tankar, funderingar, förändringar

efter en hel del trassel med blogg.se väljer jag att fortsätta blogga på annanjohanna.blogspot.com i fortsättningen.
följ gärna bloggen med bloglovin!

ändrade planer ställer till det i huvudet. när mitt dagsschema spricker blir det oroligt, känslan av kontrollförlust växer sig stark och irriterande när det inte blir som jag tänkt mig. det som just ruckat på mina planer är att jag precis fick veta att yogan jag går på på torsdagar är inställd ikväll. suck. jag som sett framemot det, hade behövt det mer än någonsin idag. nu ligger resten av dagen tom framför mig. vad ska jag göra av det? frenetiskt tankearbete. ommöblering av mattider och andra småsysslor. tur att jag inte hann börja förbereda den tidigare middagen iaf. nu kan jag äta i vanlig tid då jag inte ska iväg.
försöker mobilisera motivation att göra ett yogapass på egen hand hemma istället. jag vet att jag behöver det. särskilt när det som nu, känns som mest motigt och jobbigt. vad hindrar mig? jag har ändå inget annat att göra. det bästa sättet jag kan använda tiden till är just att sätta mig ner för mig själv en stund, gå in i kroppen och stilla sinnet. självdisciplin!
bestämmer mig för det nu. efter att jag skrivit klart det här inlägget ska jag göra yoga. ingenting annat. inget slösurfande på nätet. ingen tur till affären. eftersom jag har sånt motstånd mot att sätta mig ner för mig själv är det precis det jag ska göra. ska bara smälta melliset lite först.

snön fortsätter att singla ner från himlen. jag som trodde att det kom nog igår. icke! men det är ju fortfarande bara januari, alltså mitt i vinter med andra ord. då ska det vara snö. bara det blir plogat på gatorna så att det är lätt att ta sig fram har jag egentligen inget emot snön. hellre det än slask och regn.
jag har inte gjort någon snöängel i snön ännu i år heller. nu förlängs möjligheten till det framöver. det har inte kommit nåt bra tillfälle för det, men jag får väl se till att skaffa mig ett!
snöänglar är nostalgi från härliga barndomsvintrar.

snöovädret har kommit med besked. hur kunde jag ens nära ett litet hopp om att vi längst ut på ostkusten skulle klara oss? önsketänkande! snön virvlar och yr utanför fönstret. som tur var hade jag min enda anledning att gå ut i förmiddags, då jag var på äldrecentrum en stund och deltog i sittgympan med de äldre. vilka härliga människor det finns! en brokig skara gamlingar, alla med sina livsöden och långa liv bakom sig. fulla av erfarenheter förvärvade genom livet. jag skulle vilja sitta ner med varenda en av dem och bara lyssna till deras historier. snart finns det ingen kvar som kan berätta, nya generationer tar vid och det gamla glöms bort alltför lätt.

jag ser snöovädret som ett ypperligt tillfälle för mig att anta "utmaningen" att sitta inne hela dagen (nåja, efter lunch iaf). inte aktivera mig på något sätt, endast röra mig mellan datorn, soffan och köksbänken. inte någon motion att tala om. det kryper i kroppen och ångesten smyger sig på. tankar som skriker högt om hur lat, fet, äcklig och värdelös jag är som bara slösar bort tiden och sitter på min breda bak och känner magen svälla.
detta är tankar. ingenting annat än just tankar.

jag tänker att jag är tjock och äcklig.
jag är inte tjock och äcklig.

stor skillnad.

inte en frisk människa ger sig ut i detta väder om det inte är frågan om något akut eller brådskande ärende. och det har jag verkligen inte. finns ingen dum anledning att komma på för att försvara en promenad till affären. har jag klarat av 5 timmar inne ska jag ta mig igenom resterande 5 innan det är läggdags.
jag ser det som ett prov.
ett prov som jag ska klara.



gör jag det är det en stor vinst mot anorexin. en rak höger. det är bara första i raden av en lång och hård serie slag. jag siktar på knockout.

något jag har kommit på nu på senare tid är hur gott det är med äggmackor! jag fullkomligt älskar det, och skulle utan problem kunna leva på det en hel vecka. smör, skivat ägg, salt och lite kaviar. mums! sitter nu med en kopp kaffe och ännu en äggmacka i magen. varöfr har jag inte tillåtit mig att äta det förut?!

