stark, starkare, starkast
just nu upptas nästan hälften av alla platser av tjejer som varit här tidigare. vad ska man säga om den statistiken? är det oss det är fel på, eller något i vården som brister? jag vet inte vilken slutsats jag ska dra. det spelar mindre roll för mig nu, ska koncentrera mig på att själv se till att göra vad jag kan för att det ska bli den absolut sista gången jag behöver den här hjälpen. just nu är mycket upp till mig, kamp på egen hand. får jag vara kritisk till någoting så är det bristen på tid från personalens sida, på alltför få samtal och grupper. vi är alla här för att vi behöver stöd, behöver få prata om det som är svårt och jobbigt.
vet att ett av mina svagheter är att jag har så svårt för att öppna mig, släppa in andra och ta hjälp av omgivningen. jag envisas med att jag ska klara av allt själv. men ensam är inte stark. sa till mig själv innan jag påbörjade behandlingen att jag denna gång ska ta för mig mer och använda personalen när de finns här. det blir istället snarare tvärtom, att jag får kämpa och peppa mig själv på egen hand eftersom det inte finns någon tid för samtal. det är svårt, men i slutändan är jag ensam. jag har bara mig själv.
ensam är inte alltid starkast, men jag måste åtsminstone försöka vara stark.
livet, en process
jag gör framsteg.
blir återigen påmind hur mycket min familj betyder för mig, för just nu är det de som fyller mig med kärlek.
mitt bränsle.
det som får mig att orka vidare, som får mig att hoppas på att livet har nåt mer att erbjuda än smärta och mörker. att även jag går under naturlagarna och kan ta del av kärlek och glädje. men jag måste våga ge mig ut i livet för att bli delaktig.
känns som en enda lång transportsträcka, tiden jag spenderar här inne. jag är otålig. jag vet vad som väntar, vilka svårigheter som ligger framför mig. det jag går igenom nu är ingenting mot vad som komma skall. därför vill jag vara där nu, möta det jobbigaste på en gång så jag slipper gå och vänta och oroa mig för hur det ska bli. liksom få det överstökat. få svar på en gång, om jag kommer att klara att leva ett vanligt liv eller ej.
men jag kan inte hoppa dit, och skippa alla steg på vägen. det funkar inte så. tyvärr.
det är inte själva målet som är det viktiga, utan vägen dit. processen.
det ligger någonting i dessa ord.
berg och dalar
ena dagen upp, andra ner. känslorna och humöret pendlar ständigt, ibland utan någon påtaglig orsak. det är bara att hänga med på färden, följa med över toppar, njuta av utsikten och härda ut i dalar tills du återigen kan se förbi bergväggarna. idag befinner jag mig på toppen med en vidsträckt och vacker vy för ögonen. solen lyser i orange vid horisonten, speglar sig i vattnet och det grönskande landskapet som breder ut sig nedanför fötterna. efter en hel vecka är jag äntligen ute ur dimman i den mörka dalen, omgiven av branta bergsmassiv.
jag känner mig lätt. ingenting är omöjligt.
det är mitt liv, min framtid som ligger framför mig.
jag har styrkan inom mig.
jag kan forma mitt liv precis som jag vill.
förvaring?
jag måste utvecklas, ta steg framåt. det är väl det personalen här ska kunna hjälpa mig med?
tillit
har gått och väntat hela helgen på att min sjuksköterska ska komma tillbaka så jag kan få prata med henne. hon skulle jobba idag, men så är hon tydligen sjuk. djup suck. hade verkligen behövt ett samtal med henne. behöver få lätta på trycket, det är så mkt som jag samlat på mig de senaste dagarna. får göra det bästa av situationen idag och försöka fokusera på annat. inte hänga upp mig på att det inte blv som jag tänkt mig.
livet går inte att planera. det finns inga garantier, ingen trygghet. jag kan bara finna trygghet i mig själv. tillit däremot, ger en trygghet. tillit till livet, till att allt ordnar sig på ett eller annat sätt. har man den tilliten blir det så mkt lättare att leva i nuet och inte oroa sig.
