att skämmas över att andra tvingas skämmas
det gör så ont i mig att se hur framför allt mamma, men även pappa, tvingas skämmas för mig. skämmas för hur jag ser ut när jag vistas ute bland folk, skämmas för att de har en dotter som inte är riktigt klok som svälter sig själv. nog för att jag orsakar mig själv lidande, men att jag indirekt även sårar andra och förstör deras liv är svårare att leva med. det sista jag vill är ju att göra dem jag älskar illa. varför fortsätter jag då med det? varför gör jag inte något annat, när jag har makten till att förändra i mina egna händer? eller har jag det, makten att förändra?
det är det jag tvivlar på, eller snarare kanske inte inser. att jag faktiskt besitter förmågan, styrkan och modet som krävs för att våga förändra. tvivlet har fått ett starkt fäste och gror för var dag. de positiva tankarna konkurreras lätt ut av självhat och misstro.
de två längsta veckorna hittills på det här året ligger framför mig. en väntan på att få hjälp, på att äntligen få lämna över ansvaret till någon annan, eller snarare tas ifrån ansvaret. men varför börjar jag inte redan nu, idag, med att vända den nedåtgående spiralen när du vet vad som krävs, kan man undra? även jag själv ställer mig dagligen den frågan. men inom mig skriker en starkare röst att jag absolut inte får vila nu, tvärtom. jag måste driva mig själv hårdare och hårdare den sista tiden innan jag får vila, om jag ska ha gjort mig förtjänt av att sen bara ta det lugnt. det är som ett slags upplopp, en slutspurt, då slavdrivaren inom mig tar fram sina sista krafter och vrålar. dess ord ringer i mina öron, jag tvingas att ignorera hur trött och slut jag är och istället fortsätta springa i ekorrhjulet. fortare, fortare, mer, bättre kan du! kommer jag någonsin att komma i mål? vilket mål? vad är det jag ska vinna? kampen mot mig själv? kampen om livet?
jag vill bara vila. vill kliva av denna hetsjakt. jag måste stå ut i två veckor till. har jag orkat hela sommaren så ska jag väl fixa dessa två veckor också, även fast det är två tomma veckor hemma.
det är det jag tvivlar på, eller snarare kanske inte inser. att jag faktiskt besitter förmågan, styrkan och modet som krävs för att våga förändra. tvivlet har fått ett starkt fäste och gror för var dag. de positiva tankarna konkurreras lätt ut av självhat och misstro.
de två längsta veckorna hittills på det här året ligger framför mig. en väntan på att få hjälp, på att äntligen få lämna över ansvaret till någon annan, eller snarare tas ifrån ansvaret. men varför börjar jag inte redan nu, idag, med att vända den nedåtgående spiralen när du vet vad som krävs, kan man undra? även jag själv ställer mig dagligen den frågan. men inom mig skriker en starkare röst att jag absolut inte får vila nu, tvärtom. jag måste driva mig själv hårdare och hårdare den sista tiden innan jag får vila, om jag ska ha gjort mig förtjänt av att sen bara ta det lugnt. det är som ett slags upplopp, en slutspurt, då slavdrivaren inom mig tar fram sina sista krafter och vrålar. dess ord ringer i mina öron, jag tvingas att ignorera hur trött och slut jag är och istället fortsätta springa i ekorrhjulet. fortare, fortare, mer, bättre kan du! kommer jag någonsin att komma i mål? vilket mål? vad är det jag ska vinna? kampen mot mig själv? kampen om livet?
jag vill bara vila. vill kliva av denna hetsjakt. jag måste stå ut i två veckor till. har jag orkat hela sommaren så ska jag väl fixa dessa två veckor också, även fast det är två tomma veckor hemma.
Kommentarer
Trackback