håller på att samla lite ork och motivation till att ta fram moppen och våttorka golven här hos mamma och pappa. de kommer hem igen inatt efter en veckas semetser och jag flyttar tillbaka hem till mig. ska bli rätt skönt att sova i sin egen säng. välbehövligt, för jag har sovit så dåligt de senaste nätterna.
fördelen med att bo på ynka 25 kvm är just städningen. det går fort och är inte särskilt motigt att ta sig för. lite annat att städa detta hus. iofs inte jättestort, men bra mkt större än mitt place. har dock gjort undan den största delen av städningen på förmiddagen. alltså återstår bara att moppa golven. tråkigt värre, men måste göras. ska jag städa ska det städas ordentligt. jag vill lämna huset fint tills de kommer hem förstås.

en insikt som har slagit mig under veckan i mamma och pappas hus är hur mkt roligare, och hur mycket bättre, jag har varit på att laga bra och variationsrik mat när det finns ett stort kök, bra utrustningen och ett stort utbud av livsmedel i kylskåpet. det sätter fart på kreativiteten och lusten att experimentera och prova nya rätter jag annars inte lagar hemma hos mig. det beror dels på att jag har en begränsad mängd olika livsmedel hemma, då jag är alldeles för snål för att köpa hem en stor flaska av något jag bara behöver använda en tesked utav, dels på mitt kraftigt begränsade utrymme för matlagningen och avsaknaden av en ugn.
under den här veckan har det lagats klyftpotatis, pommes duchess, kasslergratäng och fiskgratäng. jag är uppriktigt stolt över mig själv, att jag har varierat mig så bra och vågat laga dessa rätter! och gott har det blivit! tänk, vad mat kan smaka på så många olika sätt! jag har en förmåga att fastna för en eller några få olika smaksättningar, och så gör jag det till i princip allt. tråkigt i längden. idéfattigt, verkligen!





ikväll till middag står rotmos och quornfiléer med pepparrotssås på menyn. husmanskost behöver inte alls vara tråkigt, tvärtom. pepparrot är en fantastisk smaksättare.

men först till moppningen. nu kan jag inte skjuta på det längre...

även jag har fått äran att mottaga en award här på bloggen, från sonja och antar utamningen att berätta sju sanningar om mig själv:

• jag tycker mycket om musik, och har spelat klarinett i 8 år

• jag har en tvillingsyster

• när jag gillar något kan jag snöa in på det och t ex äta det varje dag under en längre tid tills jag tröttnar och byter till något annat

• eckhart tolle är min favoritfilosof och livsinspiratör

• min framtidplan är att utbilda mig till sjuksköterska

• jag har en ovana att noppa ögonbrynen när jag har tråkigt

• jag älskar svenska thrillers, just nu johan falk-serien

när du fått en award ska du:

- kopiera awarden från min blogg
- länka personen som du fått den av
- berätta sju sanningar om dig själv
- välja och visa bloggar som du vill ge den till
- lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award

jag ger en award vidare till victoria och ellen, två fantastiska tjejer med en särskild förmåga att formulera sig i ord.

trött. så trött. jag har släpat mig fram genom dagen. små toppar då jag varit lite mer levande, annars ett dvala-liknande tillstånd. har inte sovit mkt alls de senaste nätter pga en snarkande hund. och så sover jag mkt sämre när jag inte ligger i min egen säng. detta, tillsammans med mycket hundpromenerande och flera aktiviteter under dagen har tärt på mig. jag känner det så tydligt. allt jag vill just nu är att gå och lägga mig och sova.

la mig en stund på spikmattan tidigare på eftermiddagen. så skönt. jag var nära att somna, men har väldigt svårt för att göra det på dagtid. är rädd för att inte kunna somna på kvällen då istället. det är det värsta som finns, att vara trött men inte kunna somna in när det är läggdags. då tvingar jag mig hellre att vara vaken och igång under dagen för att lättare kunna somna.

klyftpotatisen och quornfiléerna med kantarellsås gör sig själv i ugnen. ser framemot en lugn och tyst kväll i soffan, med en ny bok jag hämtat på biblioteket igår. och så kaffet och en bit mörk choklad såklart. fredagslyx.

hoppas på en piggare dag imorgon.

torsdagarna är min må bra-dag i veckan.
den börjar tidigt med en förmiddag i stallet. idag fick jag sällskap när jag red ut, alltid trevligt att ha någon att småprata med. kan tycka att det är rätt skönt att det oftast är lite folk där på dagtid. då kan jag hålla på och pyssla med mitt i lugn och ro, utan att känna mig bortkommen och som en nybörjare. inte för att de andra som har sina hästar där inte är trevliga, tvärtom verkar de flesta vara väldigt lättsamma och prestigelösa. det är snarare jag som känner krav på mig själv att vara duktig, att leva upp till någonting jag tror andra förväntar sig. som jag egentligen förväntar mig, bara av mig själv. jag försöker att jobba på att bara vara när jag är där. det är ju det som är syftet med hela grejern, att det ska vara ett andrum där jag kan hämta glädje och kraft. och det gör jag. förmiddagarna går alldeles för fort, och jag blir alltid lika paff över att i efterhand konstatera att jag inte tänkt så många negativa eller ältande tankar under tiden.