framtiden är oviss för alla. hur gärna jag än vill planera och gardera mig för den så kan jag inte göra det. jag kan bara leva här och nu och lita på att jag kan hantera vad som än händer, när det händer.
tillit är grunden till mycket.
då återstår frågan, hur bygger man upp den?
ett besök i paradiset
vad kan den första dagen hemma på tre veckor vara.............om inte alldeles underbar!
det är så många känslor inombords. lycka och glädje över att tillbringat några timmar ute i livet, gosat med hunden, träffat mamma och pappa, strosat nere i hamnen som en av alla andra normala människor, suttit i solen och bara njutit av vardagsljuden.
ledsamhet, frustration, irritation och rastlöshet över att behöva sätta sig i taxin och åka tillbaka till sjukhuset. tårarna gick inte att hålla inne med. det blev så jobbigt att behöva åka så snart. timmarna gick alldeles för fort. jag ville så gärna stanna, sova i min egen säng. börja bygga upp mitt liv där hemma igen.
det är två världar med sådana kontraster som det blir väldigt känslosamt att förflytta sig mellan. jag vill inte vara där i livet som jag befinner mig just nu. jag har själv försatt mig i den här situationen, och måste själv utstå konsekvenserna och ta mig ur den. måste ha tålamod, fast det är det svåraste.
nu längtar jag bara till nästa helg. tanken på att det kommer en ny, och minnena av de här dagen, får mig att uthärda timmarna här. en lång söndag väntar imorgon, med dödläge på avdelningen. vi är inte många själar kvar, men snart är jag också där att jag slipper tillbringa helgerna här.
jag ska kämpa. jag vet vart jag vill, och det finns bara en väg dit som leder härifrån. den hårda...
snart, snart...
solen skiner och om drygt två timmar är jag hemma! vilken morgon att vakna upp till. jag kan inte bli på annat än toppenhumör :D
jag ska sitta ute hela dagen, om det nu är fint väder hos mig också. tanka så mkt sol, frisk luft och frihetskänsla som det bara går så att jag klarar mig en vecka till sen.
ibland är livet ljust. idag går jag med lätta steg. idag ser jag annat än klockans långsamma tickande.
hem!
frihet
vad jag längtar efter att få träffa vår hund och borra in ansiktet i hennes päls. sitta och klia henne i soffan. det är så mycket jag längtar efter, vardagliga småsaker men som för mig nu är betydelsefulla händelser. allt jag inte har möjlighet till här, och det är mycket. tänk att få dricka kaffe när jag vill, nybryggt varmt kaffe istället för överblivet kaffe i termos från personalfikat. (jag klagar inte, får väl vara glad att vi överhuvudtaget får kaffe...) en annan sak är att kunna äta i lugn och ro utan att behöva titta på klockan och känna sig stressad.
åh, vad jag längtar hem!
låt eftermiddagen och morgondagen gå fort.
saknar frihet
jag saknar att ha ett självständigt liv. ett liv i fysisk och psykisk frihet. ett liv med gemenskap, kärlek och mening.
det känns som att jag är på fel plats, att jag letar på fel ställe. här inne finns ingenting utav det. här inne hittar jag inte de människor jag vill omge mig med i mitt liv. här inne finner jag ingen mening med livet.
det är inte endast ett liv med mat jag har svårt att skapa, utan ett liv med relationer, till andra och till mig själv.
tål inte mesiga typer
tisdag, snart är det onsdag och då har halva veckan gått. är bara så allmänt less idag. stör mig på min kontaktperson. hon är så fruktansvärt mjäkig, påminner väldigt mycket om en barndomskompis när jag var liten. pratar med låg övertydlig röst, höjer aldrig tonen och säger ifrån, kan aldrig fatta några egna beslut eller ta något initiativ. jag har lust att bara dunka näven i bordet, få henne att reagera och tuffa till sig. hon är en toffel rent ut sagt. tur att det är två personer i varje team och att den andra som jag har är desto bättre. försöker hålla mig till henne så mkt som möjligt. hon är rak, tuff och förstående, vilket är precis vad jag behöver. nån med mer go i. jag tål inte mjäkiga personer, får knappast nåt förtroende för dem.
