jag mår, visar att de bryr sig. får lite dåligt samvete att jag var kort mot mamma i telefonen idag. humöret tryter efter en dag på jobbet.
en ny dag imorgon. mitt framtidsperspektiv rymmer inte mer än en vecka i taget. det känns som en evighet.