tankar, funderingar, förändringar

så viktigt social gemenskap och relationer är för oss människor. ensamhet är människans värsta fiende. de dagar jag tillbringat i andras sällskap är de dagar jag upplever som ljusare. just nu är mina föräldrar de mest betydelsefulla i mitt liv. det är de som håller ensamhetskänslorna på avstånd, då jag alltid är välkommen hos dem. i avsaknad av annat socialt umgänge, som vänner och killar som borde vara det naturliga i en 23-årings liv, är det de som utgör min kontakt med andra människor. det är först när man inte längre har ett så stort kontaktnät runtomkring sig som man upptäcker hur betydelsefullt det är med relationer. paradoxalt nog har jag, samtidigt som jag skyr ensamheten, sett till att isolera mig och att bli just ensam. för det är jag som succesivt genom sjukdomen dragit mig undan allt vad socialt umgänge med jämnåriga heter. det är jag som tackat nej till fester och sociala sammanhang, jag som sakta men säkert stängt alla andra ute. för att skydda mig, men mot vad? skydda mig mot besvikelse och upptäckten av att jag är en flopp som ingen vill umgås med? att jag inte duger som vän eller människa. jag har själv sett till att uppfylla det här antagandet, gjort så att jag fått det bekräftat av mig själv. jag har på förhand dömt ut mig, utan att låta någon annan få en chans att tycka något annat.
tror att en av anledningarna till att jag väntar så på att få komma in på capio är att jag där slipper ensamheten. inte helt, eftersom känslan av ensamhet kan vara lika stark om man så är omgiven av en hel massa folk, men till viss del då jag redan nu känner personalen till största delen och har några däribland som jag verkligen litar på och tycker om. sen så finns det såklart en förhoppning om att det ska finnas någon tjej som jag kommer bra överens med och kan komma att bli vän med där. det gör tiden där så mkt lättare att uthärda.
hela dagen har jag tacksamt haft sällskap av päronen. först ännu en dag av sol och bad på klipporna, sen stannade jag på middag. jag tackar inte nej till att grilla :) sen så äter jag en bättre måltid när jag äter hos dem än vad jag skulle ha gjort själv hemma, så min mage är också nöjd och glad och jag slipper titta på klockan stup i ett och vänta tills jag äntligen ger mig själv tillåtelse att äta kvällsfika. kvällsfikat är, liksom frukosten, höjdpunkten på dagen då jag verkligen äter mig mätt och belåten. varför ska det vara så svårt att ge sig själv det jag behöver under dagen också?
nu ska jag se på dokumentär om de svenska os-hoppens uppladdning inför os.

jag är glad. oförklarligt. eller är det kanske så att en känsla inte alltid behöver ha en förklaring? de kommer över utan ibland synlig orsak. känslor styrs inte av logik.
men visst har jag små anledningar till att vara glad. jag har, liksom igår, tillbringat dagen vid havet, sett havsörn, unnat mig en glass två dagar i rad, solen skiner fortfarande och jag ska snart bänka mig framför tvn och se på allsången följt av morden i midsumer. flera, för andra obetydliga anledningar till en stunds glädje. jag blir förvånad varje gång jag fylls av denna känsla. förvånad, och hoppfull, över att jag uppenbarligen kan känna olika nyanser i tillvaron och inte bara uppleva livet som en grå sörja. jag tror faktiskt att jag har blivit bättre på att uppskatta de små sakerna i tillvaron då min vardag för det mesta ser likadan och intetsägande ut. alltid något gott kan komma ur det djupaste mörker.
i samband med denna tillfälliga glädje kommer ångesten över vad som ligger framför mig. det är som att jag inte kan tillåta mig att njuta av en stunds lycka. den vänds snabbt till dess motsats. alla tankar och självanklagelser vad jag gjort/gör med mitt liv. hur mycket som jag missar genom att gå ner mig i ätstörningsträsket igen. hur jag ska stå ut de kommande månaderna på capio. det är ju livet jag vill leva i, och det kommer jag att vara så långt bort som det bara går ifrån inlåst på avdelningen. vad är det jag ställt till med? jag vill inte dit!
imorgon när tvångstankarna om att röra på mig sätter igång att mala vet jag att det kommer att vara andra tongångar i huvudet. då kommer istället längtan att slippa leva vara starkast, längtan att få vila och lämna ifrån mig ansvaret.
mitt humör och känslor pendlar kraftigt och jag finner inte ro eller någon slags balans. ytterlägena dominerar med ångest för det ena eller det andra raka motsatta. jag känner mig schizofren, med två så olika viljor och känslor inom mig som slåss emot varandra.
nu är klockan åtta, dags att knäppa på allsången och försöka hitta tillbaka till det där leendet jag hade på läpparna en kort stund.