i eftermiddag får jag besök! jippie, nåt som händer idag, nåt att se framemot. är så glad att nån vill komma och hälsa på mig. göra sig besväret att ta sig hit bara för att träffa mig en stund... det är ju knappast det roligaste stället att ses på, och sjukhusbesök står inte direkt överst på listan över saker man vill ägna sin lediga tid till.
sin inre styrka
snart snart får jag gå och lägga mig. äntligen är den här veckan över. fattar inte att jag varit här två veckor, det känns snarare som tjugotvå... det har varit en lång och innehållslös dag. vaknade imorse utan röst. förkylningen har satt sig på stämbanden. tack och lov ingen annanstans, inte ont i halsen, snuvig eller febrig. peppar, peppar ta i trä... har gått omkring och väst hela dagen. trodde att det skulle ge med sig när jag värmt upp rösten lite men det blev det inte. lika bra att vara tyst. jag har ändå inte så mkt att komma med eller nån att snacka en massa med.
imorgon vill jag ha tillbaka rösten, för då behöver jag prata med min ssk och få lite pepp-talk. har gått nästan en vecka sen sist, och nu börjar min egen motivation svikta efter långhelgen. jag behöver kontinuerlig påfyllning, för ännu är jag inte så stark att jag själv kan hålla min gnista uppe. jag behöver någon som står bakom, stöttar, pushar och påminner mig om vad jag vill och var jag är på väg.
jag jobbar på att bygga upp min egen inre styrka. ett bygge som måste göras grundligt och kommer att ta sin tid innan den är tillräckligt solid att luta sig emot.
glädjeboost
jag har haft en toppen dag, den bästa sen jag kom hit. kan det bero på att jag för första gången på två veckor har fått lämna denna byggnad? :)
så underbart att få komma härifrån och se något annat.
först en sväng till öb där jag unnade mig att köpa några gelpennor, efter mycket velande om jag verkligen skulle slösa tjugofem spänn på det (tänk vad lite man tycker man är värd...). sen tillbringade jag hela eftermiddagen tillsammans med mina föräldrar, då vi åkte till steninge slott och tittade. dagen har flugit iväg. det hör inte till vanligheterna. jag kommer att leva länge med den här dagen i minnet. känner mig påtankad med ny kraft, energi och tålamod att ta mig igenom ännu en vecka här på avdelningen. först står en söndag på tur, men den känns inte längre lika jobbig om jag lyckas hålla kvar känslan från idag. mamma hade förresten med sig garn och stickor, så jag har mitt stickprojekt som jag kan sätta igång med imorgon. att sticka brukar vara ett effektivt sätt att få tiden att gå och jag känner att jag gör något vettigt.
jag har lite svårt för att bara sätta mig ner med en bok för tillfället. har inte riktigt den ro i kroppen, även fast det är en bra bok jag håller på med. det är lättare att sysselsätta sig med något "aktivt", som att lösa korsord, sticka eller pyssla. lägga pussel är heller inte en sån dum idé, men roligare om man har någon som hjälper till. blir lite förvånad över mig själv faktiskt. under särskilda förutsättningar kan vad som helst ske, och jag upptäcker andra sidor hos mig själv.
kanske kommer det trots allt nåt gott och lärorikt ur det svåra, trots att det är väldigt svårt att se det medan man är mitt inne i det.
sol
soligt ute och det smittar av sig på mitt humör. sedan beror mitt lätta sinne såklart på att jag fick följa med på utflykt på förmiddagen! vilken lycka :) det betyder så mycket att få åka iväg någonstans, vart spelar ingen roll, och få lite miljöombyte. få tankarna på annat håll, känna sig lite normal och komma ut till livet där utanför som man annars avskrämar sig ifrån när man är här. en riktig glädjeboost!
