tankar, funderingar, förändringar

de sista fina höstdagarna nu, och jag kan inte vara ute och njuta av solen. rastlös av att sitta inne, men jag får skylla mig själv. hade kunnat följa med på utflykten till 4H nu på förmiddagen, men jag gav min plats till en tjej som aldrig varit där förut istället. ser det som en träning i att vara mindre egoistisk. jag överlever nog förmiddagen ändå, även fast tiden går sakta och det är helt dött på avdelningen. idag kommer ännu en ny patient, och därmed är det så fullt som det kan bli. har aldrig varit med om att det varit max antal förut. lite jobbigt med så mkt folk, och ju fler patienter ju mindre tid har personalen för var och en. ja, ja, jag kämpar mot att få gå över till dagvården så snart som möjligt istället. inte för att det är så mkt bättre där, men iaf lite mer friskinriktat och mer samtal (förhoppningsvis).
ikväll börjar desperate housewives igen, men här finns inga andra kanaler utöver skogstv, dvs ettan, tvåan och fyran. får vänta till helgen då jag kommer hem och kan se på reprisen. den som väntar på nåt gott...

sitter hemma hos mig och diggar lite till lena ph och orup på tvn. oavsett om jag gillar deras låtar eller ej kan jag inte låta bli att digga med. de gör såna låtar som verkligen fastnar på hjärnan. duktiga artister helt klart. tycker hon är lite tuff, lena ph. hon kör sitt eget race.
vad dagen har gått fort. inte blev det så fint väder som jag hoppats på, men helgen är förvisso inte slut än. söndagen återstår och enligt senaste väderleksrapporten ska det bli sol imorrn. var en sväng på biblioteket på förmiddagen för att låna lite nya böcker. det går åt en hel del läsning när jag sitter och åker fram och tillbaka, om än bara på helgerna. så småningom blir det ju till att pendla varje dag... kan starkt rekommendera flyga drake, som jag precis läst ut. tänkte låna en fristående fortsättning som samma författare gett ut, men den var inte helt oväntat utlånad så det fick bli två andra böcker istället. planerar att sätta mig ute på förmiddagen imorrn och läsa med solen i ansiktet. det är frustrerande att tvingats vara inne de fina sensommardagarna som varit, när man vet att det nu dröjer flera månader tills det blir sommar igen. får ta tillvara på den lilla sol som återstår. solen är för mig en viktig faktor för mitt humör och välmående. likaså att vara ute i naturen. följde med mamma och plockade svamp på eftermiddagen. vi hittade ganska mycket höstkantareller och en och annan svart trumpetsvamp, som jag lärde mig känna igen. annars håller jag mig till kantarellerna... svamp är bland det godaste som finns att äta på hösten, särskilt när man plockat den själv!
en av de bra sakerna med hösten, och mörkret, är att det blir tid för att tända ljus. det höjer mysfaktorn radikalt. det första jag gör när jag kommer in i min lägenhet på kvällen är att tända lite värmeljus för att det ska kännas lite mer ombonat och hemtrevligt. det är nåt speciellt med skenet från en ljuslåga. sen så tycker jag om lukten, eller snarare oset, när de slockar!

Hur länge ska man orka, och hur länge ska man behöva vänta? Jag är väl medveten om att Försäkringskassan är ett kapitel för sig och att man inte ska ha för höga förväntingar på dem, men nu blir jag snart gråtfärdig.
Efter att återigen ha fixat fram nytt läkarintyg och skickat in det, då de inte hört av sig eller behandlat mitt ärende, får jag äntligen tag i "min" handläggare idag efter typ 25 försök i telefonen. Då får jag veta att det jag skickat in fortfarande inte duger, att de vill ha ett mer specificerat läkarutlåtande och inte läkarintyg. Kunde hon inte ha sagt det förra gången jag pratade med henne, och fick veta att jag behövde skaffa fram ett nytt läkarintyg för att det då var en annan detalj som inte var fullständig?? Jag blir vansinnig! Kan ju inte gå hur länge som helst utan inkomst. 4 månader är tillräckligt. Sen vet jag ju att när de till slut har alla godkända handlingar inne, ska de skickas runt till tio olika instanser innan ett definitivt beslut är fattat. Jag vet ännu inte om jag ens blir berättigad till nån ersättning. Tröstlöst. Just nu känner jag mig gråtfärdig.
Det förstörde hela min dag. Allt känns bara så hopplöst. Jag har jagat läkare åt höger och vänster, skickat in intyg på intyg de senaste två månaderna och allt förgäves visar det sig eftersom de ändå inte är nöjda. Vad är det som inte framgår?? Jag har själv läst igenom intygen och det är skrivet svart på vitt hur min arbetssituation ser ut just nu(=obefintlig). Är det så svårt att förstå att man inte kan arbeta när man är inlagd på sjukhus?

