tankar, funderingar, förändringar

efter en hel del trassel med blogg.se väljer jag att fortsätta blogga på annanjohanna.blogspot.com i fortsättningen.
följ gärna bloggen med bloglovin!

ändrade planer ställer till det i huvudet. när mitt dagsschema spricker blir det oroligt, känslan av kontrollförlust växer sig stark och irriterande när det inte blir som jag tänkt mig. det som just ruckat på mina planer är att jag precis fick veta att yogan jag går på på torsdagar är inställd ikväll. suck. jag som sett framemot det, hade behövt det mer än någonsin idag. nu ligger resten av dagen tom framför mig. vad ska jag göra av det? frenetiskt tankearbete. ommöblering av mattider och andra småsysslor. tur att jag inte hann börja förbereda den tidigare middagen iaf. nu kan jag äta i vanlig tid då jag inte ska iväg.
försöker mobilisera motivation att göra ett yogapass på egen hand hemma istället. jag vet att jag behöver det. särskilt när det som nu, känns som mest motigt och jobbigt. vad hindrar mig? jag har ändå inget annat att göra. det bästa sättet jag kan använda tiden till är just att sätta mig ner för mig själv en stund, gå in i kroppen och stilla sinnet. självdisciplin!
bestämmer mig för det nu. efter att jag skrivit klart det här inlägget ska jag göra yoga. ingenting annat. inget slösurfande på nätet. ingen tur till affären. eftersom jag har sånt motstånd mot att sätta mig ner för mig själv är det precis det jag ska göra. ska bara smälta melliset lite först.

snön fortsätter att singla ner från himlen. jag som trodde att det kom nog igår. icke! men det är ju fortfarande bara januari, alltså mitt i vinter med andra ord. då ska det vara snö. bara det blir plogat på gatorna så att det är lätt att ta sig fram har jag egentligen inget emot snön. hellre det än slask och regn.
jag har inte gjort någon snöängel i snön ännu i år heller. nu förlängs möjligheten till det framöver. det har inte kommit nåt bra tillfälle för det, men jag får väl se till att skaffa mig ett!
snöänglar är nostalgi från härliga barndomsvintrar.

snöovädret har kommit med besked. hur kunde jag ens nära ett litet hopp om att vi längst ut på ostkusten skulle klara oss? önsketänkande! snön virvlar och yr utanför fönstret. som tur var hade jag min enda anledning att gå ut i förmiddags, då jag var på äldrecentrum en stund och deltog i sittgympan med de äldre. vilka härliga människor det finns! en brokig skara gamlingar, alla med sina livsöden och långa liv bakom sig. fulla av erfarenheter förvärvade genom livet. jag skulle vilja sitta ner med varenda en av dem och bara lyssna till deras historier. snart finns det ingen kvar som kan berätta, nya generationer tar vid och det gamla glöms bort alltför lätt.

jag ser snöovädret som ett ypperligt tillfälle för mig att anta "utmaningen" att sitta inne hela dagen (nåja, efter lunch iaf). inte aktivera mig på något sätt, endast röra mig mellan datorn, soffan och köksbänken. inte någon motion att tala om. det kryper i kroppen och ångesten smyger sig på. tankar som skriker högt om hur lat, fet, äcklig och värdelös jag är som bara slösar bort tiden och sitter på min breda bak och känner magen svälla.
detta är tankar. ingenting annat än just tankar.

jag tänker att jag är tjock och äcklig.
jag är inte tjock och äcklig.

stor skillnad.

inte en frisk människa ger sig ut i detta väder om det inte är frågan om något akut eller brådskande ärende. och det har jag verkligen inte. finns ingen dum anledning att komma på för att försvara en promenad till affären. har jag klarat av 5 timmar inne ska jag ta mig igenom resterande 5 innan det är läggdags.
jag ser det som ett prov.
ett prov som jag ska klara.



gör jag det är det en stor vinst mot anorexin. en rak höger. det är bara första i raden av en lång och hård serie slag. jag siktar på knockout.

något jag har kommit på nu på senare tid är hur gott det är med äggmackor! jag fullkomligt älskar det, och skulle utan problem kunna leva på det en hel vecka. smör, skivat ägg, salt och lite kaviar. mums! sitter nu med en kopp kaffe och ännu en äggmacka i magen. varöfr har jag inte tillåtit mig att äta det förut?!