finns det verkligen någon annan myndighet som tar så lång tid på sig att handlägga ärenden? och dessutom är så krånglig att ha att göra med? jag ska "bara" förlänga min aktivitetsersättning, men för det krävs det fyra månader handläggningstid. jag som trodde att jag var ute i god tid då jag skickade in min ansökan en månad innan det gamla beviljandet gick ut...
detta är första månaden utan inkomst, och jag har alltså fyra likadana framför mig innan jag ens får ett beslut ifrån försäkringskassan. inte roligt att behöva betala hyran, el och mat med pengar från sparkontot jag lägger undan pengar inför framtiden på. värre blir det dessutom när högkostnadskydden för sjukvård och läkemedel båda går ut nu i juli, för att inte tala om dygnsavgiften för slutenvården som inte täcks av högkostnadsskyddet. för på slutenvården lär jag ju behöva tillbringa ett antal veckor, gissar jag.
det är inte billigt att vara sjuk, men jag ska inte gnälla då jag själv satt mig i den här siutationen. då tycker jag mer synd om andra med familj att försörja, som verkligen kan hamna på ruinens brant ekonomiskt pga byråkratin. jag är trots allt tacksam att vi i sverige överhuvudtaget har subventionerad sjukvård. 900 kr per år för obegränsad vård är knappast någon hög summa med tanke på vad jag har kostat samhället under dessa år. jag vågar inte ens tänka på vad min vård har kostat från min första kontakt med sjukvården fram till nu. jag skäms över att skattepengar, som skulle ha kunnat utnyttjats till skola eller annan vård och omsorg, har använts till att bekosta min vård. det finns så många andra som behöver de pengarna betydligt mer. cancersjuka, för att nämna några.
skuld- och skamkänslorna över min situation, och att jag inte gör något åt den, är starka. jag vill någonting annat, men jag förmår inte ta tag i det själv.

jag ska alltid bo vid havet.
idag har jag tillbringat den mesta tiden solandes på en klippa ute vid havsbandet, tittat på alla båtarna som passerat genom sundet, badat och bara njutit av sommaren i sällskap med mamma och pappa. det är en annan sak att vara ute och sola och bada när man har andra med sig, istället för att vara ensam. jag kan koppla av på ett helt annat sätt med sällskap. tiden bara försvann mitt på dagen när jag låg i solen. inte en skymt av rastlöshet eller oro. bara totalt avkoppling. jag har med andra ord haft en jätteskön dag, en dag som passerat snabbt och utan att jag tänkt särskilt mkt på den kommande tiden på capio. annars är det det som ständigt cirkulerar i huvudet och inte lämnar mig någon ro.
jag hoppas att morgondagen bjuder på lika fint och varmt väder. då ska jag ta med mig mia törnbloms nya bok , som jag lånat på bibblan idag, och lägga mig nere vid bryggan på granngatan. inte samma ställe, för det är en bit ut dit vi var idag, men det är närmare och jag ska låta päronen få dagen för sig själva imorgon, iaf till största delen. nu befinner jag mig fortfarande hemma hos dem efter en grillmiddag och kaffe. ska snart åka hem till mig och äntligen lämna dem ifred.
jag får skuldkänslor över att jag är så mkt hos dem, trots att jag inte bor här längre. de får sällan nån lugn och ro pga av mig. men om två veckor så slipper de mig garanterat på ett bra tag.

