tick tack
jag längtar efter en tillvaro där tiden inte styr mitt liv.
tid är ett känsligt ämne för mig. en stressfaktor som kan få mig att slå om på ett ögonblick.
när man, som jag, behöver vara noga med sina måltider och äta ofta spelar klockan en viktig roll. det får inte gå för lång resp för kort tid mellan måltiderna, därav oflexibiliteten kring tidpunkterna för dagens måltider. visst kan jag skjuta på någon måltid någon dag om det nu är något särskilt, men annars så är det betydelsefullt för mig att äta frukost, lunch och middag vid samma tidpunkter.
jag har slutat med armbandsur för längesedan, för att minska den stress som jag själv är upphov till i samband med tiden. förr kunde jag titta på klockan stup i ett av ren vana/ovana, oavsett om jag behövde veta vad tiden var eller ej. numera nöjer jag mig med klockan på mobilen, som jag inte använder alltför ofta, eller på datorn.
jag kommer dock inte ifrån att jag jämt behöver ha ett hum om klockan, tidsaspekten finns alltid med i mitt bakhuvud.
ett konkret exempel på hur tiden stressar upp mig och skapar negativa störningar kan jag ta dagsfärsk från i förmiddags. hade bestämt träff med en kompis kl elva för en hundpromenad i snön. perfekt för mig, då hinner jag hem lagom till lunch vid halv ett. väntar utanför porten vid elva på att hon ska hämta upp mig, klockan går. den hinner bli drygt halv tolv innan vi till sist kommer iväg, och jag är då superstressad och splittrad i tankarna. vi hinner inte umgås så länge, jag är inte särskilt närvarande i umgänget med tankarna hela tiden på klockan och hur den rinner iväg. måste hem till lunchen. kommer, trots det, hem sent och kastar i mig måltiden.
allt detta bara för att jag för mig till ett offer för tiden.
vad är egentligen tid? timmar, minutrar, sekunder?
vilken mat ger jag dem?
Tid är liksom ålder, någonting väldigt diffust, obetydliga siffror och någonting vi själva skapat och givit ett visst värde. Ett år för en 5 åring är en femtedel av dess livstid, en stor del. Ett år för en 100 åring bara en hundradel av den tillryggalagda livslängen. En dag i vår tidsräkning är ett helt liv för en trollslända.
En minut kan kännas som en timme, medan en timme kan kännas som kortare än en minut. Finns det någonting mer diffust och svårbegripligt?
Allt handlar om vad vi själva gör av vår tid, hur vi ser på den och hur vi bestämmer oss för att den ska få påverka oss.
Var herre över tiden, istället för att låta tiden vara herre över dig! (:
Ha en fin kväll och ta hand om dig!
kram
Förresten vad gäller böckerna, roligt att du också läst dem och låtit dig fascineras. Fick så sent som igår hem ett litet paket från Adlibris, med två nya böcker. Eller en nygammal, "Finn din livsuppgift" av Robin Sharma (läst den också kanske?, som jag läste under julen och helt bands fast av. Dessutom en jag aldrig tidigare hört talas om, men som jag blev väldigt nyfiken av när jag såg den på hemsidan, "En ny jord, ditt inre sinne" av Eckhart Tolle. Verkar också vara en riktigt bra bok, får se vad jag tycker när jag väl börjar. Ska lägga mig ner på sängen snart och ge mig in i den.
Rich borther, rich sister" har jag däremot inte heller hört talas om, får googla och se ifall jag kan hitta den.. och när du läst den, ge gärna ett utlåtande om vad du tyckte. Det finns som sagt väldigt mycket böcker och det är väldigt stor spridning på ifall det är läsvärt eller inte. (:
Kram
Känner igen det där med tiden alltför väl. Jag har fått i uppgift att inte haka upp mig på minuter men att samtidigt tänka att det måste vara lite tvångsmässigt med att få in alla måltider tills det att kroppen fungerar igen. Lika som att det som har diabetes behöver äta på vissa tider. Sedan är det oftast så för mig i af att stressen blir störst när jag inte talat om för sällskapet ifråga att jag skulle behöva äta en viss tid utan enbart bär det inom mig.
Förlåt att jag är så seg på att svara på mejl just nu...men tänker på dig vännen, ofta och mkt!
STOR KRAM
