tankar, funderingar, förändringar

förra veckan var som den var. orolig, rörig och lång. inte alls på humör att skriva. kände mig alldeles tom inuti. efter helgens permission hemma har dimman runt mig tillfälligt lättat och jag går in i ny vecka med mer ork och motvation. dagarna hemma betyder allt för mig. kom tillbaka igår, stolt och stärkt över hur jag har klarat helgen.
jag gör framsteg.
blir återigen påmind hur mycket min familj betyder för mig, för just nu är det de som fyller mig med kärlek.
mitt bränsle.
det som får mig att orka vidare, som får mig att hoppas på att livet har nåt mer att erbjuda än smärta och mörker. att även jag går under naturlagarna och kan ta del av kärlek och glädje. men jag måste våga ge mig ut i livet för att bli delaktig.
känns som en enda lång transportsträcka, tiden jag spenderar här inne. jag är otålig. jag vet vad som väntar, vilka svårigheter som ligger framför mig. det jag går igenom nu är ingenting mot vad som komma skall. därför vill jag vara där nu, möta det jobbigaste på en gång så jag slipper gå och vänta och oroa mig för hur det ska bli. liksom få det överstökat. få svar på en gång, om jag kommer att klara att leva ett vanligt liv eller ej.
men jag kan inte hoppa dit, och skippa alla steg på vägen. det funkar inte så. tyvärr.

det är inte själva målet som är det viktiga, utan vägen dit. processen.

det ligger någonting i dessa ord.