det gör så ont i mig att se hur framför allt mamma, men även pappa, tvingas skämmas för mig. skämmas för hur jag ser ut när jag vistas ute bland folk, skämmas för att de har en dotter som inte är riktigt klok som svälter sig själv. nog för att jag orsakar mig själv lidande, men att jag indirekt även sårar andra och förstör deras liv är svårare att leva med. det sista jag vill är ju att göra dem jag älskar illa. varför fortsätter jag då med det? varför gör jag inte något annat, när jag har makten till att förändra i mina egna händer? eller har jag det, makten att förändra?
det är det jag tvivlar på, eller snarare kanske inte inser. att jag faktiskt besitter förmågan, styrkan och modet som krävs för att våga förändra. tvivlet har fått ett starkt fäste och gror för var dag. de positiva tankarna konkurreras lätt ut av självhat och misstro.
de två längsta veckorna hittills på det här året ligger framför mig. en väntan på att få hjälp, på att äntligen få lämna över ansvaret till någon annan, eller snarare tas ifrån ansvaret. men varför börjar jag inte redan nu, idag, med att vända den nedåtgående spiralen när du vet vad som krävs, kan man undra? även jag själv ställer mig dagligen den frågan. men inom mig skriker en starkare röst att jag absolut inte får vila nu, tvärtom. jag måste driva mig själv hårdare och hårdare den sista tiden innan jag får vila, om jag ska ha gjort mig förtjänt av att sen bara ta det lugnt. det är som ett slags upplopp, en slutspurt, då slavdrivaren inom mig tar fram sina sista krafter och vrålar. dess ord ringer i mina öron, jag tvingas att ignorera hur trött och slut jag är och istället fortsätta springa i ekorrhjulet. fortare, fortare, mer, bättre kan du! kommer jag någonsin att komma i mål? vilket mål? vad är det jag ska vinna? kampen mot mig själv? kampen om livet?
jag vill bara vila. vill kliva av denna hetsjakt. jag måste stå ut i två veckor till. har jag orkat hela sommaren så ska jag väl fixa dessa två veckor också, även fast det är två tomma veckor hemma.

så var min semester över för den här gången och jag befinner mig återigen hemma i min lägenhet. har haft två härliga veckor med avkoppling, och det har verkligen kännts som just semester. är tacksam över att jag fick följa med föräldrarna på semester i sommar, för jag vet att det för deras del inte blir lika mkt avkoppling med mig med.
trots att vi befann oss mitt ute i ingenstans i de småländska skogarna hade pappat fixat uppkoppling så det gick att surfa, om än sakta, men jag har lyckats hålla mig till att endast kolla lite nyheter då och då de sista dagarna. inget bloggande alltså.
ska försöka ta upp den biten igen nn när jag är hemma i vardagen igen. nån vidare inspiration har jag inte. kanske den kommer. sitter ändå inte särskilt mkt framför datorn när det är sånt här toppenväder ute! idag var det över 30 grader här. helt underbart! två dopp har det blivit, glassätande och nu på kvällen var jag ute och plockade lite hallon i skogen som jag snart ska avnjuta tillsammans med kvällsfikat. blir tidig kväll ikväll då vi bilade hem med start vid tre-tiden inatt. dock skönt att komma hem och fortfarande ha hela dagen framför sig.
inget vettigt inlägg blev det här inte. skyller på att jag är trött :)

har inte alls sovit många timmar, eller snarare minutrar, inatt. drömt en massa konstigt då jag kortvarigt slumrat till. annars har jag mest legat och tittat på klockan och vändit och vridit på mig samtidigt som hjärnan gått på högvarv och vägrat att koppla av.
äntligen visade så klockradion på halv sju och det var ok att stiga upp. de kommer inte och hämtar mig förrän tidigast åtta, därför fördriver jag tiden liten här en sista gång innan jag tar lite ledigt från internet. det kan vara välbehövligt. visst ska vi ha med en dator, men jag ska försöka använda den sparsamt.
därför blir min blogg vilandes nu i två tre veckor. kanske att jag skriver nåt kort inlägg, vi får se.

trevlig sommar!