håller på att samla lite ork och motivation till att ta fram moppen och våttorka golven här hos mamma och pappa. de kommer hem igen inatt efter en veckas semetser och jag flyttar tillbaka hem till mig. ska bli rätt skönt att sova i sin egen säng. välbehövligt, för jag har sovit så dåligt de senaste nätterna.
fördelen med att bo på ynka 25 kvm är just städningen. det går fort och är inte särskilt motigt att ta sig för. lite annat att städa detta hus. iofs inte jättestort, men bra mkt större än mitt place. har dock gjort undan den största delen av städningen på förmiddagen. alltså återstår bara att moppa golven. tråkigt värre, men måste göras. ska jag städa ska det städas ordentligt. jag vill lämna huset fint tills de kommer hem förstås.

en insikt som har slagit mig under veckan i mamma och pappas hus är hur mkt roligare, och hur mycket bättre, jag har varit på att laga bra och variationsrik mat när det finns ett stort kök, bra utrustningen och ett stort utbud av livsmedel i kylskåpet. det sätter fart på kreativiteten och lusten att experimentera och prova nya rätter jag annars inte lagar hemma hos mig. det beror dels på att jag har en begränsad mängd olika livsmedel hemma, då jag är alldeles för snål för att köpa hem en stor flaska av något jag bara behöver använda en tesked utav, dels på mitt kraftigt begränsade utrymme för matlagningen och avsaknaden av en ugn.
under den här veckan har det lagats klyftpotatis, pommes duchess, kasslergratäng och fiskgratäng. jag är uppriktigt stolt över mig själv, att jag har varierat mig så bra och vågat laga dessa rätter! och gott har det blivit! tänk, vad mat kan smaka på så många olika sätt! jag har en förmåga att fastna för en eller några få olika smaksättningar, och så gör jag det till i princip allt. tråkigt i längden. idéfattigt, verkligen!





ikväll till middag står rotmos och quornfiléer med pepparrotssås på menyn. husmanskost behöver inte alls vara tråkigt, tvärtom. pepparrot är en fantastisk smaksättare.

men först till moppningen. nu kan jag inte skjuta på det längre...

även jag har fått äran att mottaga en award här på bloggen, från sonja och antar utamningen att berätta sju sanningar om mig själv:

• jag tycker mycket om musik, och har spelat klarinett i 8 år

• jag har en tvillingsyster

• när jag gillar något kan jag snöa in på det och t ex äta det varje dag under en längre tid tills jag tröttnar och byter till något annat

• eckhart tolle är min favoritfilosof och livsinspiratör

• min framtidplan är att utbilda mig till sjuksköterska

• jag har en ovana att noppa ögonbrynen när jag har tråkigt

• jag älskar svenska thrillers, just nu johan falk-serien

när du fått en award ska du:

- kopiera awarden från min blogg
- länka personen som du fått den av
- berätta sju sanningar om dig själv
- välja och visa bloggar som du vill ge den till
- lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

jag ger en award vidare till victoria och ellen, två fantastiska tjejer med en särskild förmåga att formulera sig i ord.

trött. så trött. jag har släpat mig fram genom dagen. små toppar då jag varit lite mer levande, annars ett dvala-liknande tillstånd. har inte sovit mkt alls de senaste nätter pga en snarkande hund. och så sover jag mkt sämre när jag inte ligger i min egen säng. detta, tillsammans med mycket hundpromenerande och flera aktiviteter under dagen har tärt på mig. jag känner det så tydligt. allt jag vill just nu är att gå och lägga mig och sova.

la mig en stund på spikmattan tidigare på eftermiddagen. så skönt. jag var nära att somna, men har väldigt svårt för att göra det på dagtid. är rädd för att inte kunna somna på kvällen då istället. det är det värsta som finns, att vara trött men inte kunna somna in när det är läggdags. då tvingar jag mig hellre att vara vaken och igång under dagen för att lättare kunna somna.

klyftpotatisen och quornfiléerna med kantarellsås gör sig själv i ugnen. ser framemot en lugn och tyst kväll i soffan, med en ny bok jag hämtat på biblioteket igår. och så kaffet och en bit mörk choklad såklart. fredagslyx.

hoppas på en piggare dag imorgon.