Andas in. Andas ut.

förmiddagen har gått fort tack vare att jag fick följa med på utflykt till uppsala. vilken vacker stad det är. det är verkligen de finaste av höstdagar nu, när löven på träden skiftar i olika nyanser av rödorange och solen skiner. synd att jag inte kan ta tillvara på dem genom att vara ute, men jag får njuta av ljuset genom fönstret och förhoppningsvis på helgerna.
älskar hösten den här tiden. klar, krispig luft, prasslande löv på marken och frost i gräset. så friskt! tänk vad tråkigt om vi inte hade dessa årstider. jag lär mig att mer och mer uppskatta skiftningarna, t o m vintern har jag börjat att så smått se det positiva i, trots att jag avskyr allt vad kyla och mörker heter.
vet inte riktigt vad jag ska göra av denna eftermiddag. känner mig rätt oinspirerad och rastlös. ska nog ta mig i kragen och göra klart en present till mina små kusiner så att jag kan skicka iväg paketet någon gång, lagom till födelsedagen. det är alltid roligare att pyssla om det man gör har en mening och avsikt. om inte annat kan jag ju inbilla mig det, sen vet jag ju aldrig om de ens tycker om det jag gör eller kommer att använda det :p

helgen har varit ett skönt break i den annars ganska monotona vardagen. känner mig redo för en ny vecka, vad den nu har att erbjuda. det återstår att se.
konstigt nog sover jag sämre hemma än vad jag gör här. ett symptom på att man blivit hospitaliserad? första natten hemma när jag kommer hem på permis har jag sovit uruselt. bara legat och vänt och vridit på mig, får ingen ro i huvudet eller kroppen. det satte sina spår på lördagen, då jag gick omkring i ett halvsovande tillstånd och väntade på att det skulle bli kväll. det är jobbigt att vara trött, men inte kunna sova. jag kan omöjligt lägga mig och vila en stund på dagen heller, det hjälper inte. sov dock bättre andra natten och kunde ta igen den missade sömnen och därmed vara piggare på söndagen. när jag inte får flera nätter i rad på samma ställe hinner jag inte riktigt ställa om mig. nu är det ju nätterna här på avdelningen som har blivit rutin, och de hemma mer sällsynta. det ska bli ändring på det. förhoppningsvis dröjer det inte länge innan jag kan gå över till dagvården, och "flytta" hem igen på riktigt. nu bor jag i resväska på helgen. ingen idé att packa upp necessären och grejerna eftersom de ska packas ner igen nästa dag. känns lite som att jag är på besök i mitt eget hem.
blev väldigt glad över en present jag fick av mamma och pappa igår, som kommer att vara en bra hjälp på vägen mot friskhet. med den elimineras genast en stor del av den tankeverksamhet som jag kan ägna åt bättre saker. jag slutar inte att förvånas över hur klok och insiktsfull mamma jag har, som osvikligen står vid min sida.
ser med nyfikenhet och inspiration framemot nästa helg då jag ska inviga den.