"personen du söker är på semester. återkommer, den 25 juli. pip."

idag har jag bara suttit inne på min bak, hela långa dagen. mesta tiden har spenderats framför datorn. det är skrämmande vad tiden bara försvinner när man sitter där! tänk vad man slösar bort sin tid, och inte är närvarande i nuet. datorn är en tillflyktsort, iaf för mig. jag flyr verkligheten för en stund när jag försvinner in i cyberrymden. men jag har inte surfat så mkt idag utan mest försökt ladda ner låtar och sommarprat för att ha i mp3:n och i bilen under resan imorrn. det tar ca 6 timmar att bila ner, så då underlättar det om man har nåt vettigt att lyssna på.
oron kryper lite i kroppen när jag tänker på att jag inte alls rört mig så mkt som jag brukar idag. visst kan jag skylla på vädret, men det minskar inte ångesten och tjockkänslorna. försöker mota dem med att påminna mig om att jag också är värd att ha semester, och den har börjat idag! jag ska väl också ha rätt att vila emellanåt. imorgon kommer ju mer än halva dagen tillbringas stillasittandes i bilen dessutom, så det är lika bra att vänja sig vid att trappa ner på aktivitetsnivån. jag ska försöka "unna mig" att ta det lite lugnt de kommande veckorna och acceptera det. det blir en utmaning nog, en väl så viktig utmaning. ett steg i riktning mot att lära mig lyssna på kroppen och att visa mig själv kärlek, genom att ge mig själv det jag behöver. jag är värd att få ta det lugnt. jag behöver inte jaga på mig själv hela tiden, driva mig hårdare och hårdare. livet ska inte behöva vara en ständig kamp med mig själv som värsta fiende.
bejaka livet, det är nåt hittills främmande för mig. dock tror jag på att allt går att lära sig, men inte på en gång.

oj, vad det regnar ute!
det har vräkt ner konstant hela förmiddagen. bara när jag gick runt hörnet till soprummet för att slänga lite konserver blev byxorna dygnsura. idag är ingen dag man vill gå utanför dörren mer än nödvändigt.
vädret har i och för sig passat mig bra än så länge. jag har varit sysselsatt hela förmiddagen fram till nu med att packa inför semestertrippen imorgon, lagat matlådor att frysa in och ta med mig samt städat litegrann. hade haft mer dåligt samvete om det hade varit soligt och fint ute och jag var tvungen att fixa med grejer inne.
det värsta med att åka på semester i sverige är att man (iaf jag) behöver ha med mig så mycket packning! det ska packas alla möjliga sorters ombyten, regnställ, tjocktröjor och byxor, flera par skor plus alla sommarkläder förstås. naiv som jag är trodde jag att jag skulle klara mig med en bag, men den blev knökfull efter att ha fått ner hälften. därför har jag ytterligare några kassar vid sidan av, något jag vet att pappsen kommer att muttra över när de kommer och hämtar upp mig imorrn bitti. varför ska skor och necessär alltid ta sån stor plats? och så kylbagen, inte att förglömma. det är praktiskt att vi har bilen, och sen ska vi en del av tiden bo i morbrors sommarstuga så då kan man ju stuva in grejerna efterhand där. det blir nog bra. vår familj är van vid en bil fylld till brädden med packning, oavsett var vi ska eller vad vi ska göra. och är det inte packning så fylls den med sopsäckar som ska till tippen.
ser verkligen framemot att åka iväg nu. längtar efter en semester, längtar efter att se något annat, efter dagar som inte följer samma förutsägbara mönster. jag ska försöka att koppla av och tillåta mig själv att njuta av sommaren i lugn och ro. kanske har de en hängmatta som jag kan ligga i och läsa på dagarna. eller lyssna på musik, för igår tillbringade jag halva kvällen med att försöka få ordning på mp3:n. efter en hel del krånglande så tror jag (har inte provat än av rädsla för att hela gårdagen ska ha varit förgäves...) att jag lyckats få till det och laddat över en hel del låtar. även mina avslappningsskivor har jag fört över, så att jag kan lägga mig ner och lyssna på dem om jag skulle behöva. eller behöver, det gör jag ofta, men det är sällan jag har tålamod och ro att göra det.
mamma ringde och erbjöd sig att komma och hämta mig efter lunch. har de sista sakerna jag behöver ha med mig hemma hos dem, och sen måste jag göra ett grattiskort till pappa som fyller år medan vi är borta.
det räcker att sitta hemma i min lilla lya halva dagen. att tillbringa en hel dag instängd på 25 kvm är ingen hit, då jag inte kan gå ut och hitta på nåt i det här vädret.
som tur är har jag gårdagen i färskt minne, då jag var inne i stan och träffade en kompis. det var jätteroligt att träffa henne igen, då jag inte kan minnas när det var vi sist sågs. tillbringade en härliga dag i gamla stan, pratandes och strosandes i solen. hon har verkligen en förmåga att sprida glädje, det är en sprudlande tjej! det är en dag att spara i minnet och ta fram sådana dagar som idag.