torsdagarna är min må bra-dag i veckan.
den börjar tidigt med en förmiddag i stallet. idag fick jag sällskap när jag red ut, alltid trevligt att ha någon att småprata med. kan tycka att det är rätt skönt att det oftast är lite folk där på dagtid. då kan jag hålla på och pyssla med mitt i lugn och ro, utan att känna mig bortkommen och som en nybörjare. inte för att de andra som har sina hästar där inte är trevliga, tvärtom verkar de flesta vara väldigt lättsamma och prestigelösa. det är snarare jag som känner krav på mig själv att vara duktig, att leva upp till någonting jag tror andra förväntar sig. som jag egentligen förväntar mig, bara av mig själv. jag försöker att jobba på att bara vara när jag är där. det är ju det som är syftet med hela grejern, att det ska vara ett andrum där jag kan hämta glädje och kraft. och det gör jag. förmiddagarna går alldeles för fort, och jag blir alltid lika paff över att i efterhand konstatera att jag inte tänkt så många negativa eller ältande tankar under tiden.

nu ska jag snart göra mig i ordning för att gå iväg på yogan. kan dagen avslutas på ett bättre sätt? nej, inte för mig. kundaliniyoga är något jag verkligen kan rekommendera för er som kanske funderat på att prova yoga, eller som gjort det, men inte tyckte att det var något för er. kundaliniyoga kallas även för medicinsk yoga, och det är precis vad det är. sen jag har märkt stora skillnader sen jag började praktisera det regelbundet, så för mig är det ett bra verktyg i strävan att lyssna inåt och få kontakt med kropp och själ.
men som med allt annat, olika saker passar olika personer och det bästa man kan göra är att prova sig fram och hitta vad just jag mår bra av.

och jag mår bra av just hästar och yoga. det ska jag fortsätta med, och hitta fler delar i livet som ger mig glädje, livslust och ny kraft.

fokusera på det positiva.
vad gör dig glad?
gör mer utav det!

jag har bosatt mig i mamma och pappas radhus nu för en vecka framåt. de tog och sista minuten-resa till solen och värmen, och jag drog lotten som hundvakt. inte mig emot, jag har saknat att inte kunnat ha vår hund hos mig ibland i lägenheten sen jag flyttade hemifrån för 2 ½ år sen. det enda jobbiga är att ensam behöva gå alla promenader med henne. hon behöver motion, jag behöver inte motion. en ekvation som rimmar lite illa, men det får gå för en vecka. jag kan säga att jag inte är särskilt pigg på att behöva gå ut med henne morgon och kväll, en promenad på dagen räcker för mig, men har man hund så har man. hon får dock en vilovecka när husse och matte är borta, med lugna och relativt korta promenader. försöker aktivera henne på andra sätt, genom att ordna sök inne och lite sådana aktiviteter. det brukar vara effektivt att trötta ut dem psykiskt. just nu ligger hon och snarkar i sin korg bakom min rygg. det är mysigt med djur. jag känner mig inte alls lika ensam i hennes sällskap. visst, det är ingen jag kan prata med och föra någon dialog med, snarare monolog, men det är en levande varelse som ger närhet och kärlek.

är det någonting jag längtar efter, som ätstörningen hindrar mig ifrån att göra, så är det att också kunna vara spontan och ge mig ut och resa. jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, möta nya människor med andra sedvanor och bakgrunder och historier att dela med sig av. jag vet inte var jag ska börja när jag ger mig ut, jag vill se så mkt! grämer mig över hur många år jag spillt på att isolera mig på hemmaplan, fast i mitt eget helvete.
jag vill ut i världen. jag vill vara fri. jag vill leva med alla mina sinnen.

men rädslan för det okända är också oerhört skrämmande, och då är det väldigt tacksamt att ha anorexin att gömma sig bakom. skylla på den, som hinder för att ta sig ut ur min bubbla och upptäcka omvärlden, såväl på nära håll som på andra sidan jordklotet.

ångrar att jag började blogga här på blogg.se. sajten är alltid så seg, oavsett från vilken dator eller med vilken bredbandshastighet jag surfar. nog för att jag vant mig vid att sitta och vänta på att sidor ska laddas eller min dator ska tänka klart, men det är fortfarande ett irritationsmoment när tålamodet tryter. och det gör det idag.