dessutom ringde mamma och pappa och meddelade att de kommer och hälsar på i eftermiddag. ännu en anledning att vara glad! får timpermis att åka iväg med dem istället för att sitta här på avdelningen. det blir bara så stelt och ombekvämt att umgås här. hela stället skriker sjukdom och har en speciell atmosfär över sig som gör att jag skäms över att vara här, när jag har besök. det blir mer avslappnat och "normalt" om man träffas på neutral mark.
försöker vara i denna tillfälliga känsla av glädje och njuta av den så länge den varar. det skiftar fort. gårdagen var raka motsatsen, så jag är tacksam över att det känns lättare idag. iaf just nu. jag ska inte uttala mig om resten av dagen, den ligger fortfarande framför mig och den kan jag aldrig förutse. jag kan göra det bästa av förutsättningarna, som verkar lovande.
längtar till de kommer!
febrilt pysslande
nu har iaf halva dagen gått. har hållit mig sysselsatt med pyssel den största delen av tiden för att hålla tankarna borta och för att aktivera mig. rastlösheten är förrädisk, med den kommer alla jobbiga känslor som bara får mig att må dåligt och hamna i en negativ spiral. jag gör allt för att hålla den borta. planerar timme för timme vad jag ska göra, allt för att det inte ska bli någon dötid, för då är jag snabbt där igen.
tittade nyss på när wissman sprang finalen på 400 m. hade en förhoppning om att han skulle kunna knipa bronsmedaljen, men som många andra svenskar slutat i detta os kom han sist. vet inte hur hans tid stod sig, men kanske han gjorde ett bra lopp ändå utifrån sina förutsättningar. man kan ju bara jämföra sig med sig själv, right? gäller såväl idrottsmän som vi som befinner oss här.
börjar känna av hemlängtan vid det här laget. en och en halv vecka har passerat. bara... saknar min lägenhet, min säng, mina vanor, att få sitta med sin kopp te på kvällen framför tvn i lugn och ro utan att ständigt behöva hålla koll på klockan och vara färdig till ett visst klockslag. ja, det är nog en av de saker jag saknar mest, att få äta i lugn och ro utan tidspress. här påminns man hela tiden om hur lång tid man har på sig. alltid är det någon som påpekar att "nu är det bara 10min kvar" osv. rätt irriterande...
för att inte tala om hur mycket jag längtar efter vår hund! att få kela med henne igen, ta en promenad längs guldbröllopsstigen. någon som kommer rusande emot en när man kommer hem och ger en en massa pussar. alltid glad. någon som villkorslöst tycker om en. jag hoppas jag får åka hem på permission nästa helg. men först ska jag ta mig igenom denna helg.
mitt i veckan, men redan "helg"
vardag blir helg
jag har omvärderat måndagarna helt sen jag kom hit. förut var måndagar en av veckans segaste dagar, då hela veckan med arbete eller skola låg framför en. fem hela dagar tills helg nästa gång.
nu är det tvärtom. vad skönt, det är bara måndag! fem dagar kvar innan helgen nalkas. fem dagar med lite aktivitet, liv och rörelse. det är så stor skillnad på vardag och helg. vardagarna är helt plötsligt de man längtar till. tänk vad man kan omvärdera saker och ting snabbt! ett bevis på att ingenting är beständigt. allt är i ständig förändring, vissa mindre och till synes obetydliga medan andra är av större proportioner. viktigt att komma ihåg i andra situationer. inte heller känslor är för evigt. de går över, bara man härdar ut och inte försöker fly ifrån dem.
jag är motiverad. jag är på gång. jag är stark.
det kommer att gå bra, jag kommer att klara detta.