blev positivt överraskad när jag vaknade imorse till en varmare och finare dag än vad de utlovat. har tagit tillvara på den sista soliga och varma dagen på ett tag framöver, om man ska lita till meterologerna, genom att vara ute i princip hela dagen. två dopp har det blivit. kanske var det sista doppet vid badberget på länge, eftersom det bär av till småland snart och därefter vet jag inte när det blir dags för capio. jag hoppas fortfarande på att det ska finnas plats för mig tidigare än de lovat. kan ju alltid vara någon som hoppar av eller slutar av andra skäl, och då står jag på tur.
det var helt folktomt när jag var och badade, vilket förvånade mig lite eftersom det är helg och det alltid brukar vara någon grannfamilj som letat sig ut på klipporna. inte mig emot att få vara själv, tvärtom. satt en stund och självtorkade i solen och medan tankarna fick löpa fritt. det är avkopplande att bara sitta och titta ut över vattnet, lite meditativt.
låg sen och lyssnade på dagens sommarpratare som var skansenakvariets chef jonas wahlström. han hade ett ganska roligt program där han berättade om lustiga händelser som han varit med om genom åren. helt plötsligt hade en och en halv timme på eftermiddagen bara flugit iväg. inte mig emot. för övrigt har jag inte alls gjort nåt vettigt idag men dagen har förflutit ganska fort ändå.
irriterar mig lite på att det sällan är något bra på tv på fredag- och lördagskvällar då jag ser på tv. har på fyrans sommarkrysset i bakgrunden bara för att ha något bakgrundsljud. ska spana in tvtablån än en gång för att se om det finns nån hyfsad film som börjar snart, men det slutar väl med att jag i vanlig ordning ger upp efter att ha sett en halvtimme. jag har inte ro att se en hel film, iaf inte själv. om jag tittar med andra har jag lättare för att koncentrera mig och se klart, men sitter jag själv börjar det krypa i kroppen och jag gör någonting annat efter en stund. som att sätta mig framför datorn igen, t ex... blir nog bra att åka iväg på semester, så att jag får ett break även från internet. det kan vara nyttigt, om inte annat för min axel/rygg som inte alls mår bra av den dåliga arbetsställningen jag har framför datorn.
imorrn ska jag in till stan och träffa en härlig tjej som jag inte sett på väldigt länge. ser framemot det! sen har ännu en vecka passerat.

