att leva ett liv, inte vinna ett krig
oron kryper lite i kroppen när jag tänker på att jag inte alls rört mig så mkt som jag brukar idag. visst kan jag skylla på vädret, men det minskar inte ångesten och tjockkänslorna. försöker mota dem med att påminna mig om att jag också är värd att ha semester, och den har börjat idag! jag ska väl också ha rätt att vila emellanåt. imorgon kommer ju mer än halva dagen tillbringas stillasittandes i bilen dessutom, så det är lika bra att vänja sig vid att trappa ner på aktivitetsnivån. jag ska försöka "unna mig" att ta det lite lugnt de kommande veckorna och acceptera det. det blir en utmaning nog, en väl så viktig utmaning. ett steg i riktning mot att lära mig lyssna på kroppen och att visa mig själv kärlek, genom att ge mig själv det jag behöver. jag är värd att få ta det lugnt. jag behöver inte jaga på mig själv hela tiden, driva mig hårdare och hårdare. livet ska inte behöva vara en ständig kamp med mig själv som värsta fiende.
bejaka livet, det är nåt hittills främmande för mig. dock tror jag på att allt går att lära sig, men inte på en gång.
okej,när var du där?
Jag var på intervju om att själv bli kontaktperson till någon, antagligen någon ungdom med funktionshinder. var därför som jag ångrar att jag tog upp att jag själv haft kontaktperson...dock hamnar jag ju bara i deras register och kan ta rätt lång tid innan någon anmäler behov av kontaktperson, så vi får se.
tyckte dock jättemkt om hon som jag själv hade som kontaktperson och hela hennes familj men nu har vi tyvärr varken sets eller pratats vid på flera år, tråkigt...men tror att bara du får en kontaktperson som är ungefär som du så kommer det säkert bli bra.
hoppas verkligen att du får en så bra semester som det bara går. du är jättestark som kämpar på vännen och det märks verkligen att du VILL förändra din situationoch då kommer du klara det också!
kramar i massor!