är hemma hos föräldrarna nu och ska äta middag här. brukar bli ett eller två middagsbesök här varje vecka, oftast på helgerna. jag är tacksam som har mina föräldrar på samma ort och att de fortfarande orkar med mig. jag vet att de älskar mig, och att de finns där, men jag kan inte diskutera eller ta upp mina problem med dem. just den biten har de fått nog av, och jag förstår dem. de, framför allt mamma, orkar inte se mig falla tillbaka till anorexin ännu en gång. det finns ingenting de kan göra, mer än att finnas där. jag behöver dem som föräldrar och inte några behandlare/matpoliser. det har både jag och dem fått nog av, det kom inte något gott ur det.

blir som sagt en söndagsmiddag här och sen tar jag bussen hem till mig. har i en annan del av köping att se framemot ikväll, samt ännu en johan falk-film. har inte sett någon av dem i den serien, så söndagarna framöver blir filmkvällar på tv4. nackdelen är att de lägger in nyheterna mitt i filmen, och drar ut på den så att den inte slutar förrän vid tolv. för mig som är morgonmänniska (och därmed väldigt kvällstrött) är det hopplöst att försöka hålla mig vaken tills slutet. tur att det finns inspelningsbara dvd :)
visserligen har jag ingen sådan (måste vara snart den enda som inte har en dvd i hushållet), men jag får gå hem till föräldrarna och se slutet en annan dag.

jag är nu helt på egen hand.
kanske finns det någon mening med att det blev så här. en mening som jag behöver hitta och finna styrka ur.
det såg så bra ut, verkligheten blev en annan. vad är det man brukar säga:

livet kom emellan

det är jag, och bara jag. alla är vi ensamma till syvende och sist. bara vi som kan hjälpa oss själva.
bara jag som har makten att förändra. makten över mitt liv.

min framtid

det är vid sådana här vägskäl det blir tydligt att jag måste välja. ingen annan att luta mig tillbaka på och överlåta beslutet åt.
se möjligheterna istället för att fokusera på vad som saknas. inte låta hopplösheten och förtvivlan ta överhanden utan samla krafterna och ta sig förbi hindrena.

har haft en härlig förmiddag i stallet och sedan en uteritt med galopp över vidsträckta hagar med snön som yr kring hovarna. härligt! livet kan bjuda på så mkt vackert, det är inte bara ett grått dimtöcken. att inte se allt i svart eller vitt, utan att ta tillvara på de tillfällen som glimmar är en konst.
konsten i att leva. att ta vara på livet. jag försöker, jag tränar mig på det.

att ta in och njuta av den vackra vintervy som naturen nu erbjuder är en av de sakerna jag varjde dag försöker uppmärksamma när jag går ut. se, med öppna ögon. vara närvarande i det jag ser, hör och upplever. snart är det förbi.

även detta är övergående

gårdagens fikaträff med en god vän satte guldkant på den dagen. jag är nöjd med mig själv, och hur jag hanterade utmaningen i att fika ute. beställde, eller viss tvekan och översikt av det något skrala utbudet, in en caffe latte med vaniljsmak (det trots att jag såg att de använde standardmjölk). har aldrig druckit det förut, bara hemmagjord latte. det var så skönt att kunna känna sig lite normal, att beställa in något som andra också gör. för hur många är det som enbart beställer in en slät kopp kaffe på café?? inte någon frisk person jag varit och fikat med hittills iaf...
hade en härlig pratstund, och tiden flöt förbi alldeles för fort. ju mer jag tar mig ut på saker och träffar folk, desto lättare har jag för att slappna av i de situationerna och vara "mig själv". hitta tillbaka till den personlighet som finns djupt därinne och vill komma fram. jag är ingen ensamvarg eller missanpassad i detta samhälle, som jag alltför länge intalat mig. jag trivs med människor.

vi människor är skapta för gemenskap. vi blir till i umgänge med andra.

i eftermiddag väntar en fikadejt på stan med en kompis jag inte sett på länge. ser framemot att träffa henne igen! vill verkligen inte tappa kontakten med henne, men vi båda har haft fullt upp med våra liv under hösten och inte hört av oss till varandra. det är alltför lätt hänt att veckorna bara går och att jag tänker att jag ska höra av mig, men inte får ändan ur vagnen. ändå är det ju inte så krångligt, kan tyckas, att bara skicka iväg ett kort sms eller liknande för att tala om att man tänker på den personen och undrar hur det är.
vad är det som så ofta hindrar en? man behöver faktiskt inte ha en anledning för att höra av sig. det är bara att gå till mig själv, jag blir snarare gladare (eller glatt överraskad) när någon jag inte väntat mig hör av sig. jag är lite dålig på att vårda mina relationer, men det ska bli bättring på den fronten!