snart bär det av på "semester" även för mig då jag följer med föräldrarna ner till småland. jag var lite tveksam tidigare till om jag skulle följa med eller inte, men efter att bestämt mig för det så ser jag nu framemot det. det blir ett tillfälle för mig att ta lite semester från min egen inrutade vardag med sina rutiner och regler. det är inte så att jag kan lämna ätstörningen hemma, om det nu vore så väl, men jag får iaf en möjlighet att koppla av lite mer och släppa lite på kontrollen jag annars stenhårt håller på.
mamma tog dock upp "villkoren" idag. jag har inte lagt ner så mkt energi på att fundera hur det kommer att bli med maten när vi är borta, utan försökt släppa den tanken lite och förhålla mig en smula avslappnat till det. inte försöka planera allt in i minsta detalj och hetsa upp mig i onödan utan istället göra en övergirpande planering som jag sen strukturerar upp varje dag efterhand efter. mamma gjorde klart för mig att de inte är beredd att t ex spirnga runt och leta ett ställe som vi kan äta på som passar mig, och det är jag också helt på det klara med och överens om. däremot ville hon att jag skulle lova att äta det som bjuds och äta upp allt som serveras. jaha du, det var ju också ett önsketänkande. jag åker inte iväg någonstans och lovar något jag inte kan hålla.
jag följer med på deras semester, och ser till att de inte behöver rätta sig efter mig på något sätt. jag med min ätstörning ska inte stå i vägen för dem på något sätt, det är jag noga med. däremot sköter jag min mat och ätande själv, med allt vad det innebär. jag äter t ex på samma ställen som de, men vad jag äter och hur mycket det är ingenting som jag ger några garantier om. jag kan endast säga att jag tar ansvar för mig under semestern, och att jag ser till att mitt mående inte går ut över dem. är det något de gör som jag inte kan följa med på eller göra hittar jag på något själv eller stannar hemma. inga problem. det är jag som rättar mig efter dem, jag är trots allt inbjuden att följa med på deras semester. har jag en dålig dag eller inte är på humör så går jag undan eller stannar hemma. det ska jag vara noga med. det är det enda jag lovar och tar ansvar för.
om det ändå vore så enkelt, som mamma faktiskt uttryckte när hon begär att jag ska lämna anorexin hemma och äta allt som bjuds, så vore jag inte där nere som jag är nu. då hade vi kunnat gå ut och äta här lite då och då och jag hade kunnat äta en hel restaurangportion t ex, eller ätit en ordentlig måltid som hon lagar. nu är det inte så, långt ifrån. och samma svårigheter kommer jag att ha även fast vi befinner oss på en annan plats. jag ska dock inte låta de svårigheterna stå i vägen för dem, men det innebär inte att de inte existerar. det innebär bara att jag väjer för svårigheterna och undviker ångesten i största mån. precis som nu.
jag ger inga garantier. jag följer inte med och lovar någonting för att göra andra nöjda, någonting som jag inte kan hålla. då är det bättre att jag stannar hemma. ska vi ha en avslappnad semster tillsammans kan jag inte känna att jag följer med på nåder och tvingas uppfylla villkor som jag inte kan hålla och som istället endast kommer att leda till konflikter. det är det sista jag vill.
jag kommer inte att äta sämre när jag är borta än vad jag gör nu. bara jag får sköta mig själv, för det blir lugnast så för alla parter. mammas eventuella inblandning kommer tyvärr endast påverka oss båda negativt utan att det kommer nåt gott ur det. jag vet att hon bara menar väl, men jag är vuxen och vårt förhållande sinsemellan måste även bli det. vi måste bygga upp en relation två vuxna emellan. fortfarande en mor-dotter-relation, med skillnaden att dottern inte längre är ett barn.

hur ser er andras relationer till era mammor ut?
vad har ni för erfarenheter?
tror att denna fas kan vara nog så komplicerad för vilken "frisk" tonåring (nu är jag då inte tonåring längre, men befinner mig kanske i det stadiet...) som helst. frigörelse. vuxenroll kontra det faktum att man för sina föräldrar alltid kommer att vara barn. det ska nog inte gå helt smärtfritt, men det kan vara en mer eller mindre utdragen och snårig process.