envisheten har jag bevisligen. ingen kan driva sig själv så hårt och långt ner i fördärvet utan en jäkla envishet. nu ska jag rikta den energin och kraften åt ett annat håll, uppåt. styrkan finns där. våga bara lita på det.
det kommer att gå bra.
jag är inte ensam
det betydde mkt att jag fick besök på eftermiddagen. då försvann de annars så långa och tråkiga timmarna. att bara få vara, känna ömhet, att någon bryr sig om en. ord behövs inte, bara närvaron av personer man är trygg med och som man älskar. såg på os. tyvärr tog sig thörnblom inte vidre från höjdhoppskvalet, men vi har iaf holm att hoppas på i finalen på tisdag.
besök river också upp mycket känslor som jag annars försöker hålla i schack härinne. det väcker så många minnen om vad som finns i livet därute. vad jag missar. vad jag saknar. försöker vända det och se det som något att kämpa mig tillbaka till och inte låta det negativa överväldiga mig. se det positiva i besöket. se framemot nästa gång. suga åt mig av stunden vi fick tillsammans. det starkaste beviset på att jag inte är ensam, även fast jag känner mig ensam här.
sköna söndag
märker hur negativa mina inlägg lätt blir, och det är inte meningen. jag vill inte sprida pessimism omkring mig, tvärtom. jag önskar jag vore en sån där härligt glad person som alltid har ett leende till hands, med en utstrålning som ingen i närheten kan undkomma. en sån som man vill vistas i samma rum som, bara för att få ta del av den positiva energin.
allt är möjligt. jag ska i allafall sträva efter att bli bättre på att släppa fram positiva tankar och byta utsiktstorn när mörkret kommer över mig. ingenting är absolut. allting kan ses från många olika vinklar. men det krävs övning och ansträngning för att byta perspektiv. ingenting får man gratis.
vad kan jag då se framemot idag? jo, såklart att jag får besök. helgens stora happening :) jag är glad att de tar sig tid att komma förbi en stund, trots att de har bättre saker att pyssla med på sin lediga tid. det är dessutom bra personal som jobbar ikväll som jag trivs med, så får jag bara förmiddagen att gå finns det förutsättningar att dagen blir bättre än igår.
det är upp till mig, vad jag väljer att göra av den. och just nu, i detta ögonblick, väljer jag att frammana positiva känslor genom att tänka på att mamma och pappa snart kommer hit.
håll kvar den känslan, dra på smilbanden för dig själv. kroppens muskulatur är så fantastisk att den kopplar ihop motoriska rörelser med känslor och tankar. ett leende är förknippat med glädje. om jag inte kan känna glädjen först så får jag börja i andra änden och le, så kanske känslan kommer smygande.
meningen med livet, att få sova bort tiden?
ser framemot besök av föräldrarna imorgon. ett välkommet avbrott i den annars händelslösa tillvaron.
usch, vad jag känner mig negativ, men just nu är humöret nere i botten. ensamhetskänslan tar överhanden och gör mig så ledsen. försöker att inte tänka på framtiden. inte tänka överhuvudtaget, bara uthärda. det kommer att bli bättre, jag måste våga tro och hoppas på det.
jag kommer inte att känna så här för evigt.
stå ut.
fredag hela veckan
varför ska det vara så att den första tanken som dyker upp alltid är negativ, istället för att tänka konstruktivt och göra något åt saken om det nu är möjligt?
damerna spelar semifinal mot tyskland i eftermiddag. får se om jag har lust att slå dö på lite tid framför tvn. det är lite trist att sitta själv och se på sport. inte lika spännande då och jag har så svårt att koncentrera mig. brukar sluta med att jag går därifrån efter fem minuter oavsett om det är en bra match eller ej.
försöker att inte tänka på att det är fredag=helg imorgon. helgerna här är svårast att uthärda. dött på avdelningen, få patienter, timvikarier och inga hållpunkter att ta fasta på som kan få dagen att kännas meningsfull.
än är det dock många timmar kvar av denna fredag. jag börjar med det så länge.