funderar på vad jag ska beställa när vi fikar. ett dilemma som alltid finns med mig. tidigare har valet varit ganska lätt och självklart: en kaffe, tack. är det ens värt att kallas fika? nej, tycker inte det!
så idag ska det bli annat. för första gången på jag vet inte hur länge ska jag verkligen fika, på riktigt. frågan är bara vad. helst av allt skulle jag vilja veta innan vad utbudet består av, så att jag i lugn och ro kan besluta mig. annars är det stor risk att just obeslutsamheten sätter käppar i hjulet precis när jag står vid kassan och ska handla, vilket resulterar i att de vanliga orden (en kaffe, tack) slinker ur innan jag hunnit hejda mig.
en caffe latte skulle vara gott, känner mig lite sugen på det. eller en kaffe och någon god smörgås eller bulle.

jag ska ta tillfället i akt och utmana mig idag.
jag ska agera som om jag vore fri, som om jag redan nu lever det liv jag sedan vill leva. då kommer jag också att komma dit en dag.

är rätt nöjd med mig själv, efter att ha gjort slag i saken och besök tandläkaren för första gången sen det började kosta pengar (dvs alldeles för längesen). läste i metro att man kunde få tandvårdspengen från förra året tillgodo, så besöket idag var löjligt billigt. bara 40 kr, då staten subventionerade med 600 kr. man tackar och bockar.
i och för sig så svarade kostnaden ganska bra emot timtaxan, för jag var inne hos tandläkaren i 5 min. en vanlig undersökning med röntgen och snabb genomkoll av tänderna, sen var det klart. snabba ryck! inte mig emot, och jag gick lättad därifrån över att besöket gick bra. i och för sig har jag inte känt av nåt problem med tänderna, men eftersom det var flera år sen sist jag var på koll så vet man aldrig.
nu behöver jag iaf inte tänka på det mer de närmsta två åren. skönt!
kan rekommendera alla att verkligen utnyttja tandvårdsbidraget. för unga mellan 20-29 får man 300kr/år och kan spara bidraget i två år så man får 600kr under ett år om man vill. det är ju toppen!

är trött och seg idag, av någon outgrundlig anledning. längtar efter att bara lägga mig i soffan, tända ljus och läsa en intressant bok, t ex levande kraft av cissi lyckow bäckman. lånade den igår på biblioteket men har bara hunnit skumma igenom inledning än så länge.
såg stefan holm och patrik sjöberg på nyhetsmorgon imorse, då de gjorde pr för nåt nytt tävlingsprogram som börjar ikväll på tv. tänkte se om det är något värt att titta på, även fast jag inte är så mkt för tävlingsprogram i övrigt. detta verkar dock fokusera en hel del på den sociala biten mellan deltagarna, då de ska bo tillsammans nere i spanien nånstans. det lockar mig lite mer, att få se mer av personerna bakom idrottsprestationerna och mediabilden.

nu ska jag nog ta och koka en kopp te, för jag fryser inifrån och ut. får väl skylla mig själv som envisas med att frysa min nd och äta dem som glass, trots att det är -10 grader ute. brr!

det ger så mkt att bara vara ute bland andra människor, och jag får lära mig själv att jag faktiskt har en hel del att ge. att jag inte bara är en ätstörd, utan har flera andra egenskaper som är värdefulla.

för ett tag sen tog jag kontakt med, en för kommunen ny, volontärsamordnare för att höra mig för vad det fanns för möjligheter att kunna göra en insats inom kommunen. man hör hela tiden att det sparas in på personal, att de inte räcker till i arbetet med gamla, sjuka och behövande etc. har länge känt att jag vill göra en insats, kunna hjälpa till med det lilla jag kan. jag har ju gott om tid, tid som jag behöver spendera på något vettigt sätt. varför då inte hjälpa någon annan, utifrån mina förutsättningar och ork?