nu ska jag snart göra mig i ordning för att gå iväg på yogan. kan dagen avslutas på ett bättre sätt? nej, inte för mig. kundaliniyoga är något jag verkligen kan rekommendera för er som kanske funderat på att prova yoga, eller som gjort det, men inte tyckte att det var något för er. kundaliniyoga kallas även för medicinsk yoga, och det är precis vad det är. sen jag har märkt stora skillnader sen jag började praktisera det regelbundet, så för mig är det ett bra verktyg i strävan att lyssna inåt och få kontakt med kropp och själ.
men som med allt annat, olika saker passar olika personer och det bästa man kan göra är att prova sig fram och hitta vad just jag mår bra av.

och jag mår bra av just hästar och yoga. det ska jag fortsätta med, och hitta fler delar i livet som ger mig glädje, livslust och ny kraft.

fokusera på det positiva.
vad gör dig glad?
gör mer utav det!

jag har bosatt mig i mamma och pappas radhus nu för en vecka framåt. de tog och sista minuten-resa till solen och värmen, och jag drog lotten som hundvakt. inte mig emot, jag har saknat att inte kunnat ha vår hund hos mig ibland i lägenheten sen jag flyttade hemifrån för 2 ½ år sen. det enda jobbiga är att ensam behöva gå alla promenader med henne. hon behöver motion, jag behöver inte motion. en ekvation som rimmar lite illa, men det får gå för en vecka. jag kan säga att jag inte är särskilt pigg på att behöva gå ut med henne morgon och kväll, en promenad på dagen räcker för mig, men har man hund så har man. hon får dock en vilovecka när husse och matte är borta, med lugna och relativt korta promenader. försöker aktivera henne på andra sätt, genom att ordna sök inne och lite sådana aktiviteter. det brukar vara effektivt att trötta ut dem psykiskt. just nu ligger hon och snarkar i sin korg bakom min rygg. det är mysigt med djur. jag känner mig inte alls lika ensam i hennes sällskap. visst, det är ingen jag kan prata med och föra någon dialog med, snarare monolog, men det är en levande varelse som ger närhet och kärlek.

är det någonting jag längtar efter, som ätstörningen hindrar mig ifrån att göra, så är det att också kunna vara spontan och ge mig ut och resa. jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, möta nya människor med andra sedvanor och bakgrunder och historier att dela med sig av. jag vet inte var jag ska börja när jag ger mig ut, jag vill se så mkt! grämer mig över hur många år jag spillt på att isolera mig på hemmaplan, fast i mitt eget helvete.
jag vill ut i världen. jag vill vara fri. jag vill leva med alla mina sinnen.

men rädslan för det okända är också oerhört skrämmande, och då är det väldigt tacksamt att ha anorexin att gömma sig bakom. skylla på den, som hinder för att ta sig ut ur min bubbla och upptäcka omvärlden, såväl på nära håll som på andra sidan jordklotet.

ångrar att jag började blogga här på blogg.se. sajten är alltid så seg, oavsett från vilken dator eller med vilken bredbandshastighet jag surfar. nog för att jag vant mig vid att sitta och vänta på att sidor ska laddas eller min dator ska tänka klart, men det är fortfarande ett irritationsmoment när tålamodet tryter. och det gör det idag.

är hemma hos föräldrarna nu och ska äta middag här. brukar bli ett eller två middagsbesök här varje vecka, oftast på helgerna. jag är tacksam som har mina föräldrar på samma ort och att de fortfarande orkar med mig. jag vet att de älskar mig, och att de finns där, men jag kan inte diskutera eller ta upp mina problem med dem. just den biten har de fått nog av, och jag förstår dem. de, framför allt mamma, orkar inte se mig falla tillbaka till anorexin ännu en gång. det finns ingenting de kan göra, mer än att finnas där. jag behöver dem som föräldrar och inte några behandlare/matpoliser. det har både jag och dem fått nog av, det kom inte något gott ur det.