än är det dock bara måndag, med fem dagar framför mig att ta mig igenom och göra det bästa utav.

ska snart åka iväg och klippa mig. det är så skönt att få sjunka ner i frisörstolen och låta dem hålla på med håret. jag njuter av det, att bli ompysslad för en stund. det värsta jag vet är därför frisörer som pratar i ett, utan att ha något vettigt att säga för den delen. som inte kan låta mig sitta där i tystnaden, bara vara och njuta av stunden. hoppas innerligen att det är en hänsynsfull och tyst frisör jag hamnar hos den här gången. ska inte göra nåt drastiskt utan bara toppa mig. som vanligt. tryggt och tråkigt. det är jag i ett nötskal. tar sällan ut svängarna eller vågar prova nåt nytt. nej, jag kör på det gamla vanliga och säkra. har haft samma frisyr i urminnes tider, och det lär inte bli någon förändring idag heller.
jag har nog med förändringar inom andra områden i livet just nu.
äntligen ser jag lite blå himmel skymta fram mellan molnen! kanske blir lite sol i eftermiddag ändå, så att jag kan sitta ute?

bara att inse, kroppen är ingen maskin som man kan programmera in att göra som man vill. den är inte så förutsägbar som man skulle kunna önska. måste ha tillit till att det blir bra i slutändan, släppa på kontrollen. vågar jag lita och lyssna till kroppen kommer den att sköta sig själv på bästa sätt. jag har fortfarande lång bit kvar när det kommer till att bli vän med kroppen och ge den det utrymme den behöver. jag behöver inte ha den i ett järngrepp, den sköter sig bäst själv. kanske det den försöker säga till mig nu. ha tålamod. ha tillit. den gör på sitt sätt, jag kan inte kontrollera och styra vägen till tillfrisknande mer än att fortsätta ge den det den behöver. ha målet långt där framme framför ögonen och inte haka upp mig den skumpiga färden på vägen dit. det är samma mål jag har, oavsett vilka slingrande vägar som kroppen väljer att ta dit. 

tålamod
acceptans 

en natt till, sen är jag hemma igen. låt denna eftermiddag gå fort. ska börja sticka ett par tofflor, som iaf ser väldigt söta ut på beskrivningen. sen hur de blir när jag för första gången ska följa ett stickdiagram, det återstår att se. roligt att lära sig något nytt, utvecklas. inte bara göra det jag kan, stanna på säker mark. jag ska våga misslyckas också, inte ha för höga krav, utan istället se allting som sker som erfarenheter.
jag tror att allt som sker har en mening. måste tro det, för att handskas med det förflutna och inte klandra mig själv mer än jag redan gör.

sitter här och väntar på att gruppen ska börja, men det har redan gått en halvtimme så jag får nog ge upp och inse att den kommer att ställas in. kan inte låta bli att irriteras över att de inte ser till att ha tillräckligt med personal om de nu tar in patienter som är extra krävande och behöver tillsyn dygnet runt. det blir ingen bra kvalité på vården varken för oss övriga patienter eller den enskilda när det hela tiden är underbemannat. vi är trots allt här för att få behandling, då måste det vara prioritet nummer ett att kunna erbjuda det också istället för att bara fylla upp antal platser.
just nu upptas nästan hälften av alla platser av tjejer som varit här tidigare. vad ska man säga om den statistiken? är det oss det är fel på, eller något i vården som brister? jag vet inte vilken slutsats jag ska dra. det spelar mindre roll för mig nu, ska koncentrera mig på att själv se till att göra vad jag kan för att det ska bli den absolut sista gången jag behöver den här hjälpen. just nu är mycket upp till mig, kamp på egen hand. får jag vara kritisk till någoting så är det bristen på tid från personalens sida, på alltför få samtal och grupper. vi är alla här för att vi behöver stöd, behöver få prata om det som är svårt och jobbigt.
vet att ett av mina svagheter är att jag har så svårt för att öppna mig, släppa in andra och ta hjälp av omgivningen. jag envisas med att jag ska klara av allt själv. men ensam är inte stark. sa till mig själv innan jag påbörjade behandlingen att jag denna gång ska ta för mig mer och använda personalen när de finns här. det blir istället snarare tvärtom, att jag får kämpa och peppa mig själv på egen hand eftersom det inte finns någon tid för samtal. det är svårt, men i slutändan är jag ensam. jag har bara mig själv.
ensam är inte alltid starkast, men jag måste åtsminstone försöka vara stark.

