tankar, funderingar, förändringar

sitter här och väntar på att gruppen ska börja, men det har redan gått en halvtimme så jag får nog ge upp och inse att den kommer att ställas in. kan inte låta bli att irriteras över att de inte ser till att ha tillräckligt med personal om de nu tar in patienter som är extra krävande och behöver tillsyn dygnet runt. det blir ingen bra kvalité på vården varken för oss övriga patienter eller den enskilda när det hela tiden är underbemannat. vi är trots allt här för att få behandling, då måste det vara prioritet nummer ett att kunna erbjuda det också istället för att bara fylla upp antal platser.
just nu upptas nästan hälften av alla platser av tjejer som varit här tidigare. vad ska man säga om den statistiken? är det oss det är fel på, eller något i vården som brister? jag vet inte vilken slutsats jag ska dra. det spelar mindre roll för mig nu, ska koncentrera mig på att själv se till att göra vad jag kan för att det ska bli den absolut sista gången jag behöver den här hjälpen. just nu är mycket upp till mig, kamp på egen hand. får jag vara kritisk till någoting så är det bristen på tid från personalens sida, på alltför få samtal och grupper. vi är alla här för att vi behöver stöd, behöver få prata om det som är svårt och jobbigt.
vet att ett av mina svagheter är att jag har så svårt för att öppna mig, släppa in andra och ta hjälp av omgivningen. jag envisas med att jag ska klara av allt själv. men ensam är inte stark. sa till mig själv innan jag påbörjade behandlingen att jag denna gång ska ta för mig mer och använda personalen när de finns här. det blir istället snarare tvärtom, att jag får kämpa och peppa mig själv på egen hand eftersom det inte finns någon tid för samtal. det är svårt, men i slutändan är jag ensam. jag har bara mig själv.
ensam är inte alltid starkast, men jag måste åtsminstone försöka vara stark.