tankar, funderingar, förändringar

jag har länge tänkt, och tänker delvis fortfarande att "bara jag blir fri från ÄS och normalviktig, så kan jag börja leva och ta tag i den sociala biten".
en tanke som rättfärdigar mitt beteende att isolera mig och ägna all tid och kraft åt mat, oavsett om det är i kampen mot eller med anorexin.
en tanke som gör att det är ok att fortsätta fly ifrån det som är jobbigt.
en tanke som stärker mitt antagande om att jag inte duger, att jag inte är en person som någon skulle tycka är intressant att umgås med.
en tanke som spelar anorexin i händerna.

det som slår mig är att det är detta som saknats under mina tidigare resor upp ur helvetet och mot ett tillfrisknande. varje gång har jag lagt all fokus på maten, och hoppats på att det andra ska lösa sig av sig själv när jag når en viss vikt. jag kan se hur idiotiskt det låter, men när jag är mitt uppe i det så blir det en slags tröstande tanke, samtidigt som motsatsen såklart skrämmer mig oerhört. för tänk om ingenting förändras, tänk om jag fortfarande är lika ensam och står vid sidan av livet trots att jag väger x antal fler kilon? och är det då inte bättre att vara anorektisk och ensam, vilket utifrån sett är förståeligt och accepterat, än normalviktig och ensam, som är ett tecken på misslyckande?

samtidigt kan jag börja fundera kring det här, hur jag kunnat gått på ett sånt "löfte" om att allt ska ordna sig av sig själv. ingenting förändras, såvida inte jag aktivt gör en förändring. handlar annorlunda just här och nu.
det ena ger inte alltid det andra, även fast det ligger en liten sanning i det påståendet såtillvida att vissa förutsättningar bäddar för bättre utgångslägen inom andra områden. mer mat=mer energi=fungerande hjärna=roligare att umgås med/kan hänga med i snacket och aktiviteter

dags att sluta bygga den här muren runtomkring mig. ingenting hindrar mig från att ta de stegen ut i livet idag. ja, jag har en ätstörning, men det är inte en sjukdom som gör att jag måste hållas isolerad ifrån omgivningen. den syns och tar bara så pass stor plats jag låter den ta. rent fysiskt hindrar den mig inte ifrån att träffa en vän, gå på bio, ta en fika (jag kan välja att bara ta en kaffe om jag så vill...), ta en vinterpromenad tillsammans eller bara glo på en film.

så, vad väntar jag på?