ensamhet
är det någon känsla jag har svårats att uthärda så är det just ensamheten. den nästlar sig in i varje liten cell i kroppen, biter tag. hårt och skoningslöst. jag kommer inte undan. jag är ensam. alla är vi innerst inne ensam, vi står oss själv närmast. men att finnas och agera i ett sammahang ger mening och gemenskap och en känsla av samhörighet. det balanserar upp den inre ensamheten.
till viss del måste jag lära mig att stå ut med mig själv. bara jag. trivas i mitt eget sällskap. ha tillit till mig själv. ge mig själv det jag behöver. ingen annan kan finnas till för att tillgodose mina behov. det kan bara jag göra.
vägen till att stå ut med sin egen ensamhet och sig själv tror jag kan gå genom just gemenskap och tillhörighet. ingenting här i världen existerar utan sin motsats. ett ständigt samspel, en växelverkan.
balans.
vad har hänt under året du varit borta från bloggen. sist du skrev var du på capio. hur har allt gått för dig...??
Roligt att du börjat blogga, Johanna, alltid varit nyfiken på dig, du verkar vara en sån himla fin tjej! :-)
Menar du just ensamheten i sig eller känner du dig ensam även om du är i sällskap med någon?
Vad tänker du främst på när du skriver "måste jag lära mig att stå ut med mig själv"?
Kram Anna!
sv:
Det är ju faktiskt så, ja.
Om jag skulle säga att "Jag har Aspergers syndrom" till någon jag precis träffat eller en över nätet, då skulle nog en majoritet tro att jag på något sätt var förståndshandikappad eller något sådant...
det är verkligen hemskt på det sättet. :(
--
Åhh, du skriver så igenkännbart. :)
Som om du skopat ut det ur min tankekärna~
Ensamheten kan vara så vedervärdigt hemsk att de som inte varit med om en sådan ens kan föreställa sig den hur empatiska de än må vara...
men du kommer nog att ta dig ut ur det här längs tiden. :)
En god tanke, det är ju att intala dig själv att
"det kan iallafall inte bli värre än det här".
Styrkekramar till dig~<3