så sen några veckor tillbaka är jag två förmiddagar i vecka på äldrecentrum här i kommunen, som en hjälpande hand. dit kommer äldre från olika serviceboenden för att umgås och delta i olika aktiviteter som anordnas. det är bingo, rörelseglädje (läs seniorgympa), sångstund och högläsning av dagstidningen. idag har jag varit med och spelat bingo, veckans höjdpunkt för de äldre. särskilt eftersom det spelas om vinster och det blir kaffe och fikabröd efteråt!
att vara där är verkligen en win-win situation. både jag och de äldre får social samvaro, stimulans och mänsklig kontakt. det ger mig en tillfredsställelse att känna att jag faktiskt kan bidra med något gott i samhället, då jag annars känner mig som en börda med tanke på att jag är sjukskriven och inte "gör rätt för mig".

jag kommer ofta därifrån med ett leende på läpparna, och förundras över den livsglädje och vitalitet som många av de äldre har. samtidigt är det många som är dåliga också, men jag tror att även de får ut mycket av att bara komma ut från sin avdelningen en stund, lite miljöombyte, trots att de kanske inte alltid orkar delta så aktivt i aktiviteterna.

alla människor har ett behov av att känna sig behövd.
att ge av sig själv till någon annan är att också ge till sig själv.
det man sänder ut får man tillbaka!

vill bara påminna er alla om att ikväll börjar nya avsnitt sändad av I en annan del av Köping.
bättre slut på veckan kan man inte få, en rejäl glädjekick!
tänk, vad mycket livsglädje somliga människor bär på! de är sanna förebilder.

jag längtar efter en tillvaro där tiden inte styr mitt liv.
tid är ett känsligt ämne för mig. en stressfaktor som kan få mig att slå om på ett ögonblick.
när man, som jag, behöver vara noga med sina måltider och äta ofta spelar klockan en viktig roll. det får inte gå för lång resp för kort tid mellan måltiderna, därav oflexibiliteten kring tidpunkterna för dagens måltider. visst kan jag skjuta på någon måltid någon dag om det nu är något särskilt, men annars så är det betydelsefullt för mig att äta frukost, lunch och middag vid samma tidpunkter.

jag har slutat med armbandsur för längesedan, för att minska den stress som jag själv är upphov till i samband med tiden. förr kunde jag titta på klockan stup i ett av ren vana/ovana, oavsett om jag behövde veta vad tiden var eller ej. numera nöjer jag mig med klockan på mobilen, som jag inte använder alltför ofta, eller på datorn.
jag kommer dock inte ifrån att jag jämt behöver ha ett hum om klockan, tidsaspekten finns alltid med i mitt bakhuvud.

ett konkret exempel på hur tiden stressar upp mig och skapar negativa störningar kan jag ta dagsfärsk från i förmiddags. hade bestämt träff med en kompis kl elva för en hundpromenad i snön. perfekt för mig, då hinner jag hem lagom till lunch vid halv ett. väntar utanför porten vid elva på att hon ska hämta upp mig, klockan går. den hinner bli drygt halv tolv innan vi till sist kommer iväg, och jag är då superstressad och splittrad i tankarna. vi hinner inte umgås så länge, jag är inte särskilt närvarande i umgänget med tankarna hela tiden på klockan och hur den rinner iväg. måste hem till lunchen. kommer, trots det, hem sent och kastar i mig måltiden.

allt detta bara för att jag för mig till ett offer för tiden.

vad är egentligen tid? timmar, minutrar, sekunder?
vilken mat ger jag dem?

vilken härlig start på helgen, när man väcks av solens strålar som letar sin in genom fönstergluggen ovanför sängen.
jag har alltid förbannat vintern, med dess fukt och kyla. mycket kläder, stelfrusna fingrar och tår, en näsa som ständigt rinner och en fusenhet inifrån och ut som aldrig riktigt släpper taget.
tänker jag efter så har jag faktiskt börjat omvärdera de här förutfattade meningarna om mig själv och vad jag gillar/ogillar. börjat nyansera mitt tänkande både om mig själv och min omvärld. försöka att inte alltid se allting i svart eller vitt utan ge mig chansen att urskilja nyanserna.
och det har slagit mig att jag visst tycker om vintern, riktig vinter vill säga. jag njuter av att gå ut, fullt påpälsad med lovikkavantar och termobyxor, i snön. världen är så otroligt vacker den här årstiden! gnistrande snö, solens klara kalla strålar och det särskilda ljuset som blir vintertid. jag vill suga in allt detta i den mån det bara går, för ingenting varar för evigt.