blir som sagt en söndagsmiddag här och sen tar jag bussen hem till mig. har i en annan del av köping att se framemot ikväll, samt ännu en johan falk-film. har inte sett någon av dem i den serien, så söndagarna framöver blir filmkvällar på tv4. nackdelen är att de lägger in nyheterna mitt i filmen, och drar ut på den så att den inte slutar förrän vid tolv. för mig som är morgonmänniska (och därmed väldigt kvällstrött) är det hopplöst att försöka hålla mig vaken tills slutet. tur att det finns inspelningsbara dvd :)
visserligen har jag ingen sådan (måste vara snart den enda som inte har en dvd i hushållet), men jag får gå hem till föräldrarna och se slutet en annan dag.

jag är nu helt på egen hand.
kanske finns det någon mening med att det blev så här. en mening som jag behöver hitta och finna styrka ur.
det såg så bra ut, verkligheten blev en annan. vad är det man brukar säga:

livet kom emellan

det är jag, och bara jag. alla är vi ensamma till syvende och sist. bara vi som kan hjälpa oss själva.
bara jag som har makten att förändra. makten över mitt liv.

min framtid

det är vid sådana här vägskäl det blir tydligt att jag måste välja. ingen annan att luta mig tillbaka på och överlåta beslutet åt.
se möjligheterna istället för att fokusera på vad som saknas. inte låta hopplösheten och förtvivlan ta överhanden utan samla krafterna och ta sig förbi hindrena.

har haft en härlig förmiddag i stallet och sedan en uteritt med galopp över vidsträckta hagar med snön som yr kring hovarna. härligt! livet kan bjuda på så mkt vackert, det är inte bara ett grått dimtöcken. att inte se allt i svart eller vitt, utan att ta tillvara på de tillfällen som glimmar är en konst.
konsten i att leva. att ta vara på livet. jag försöker, jag tränar mig på det.

att ta in och njuta av den vackra vintervy som naturen nu erbjuder är en av de sakerna jag varjde dag försöker uppmärksamma när jag går ut. se, med öppna ögon. vara närvarande i det jag ser, hör och upplever. snart är det förbi.

även detta är övergående

gårdagens fikaträff med en god vän satte guldkant på den dagen. jag är nöjd med mig själv, och hur jag hanterade utmaningen i att fika ute. beställde, eller viss tvekan och översikt av det något skrala utbudet, in en caffe latte med vaniljsmak (det trots att jag såg att de använde standardmjölk). har aldrig druckit det förut, bara hemmagjord latte. det var så skönt att kunna känna sig lite normal, att beställa in något som andra också gör. för hur många är det som enbart beställer in en slät kopp kaffe på café?? inte någon frisk person jag varit och fikat med hittills iaf...
hade en härlig pratstund, och tiden flöt förbi alldeles för fort. ju mer jag tar mig ut på saker och träffar folk, desto lättare har jag för att slappna av i de situationerna och vara "mig själv". hitta tillbaka till den personlighet som finns djupt därinne och vill komma fram. jag är ingen ensamvarg eller missanpassad i detta samhälle, som jag alltför länge intalat mig. jag trivs med människor.

vi människor är skapta för gemenskap. vi blir till i umgänge med andra.

i eftermiddag väntar en fikadejt på stan med en kompis jag inte sett på länge. ser framemot att träffa henne igen! vill verkligen inte tappa kontakten med henne, men vi båda har haft fullt upp med våra liv under hösten och inte hört av oss till varandra. det är alltför lätt hänt att veckorna bara går och att jag tänker att jag ska höra av mig, men inte får ändan ur vagnen. ändå är det ju inte så krångligt, kan tyckas, att bara skicka iväg ett kort sms eller liknande för att tala om att man tänker på den personen och undrar hur det är.
vad är det som så ofta hindrar en? man behöver faktiskt inte ha en anledning för att höra av sig. det är bara att gå till mig själv, jag blir snarare gladare (eller glatt överraskad) när någon jag inte väntat mig hör av sig. jag är lite dålig på att vårda mina relationer, men det ska bli bättring på den fronten!

funderar på vad jag ska beställa när vi fikar. ett dilemma som alltid finns med mig. tidigare har valet varit ganska lätt och självklart: en kaffe, tack. är det ens värt att kallas fika? nej, tycker inte det!
så idag ska det bli annat. för första gången på jag vet inte hur länge ska jag verkligen fika, på riktigt. frågan är bara vad. helst av allt skulle jag vilja veta innan vad utbudet består av, så att jag i lugn och ro kan besluta mig. annars är det stor risk att just obeslutsamheten sätter käppar i hjulet precis när jag står vid kassan och ska handla, vilket resulterar i att de vanliga orden (en kaffe, tack) slinker ur innan jag hunnit hejda mig.
en caffe latte skulle vara gott, känner mig lite sugen på det. eller en kaffe och någon god smörgås eller bulle.

jag ska ta tillfället i akt och utmana mig idag.
jag ska agera som om jag vore fri, som om jag redan nu lever det liv jag sedan vill leva. då kommer jag också att komma dit en dag.