jag har en riktig sommaroas där tiden står stilla. badberget. en slingrig stig leder ut till några klippor vid vattnet med solnedgången rakt framför en. det är så vackert och rofyllt där. tyvärr har jag inte lika nära dit nu som när jag bodde hemma, men eftersom jag så ofta är hos mamma och pappa så finns tillfällena att gå ner dit ändå. det är maximal sommarkänsla för mig, att sitta och titta ut över viken, se någon båt passera på väg hem till hamn, dricka kaffe ur termos och njuta av solnedgången. mitt eget paradis där tiden står still, där bara nuet existerar. inga tankar, ingen ångest. bara jag och naturen. total närvaro och existens. jag önskar att alla kunde hitta sin egen liknande plats, där man kan hämta energi och kraft eller bara ta en paus ifrån vardagen. stunder då livet känns oändligt stort. stunder då jag känner mig som en individ i ett ogreppbart mycket större sammahang. naturen är helande.
tidigare idag låg jag där och solade en stund. hann även med ett dopp innan molnen drog in och det fina vädret gjorde ett uppehåll mitt på dagen. jag tycker så mycket om att bada, men det är inte frågan om att ligga i nån lång stund. nej, att doppa mig och ligga och plaska lite räcker gott för mig, men det är njutning nog. jag känner att jag måste passa på att bada så ofta som vädret tillåter nu innan friheten tas ifrån mig. måste supa in så mycket som möjligt av sommaren för att sen kunna leva på det bakom stängda dörrar på avdelningen. ser framemot en varm och solig morgondag som meterologerna har lovat. då blir det förhoppningsvis mer bad och sol, och lyssnande på dagens sommarpratare i min nya mp3. det är väldigt praktiskt att kunna lyssna på det var jag än befinner mig. tidigare har jag ofta tänkt att jag ska lyssna på sommar i p1, men så har jag sällan befunnit mig hemma vid en radio vid den tiden och då missat det. nu kan jag istället ligga ute i solen och lyssna. perfekt! att jag inte köpt mig en mp3 tidigare ;)
har även hunnit med att plocka både smultron och blåbär de senaste dagarna. finns det något godare än varma solmogna bär som man plockat själv? tveksamt. den enda nackdelen är att man blir så blå om fingrarna när man plockar blåbären, en färg som sen inte vill försvinna så jag går omkring och ser konstant skitig ut om händerna. mamma brukar vara smart och använda plasthandskar, men det glömde jag ta med mig idag. kanske plockar mer bär imorrn, då med handskar jag också...
trots att det inte alls är bra försöker jag hålla humöret uppe in i det längsta, för jag vet att när jag tillåter mig att deppa ihop då kommer allt att braka totalt. jag försöker se det lilla positiva i tillvaron, fästa fokus på det som finns runtomkring mig istället för på min situation. jag vill inte se, vill inte inse hur dåligt jag mår. det orkar jag inte. det får jag konfrontera när det inte längre finns nåt alternativ, när jag väl befinner mig på capio återigen. fram till dess är det dag för dag som är min strategi. att krympa tidsfönstret gör det en smula lättare att uthärda.

middagen blev sent, som jag gissat redan från början. det är det som gör mig så låst när det gäller att ha gäster och dylikt, att jag inte alls är särskilt flexibel med måltiderna. iaf inte middagen. jag avskyr när den blir för sent och det bara är nån timme till kvällsmålet. det ger mig sån ångest att behöva äta mycket på kvällen. det är ju inte då kroppen behöver energi.
klarade iaf av middagen och att vara lite social. satt ute och åt vilket är mysigt på sommaren, men nackdelen är att jag så lätt blir frusen då solen går ner. när jag väl har börjat frysa tar det långt tid innan jag får upp värmen igen. hade svårt att koncentrera mig på samtalet vid bordet på slutet, satt bara och önskade att vi skulle flytta oss inomhus till värmen. jag bröt upp ganska snart och cyklade hem till mig. att vara social tar på krafterna, känner att jag heller inte har något att tillföra sällskapet.
jag skäms så över mig själv när jag träffar människor jag inte sett på ett tag, som släkt t ex.
skäms över hur jag ser ut, skäms över mitt liv. inte minst skäms jag över att mamma och pappa ska behöva skämmas inför mig, att de har en dotter som förstör sitt liv. en som inte är riktig klok, vilket utomstånde säkerligen måste tycka. jag kan inte annat än hålla med dem. det finns inte ett uns vett i vad jag gör.
nu ska jag ändå kvällsfika, för annars kan jag inte somna. sen är dagen äntligen över.