även detta är övergående

det var år och dar sen vi sist hade en sån här fin vinter, något värt att kalla för vinter. det väcker så många barndomsminnen från skidspåret, pulkbacken och korvgrillning över öppen eld vare sig det var på fjället eller hemma i öppna spisen. jag har haft en väldigt fin barndom, som jag är oerhört tacksam över.

just vintern, med all denna snö, väcker positiva nostalgiska känslor inombords. jag har så mycket att vara tacksam över.

nu ska jag gå ut och njuta av solen och blicka ut över det frusna havet.

tror att jag ska börja schemalägga en tid varje dag då jag sätter mig ner med och jobbar med mina papper och anteckningar jag har med mig från tidigare behandlingar. jag har haft förmånen att få behandling ett flertal gånger och lärt mig mycket under de perioderna, fått med mig många verktyg och insikter jag är betydelsefulla. men det räcker inte att ha tittat på dem en gång, för att sedan stoppa undan dem bland allt annat bagage man har i bakluckan. det krävs ett aktivt arbete, ett arbete med mig själv som aldrig tar slut för att det ska ge resultat.

de har givit mig verktygen och redskapen. bara jag kan hålla i dem och göra nåt av dem, dvs använda mig utav dem.

jag är en strukturerad och organiserande person, så därför tror jag det passar mig bra att schemalägga dessa tillfällen då jag faktiskt ska sätta mig ner och "plugga". nej, jag läser ingen kurs på universitet/högskola, har inte tagit ett enda högskolepoäng efter gymnasiet, men detta kan jag faktiskt se som min utbildning. då ger jag samtidigt mig själv en mening och en konkret uppgift att ge mig i kast med. jag pluggar visst, mitt eget ämne! jag vet att jag kan vara väldigt disciplinerad bara jag ger mig sjutton på det, och ser jag det som studier har jag lättare för att motivera mig att ta mig tid till det.

återstår bara att strukturera upp arbetet, då jag har samlat på mig en hel del material att arbeta med under åren. en bra utgångspunkt, som jag kan tipsa om, är boken "från självsvält till ett fullvärdigt liv" skriven av ata ghaderi och thomas parling. en självhjälpsbok för ätstörda som är mkt bra skriven. jag har läst den tidigare, men var då inte riktigt mottaglig för att följa råden och stegen som rekommenderas i den.
det är läge för det nu.

jag har länge tänkt, och tänker delvis fortfarande att "bara jag blir fri från ÄS och normalviktig, så kan jag börja leva och ta tag i den sociala biten".
en tanke som rättfärdigar mitt beteende att isolera mig och ägna all tid och kraft åt mat, oavsett om det är i kampen mot eller med anorexin.
en tanke som gör att det är ok att fortsätta fly ifrån det som är jobbigt.
en tanke som stärker mitt antagande om att jag inte duger, att jag inte är en person som någon skulle tycka är intressant att umgås med.
en tanke som spelar anorexin i händerna.

det som slår mig är att det är detta som saknats under mina tidigare resor upp ur helvetet och mot ett tillfrisknande. varje gång har jag lagt all fokus på maten, och hoppats på att det andra ska lösa sig av sig själv när jag når en viss vikt. jag kan se hur idiotiskt det låter, men när jag är mitt uppe i det så blir det en slags tröstande tanke, samtidigt som motsatsen såklart skrämmer mig oerhört. för tänk om ingenting förändras, tänk om jag fortfarande är lika ensam och står vid sidan av livet trots att jag väger x antal fler kilon? och är det då inte bättre att vara anorektisk och ensam, vilket utifrån sett är förståeligt och accepterat, än normalviktig och ensam, som är ett tecken på misslyckande?

samtidigt kan jag börja fundera kring det här, hur jag kunnat gått på ett sånt "löfte" om att allt ska ordna sig av sig själv. ingenting förändras, såvida inte jag aktivt gör en förändring. handlar annorlunda just här och nu.
det ena ger inte alltid det andra, även fast det ligger en liten sanning i det påståendet såtillvida att vissa förutsättningar bäddar för bättre utgångslägen inom andra områden. mer mat=mer energi=fungerande hjärna=roligare att umgås med/kan hänga med i snacket och aktiviteter

dags att sluta bygga den här muren runtomkring mig. ingenting hindrar mig från att ta de stegen ut i livet idag. ja, jag har en ätstörning, men det är inte en sjukdom som gör att jag måste hållas isolerad ifrån omgivningen. den syns och tar bara så pass stor plats jag låter den ta. rent fysiskt hindrar den mig inte ifrån att träffa en vän, gå på bio, ta en fika (jag kan välja att bara ta en kaffe om jag så vill...), ta en vinterpromenad tillsammans eller bara glo på en film.

