tankar, funderingar, förändringar

jag har bosatt mig i mamma och pappas radhus nu för en vecka framåt. de tog och sista minuten-resa till solen och värmen, och jag drog lotten som hundvakt. inte mig emot, jag har saknat att inte kunnat ha vår hund hos mig ibland i lägenheten sen jag flyttade hemifrån för 2 ½ år sen. det enda jobbiga är att ensam behöva gå alla promenader med henne. hon behöver motion, jag behöver inte motion. en ekvation som rimmar lite illa, men det får gå för en vecka. jag kan säga att jag inte är särskilt pigg på att behöva gå ut med henne morgon och kväll, en promenad på dagen räcker för mig, men har man hund så har man. hon får dock en vilovecka när husse och matte är borta, med lugna och relativt korta promenader. försöker aktivera henne på andra sätt, genom att ordna sök inne och lite sådana aktiviteter. det brukar vara effektivt att trötta ut dem psykiskt. just nu ligger hon och snarkar i sin korg bakom min rygg. det är mysigt med djur. jag känner mig inte alls lika ensam i hennes sällskap. visst, det är ingen jag kan prata med och föra någon dialog med, snarare monolog, men det är en levande varelse som ger närhet och kärlek.

är det någonting jag längtar efter, som ätstörningen hindrar mig ifrån att göra, så är det att också kunna vara spontan och ge mig ut och resa. jag älskar att resa, uppleva andra kulturer, möta nya människor med andra sedvanor och bakgrunder och historier att dela med sig av. jag vet inte var jag ska börja när jag ger mig ut, jag vill se så mkt! grämer mig över hur många år jag spillt på att isolera mig på hemmaplan, fast i mitt eget helvete.
jag vill ut i världen. jag vill vara fri. jag vill leva med alla mina sinnen.

men rädslan för det okända är också oerhört skrämmande, och då är det väldigt tacksamt att ha anorexin att gömma sig bakom. skylla på den, som hinder för att ta sig ut ur min bubbla och upptäcka omvärlden, såväl på nära håll som på andra sidan jordklotet.