sitter och väntar på att pappas kusiner, eller något sådant, ska komma på middag. det är avlägsen släkt som jag bara träffat nån gång i hela mitt liv, men nu är det här nere och ska vara med på den stora hundutställningen som är i helgen och då passar de på att komma och besöka oss. det är med andra ord ingen släkt jag känner, och nu vill jag bara att de ska dyka upp så att det blir mat någon gång. jag vill sällan äta senare än klockan sex - halv sju. blir det det så kommer ångesten krypande och säger att det inte är bra att äta sent, eftersom jag ska klämma in kvällsmålet innan jag går och lägger mig. dessutom är jag hungrig, nu. kan de inte komma snart??
usch, är inte alls nån bra dag idag. den har varit förbannat seg och jag har gått omkring och varit rastlös och smågrinig hela dan. inte blir det bättre till kvällen. äter bara middag här tillsammans, kanske stannar på kaffe men sen åker jag hem till mig igen. känner inte alls för att vara social när ångestnivån är hög, och ju längre de dröjer ju högre stiger den.
jag längtar efter natten så att denna dag äntligen får ett slut, med förhoppning om en bättre morgondag...

så, flera år efter alla andra, är då även jag ägare av en mp3. vet inte hur länge jag gått och sagt och tänkt att jag ska köpa en, men det har aldrig blivit av. jag har aldrig haft det behovet då jag sällan lyssnar på musik. ibland lyssnar jag på radio, det är liksom enklare när man som jag inte är särskilt uppdaterad vad som händer i musikvärlden. eftersom jag i höst kommer att tillrbinga många lång dagar instängd, och dessutom snart åker iväg på semester med mamma och pappa kunde det vara ett bra tillfälle att införskaffa en mp3 spelare så att jag har nåt att lyssna på. man behöver ju faktiskt inte bara lyssna på musik utan jag kom ju på att alla sommarpratarna finns att ladda ner, samt hörböcker. är nöjd med mitt köp, och har ägnat en del av kvällen hemma hos mamma och pappa åt att ladda över låtar så jag har något att börja lyssna på iaf.
dagen har varit innehållsrik och gått fort. på dagen åkte jag med mamma och handlade (det var som vanligt hennes goda idé att köpa mp3:n), åt en god sushilunch och passade på att slinka in på drop-in och klippa bort mina slitna toppar. blev väldigt nöjd med klippningen. för en gångs skull klippte de inte upp mitt hår för mycket som de annars har en tendens att göra oavsett vad jag säger.
väl hemma igen satte jag mig på torget och läste i solen för att få se lite människor och byta utsikten jag annars har från solstolen på bakgården.  kvällen tillbringade jag hos mamma och pappa, laddade över lite låtar och såg på allsången. det var rätt bra artister med i kvällens program så jag satt och diggade med lite. allsång på skansen är sommar och en humörhöjare. jag blir glad av det programmet.
att bara vara hos mamma och pappa inger mig lite lugn. de får mig att känna mig älskad, trots att jag lever så destruktivt som jag gör. jag beundrar dem för att de lyckas med det, så många motstridiga känslor jag måste väcka i dem. känslor av vrede, hat, maktlöshet och förtvivlan. jag sätter inte bara mig själv i en jävlig situation, utan även dem. om det ändå bara vore jag som fick ta konsekvenserna av mitt agerande, men så väl är det tyvärr inte. oskyldiga drabbas hårt. ändå fortsätter de att visa kärlek och omsorg. jag är skyldig dem så mycket. de ger och ger och jag tar och tar. en dag hoppas jag att det är ombytta roller, att det är jag som har något positivt att ge dem.
det är vad jag önskar mig, att få ge glädje och kärlek till andra människor, till dem jag älskar.