förra veckan var som den var. orolig, rörig och lång. inte alls på humör att skriva. kände mig alldeles tom inuti. efter helgens permission hemma har dimman runt mig tillfälligt lättat och jag går in i ny vecka med mer ork och motvation. dagarna hemma betyder allt för mig. kom tillbaka igår, stolt och stärkt över hur jag har klarat helgen.
jag gör framsteg.
blir återigen påmind hur mycket min familj betyder för mig, för just nu är det de som fyller mig med kärlek.
mitt bränsle.
det som får mig att orka vidare, som får mig att hoppas på att livet har nåt mer att erbjuda än smärta och mörker. att även jag går under naturlagarna och kan ta del av kärlek och glädje. men jag måste våga ge mig ut i livet för att bli delaktig.
känns som en enda lång transportsträcka, tiden jag spenderar här inne. jag är otålig. jag vet vad som väntar, vilka svårigheter som ligger framför mig. det jag går igenom nu är ingenting mot vad som komma skall. därför vill jag vara där nu, möta det jobbigaste på en gång så jag slipper gå och vänta och oroa mig för hur det ska bli. liksom få det överstökat. få svar på en gång, om jag kommer att klara att leva ett vanligt liv eller ej.
men jag kan inte hoppa dit, och skippa alla steg på vägen. det funkar inte så. tyvärr.

det är inte själva målet som är det viktiga, utan vägen dit. processen.

det ligger någonting i dessa ord.

vissa dagar undrar jag vad det är för behandling här egentligen. t ex så syns inte personalen till och de planerade gruppaktiviteterna blir allt som oftast inställda. inte någon att prata med, att utvärdera veckan tillsammans med, sätta upp nya mål eller få pep-talk av. det har inte hänt någonting på hela veckan. jag undrar vad jag gör här. sitta av dagarna kan jag lika gärna göra hemma. det måste ju finnas någon mer tanke bakom behandlingen än att gå och sätta sig vid matbordet när klockan ringer, äta sin mat, sätta sig och läsa en stund efteråt och sen räkna ner tiden till nästa måltid. var är alla samtal och arbete med tankarna?? det är ju det som jag behöver jobba med, det är det som är avgörande för om jag kommer att ta mig ur det här någon gång. gå upp i vikt kan jag göra utan att för den skull bli frisk. det jag behöver hjälp med är allt som finns inuti mig. jag blir frustrerad av att inte få utlopp för det, att inte börja arbeta med den biten. den viktigaste. jag kan ju inte bara vara här som nån slags förvaring.
jag måste utvecklas, ta steg framåt. det är väl det personalen här ska kunna hjälpa mig med?

jaha, så var det ny vecka. igen. inte mig emot. gårdagen var hemskt och mitt humör var i botten. dagen sniglade sig fram. hade inte lust att ta mig för någonting och inte fanns det nån vettig personal att prata med heller. trodde aldrig att kvällen skulle komma, kändes nästan som att klockan gick baklänges.
 har gått och väntat hela helgen på att min sjuksköterska ska komma tillbaka så jag kan få prata med henne. hon skulle jobba idag, men så är hon tydligen sjuk. djup suck. hade verkligen behövt ett samtal med henne. behöver få lätta på trycket, det är så mkt som jag samlat på mig de senaste dagarna. får göra det bästa av situationen idag och försöka fokusera på annat. inte hänga upp mig på att det inte blv som jag tänkt mig.
livet går inte att planera. det finns inga garantier, ingen trygghet. jag kan bara finna trygghet i mig själv. tillit däremot, ger en trygghet. tillit till livet, till att allt ordnar sig på ett eller annat sätt. har man den tilliten blir det så mkt lättare att leva i nuet och inte oroa sig.
framtiden är oviss för alla. hur gärna jag än vill planera och gardera mig för den så kan jag inte göra det. jag kan bara leva här och nu och lita på att jag kan hantera vad som än händer, när det händer. 

tillit är grunden till mycket.
då återstår frågan, hur bygger man upp den?