är rätt nöjd med mig själv, efter att ha gjort slag i saken och besök tandläkaren för första gången sen det började kosta pengar (dvs alldeles för längesen). läste i metro att man kunde få tandvårdspengen från förra året tillgodo, så besöket idag var löjligt billigt. bara 40 kr, då staten subventionerade med 600 kr. man tackar och bockar.
i och för sig så svarade kostnaden ganska bra emot timtaxan, för jag var inne hos tandläkaren i 5 min. en vanlig undersökning med röntgen och snabb genomkoll av tänderna, sen var det klart. snabba ryck! inte mig emot, och jag gick lättad därifrån över att besöket gick bra. i och för sig har jag inte känt av nåt problem med tänderna, men eftersom det var flera år sen sist jag var på koll så vet man aldrig.
nu behöver jag iaf inte tänka på det mer de närmsta två åren. skönt!
kan rekommendera alla att verkligen utnyttja tandvårdsbidraget. för unga mellan 20-29 får man 300kr/år och kan spara bidraget i två år så man får 600kr under ett år om man vill. det är ju toppen!

är trött och seg idag, av någon outgrundlig anledning. längtar efter att bara lägga mig i soffan, tända ljus och läsa en intressant bok, t ex levande kraft av cissi lyckow bäckman. lånade den igår på biblioteket men har bara hunnit skumma igenom inledning än så länge.
såg stefan holm och patrik sjöberg på nyhetsmorgon imorse, då de gjorde pr för nåt nytt tävlingsprogram som börjar ikväll på tv. tänkte se om det är något värt att titta på, även fast jag inte är så mkt för tävlingsprogram i övrigt. detta verkar dock fokusera en hel del på den sociala biten mellan deltagarna, då de ska bo tillsammans nere i spanien nånstans. det lockar mig lite mer, att få se mer av personerna bakom idrottsprestationerna och mediabilden.

nu ska jag nog ta och koka en kopp te, för jag fryser inifrån och ut. får väl skylla mig själv som envisas med att frysa min nd och äta dem som glass, trots att det är -10 grader ute. brr!

det ger så mkt att bara vara ute bland andra människor, och jag får lära mig själv att jag faktiskt har en hel del att ge. att jag inte bara är en ätstörd, utan har flera andra egenskaper som är värdefulla.

för ett tag sen tog jag kontakt med, en för kommunen ny, volontärsamordnare för att höra mig för vad det fanns för möjligheter att kunna göra en insats inom kommunen. man hör hela tiden att det sparas in på personal, att de inte räcker till i arbetet med gamla, sjuka och behövande etc. har länge känt att jag vill göra en insats, kunna hjälpa till med det lilla jag kan. jag har ju gott om tid, tid som jag behöver spendera på något vettigt sätt. varför då inte hjälpa någon annan, utifrån mina förutsättningar och ork?

så sen några veckor tillbaka är jag två förmiddagar i vecka på äldrecentrum här i kommunen, som en hjälpande hand. dit kommer äldre från olika serviceboenden för att umgås och delta i olika aktiviteter som anordnas. det är bingo, rörelseglädje (läs seniorgympa), sångstund och högläsning av dagstidningen. idag har jag varit med och spelat bingo, veckans höjdpunkt för de äldre. särskilt eftersom det spelas om vinster och det blir kaffe och fikabröd efteråt!
att vara där är verkligen en win-win situation. både jag och de äldre får social samvaro, stimulans och mänsklig kontakt. det ger mig en tillfredsställelse att känna att jag faktiskt kan bidra med något gott i samhället, då jag annars känner mig som en börda med tanke på att jag är sjukskriven och inte "gör rätt för mig".

jag kommer ofta därifrån med ett leende på läpparna, och förundras över den livsglädje och vitalitet som många av de äldre har. samtidigt är det många som är dåliga också, men jag tror att även de får ut mycket av att bara komma ut från sin avdelningen en stund, lite miljöombyte, trots att de kanske inte alltid orkar delta så aktivt i aktiviteterna.

alla människor har ett behov av att känna sig behövd.
att ge av sig själv till någon annan är att också ge till sig själv.
det man sänder ut får man tillbaka!

vill bara påminna er alla om att ikväll börjar nya avsnitt sändad av I en annan del av Köping.
bättre slut på veckan kan man inte få, en rejäl glädjekick!
tänk, vad mycket livsglädje somliga människor bär på! de är sanna förebilder.