så, vad väntar jag på?

termometern visar på beskedliga -10 grader nu på dagen. det är annat mot igår, då det var -17 och ansiktet var helt stelfruset när jag kom hem till mig efter en kort promenad från föräldrarnas hus där jag tillbringat de senaste dagarna då de varit bortresta. det var tacksamt med lite miljöombyte, då min egen lilla lya endast rymmer 25kvm. och så känner jag mig mindre ensam i deras hus, oavsett om det bara är jag där. det finns ett annat lugn, en annan atmosfär i det huset. inte lika ångestfylld och påträngande som min lägenhet känns ibland.

blir alldeles dagvill sådana här veckor när det är röda dagar mitt i veckan. knas. jag mår bäst av rutiner och vardag. blir lätt lite orolig inombords när det inte är "som det ska". rastlösheten blir än starkare. vad ska jag göra en ledig dag som denna? en fråga som lätt väcker ångest, men jag kan själv välja hur jag vill se på dagen.

idag accepterar jag att det är oroligt inombords, känslan får finnas där. jag accepterar att jag inte har några storslagna planer för dagen, att jag är hemma och tittar lite på skidåkning på tv och läser. det är ok. det är livet det också.
lite senare ska jag ta tag i en uppgift inspirerad från en annan blogg och göra min egen motivationslista att ha framme och påminna mig om i jobbiga stunder.

blicken är riktad framåt. uppåt mot en vit himmel.

ensamhet.

är det någon känsla jag har svårats att uthärda så är det just ensamheten. den nästlar sig in i varje liten cell i kroppen, biter tag. hårt och skoningslöst. jag kommer inte undan. jag är ensam. alla är vi innerst inne ensam, vi står oss själv närmast. men att finnas och agera i ett sammahang ger mening och gemenskap och en känsla av samhörighet. det balanserar upp den inre ensamheten.

till viss del måste jag lära mig att stå ut med mig själv. bara jag. trivas i mitt eget sällskap. ha tillit till mig själv. ge mig själv det jag behöver. ingen annan kan finnas till för att tillgodose mina behov. det kan bara jag göra.
vägen till att stå ut med sin egen ensamhet och sig själv tror jag kan gå genom just gemenskap och tillhörighet. ingenting här i världen existerar utan sin motsats. ett ständigt samspel, en växelverkan.

balans.

efter en tids fundering och övervägande har jag kommit fram till att jag ska återuppta bloggandet.
varför? bloggar jag för min egen skull och vad skulle det i såfall ge mig? det är frågor jag har tittat närmare på och försökt besvara för mig själv. jag skriver ju redan dagbok, ett sätt att ventilera mina tankar och få ur mig det jag bär på inombords. till det tror jag dock att bloggandet kan bli ett komplement, då det är skillnad på att skriva enbart för sig själv och att skriva för läsare, ord som blir synliga för andra. jag är vanligtvis en ganska inåtbunden och privat person, svår att komma när inpå livet. jag håller hårt på min integritet. det är, tyvärr, inte så lätt att lära känna mig på riktigt. att blogga ser jag som en övning i att våga släppa på den här muren jag byggt upp runtomkring mig själv. våga blotta mig för andra, våga dela med mig av det jag bär på och lära mig att hantera den respons/reaktioner jag får ifrån andra.
samtidigt har jag fått ut så mycket av att ta del av andras bloggar. jag är både glad och tacksam över att så många väljer att dela med sig av sina innersta tankar och känslor. att känna igen sig i dem ger en slags lättnad i sin egen själ. ni vet; delad glädje dubbel glädje, delad sorg hälften så stor sorg. tror det ligger nåt i det...

detta är några av anledningarna till att jag återigen börjar skriva här på bloggen, som legat djupt vilandes i mer än ett år.
jag får se hur det utvecklas, vart det leder den här gången.
det ska vara ett kravlöst skrivande.