vad har jag gjort av mitt liv de senaste åren?
imorgon väntar uppstigning i ottan för att befinna sig 9 mil härifrån, på capio, vid halv nio. då väntar bedömningssamtalet jag haft inbokat sen en tid tillbaka. jag är nervös. det är ett tumult av känslor som virvlar runt inombords. jag skäms över att behöva sätta min fot där, igen. jag som lovade annette att hon skulle slippa se mig där igen...
är förstås nervös över vad mötet ska leda till och vad de ska säga. kommer de överhuvudtaget kunna erbjuda mig hjälp igen? och vilken typ av hjälp i sådana fall? jag skulle vilja ha en plats på dagvården. på slutenvården sätter jag aldrig min fot igen. aldrig. det skulle bara sänka mig att komma dit, finns inte mycket positiv energi att hämta där. jag funderar väldigt mycket fram och tillbaka. tids nog får jag väl svar, förhoppningsvis. jag lär ha en natts orolig sömn framför mig.
på fredag tar syrran studenten och morgondagen lär spenderas med att hjälpa mamma med förberedelser inför mottagningen. fattar inte att det var fyra år sen jag stod där, med blommor runt halsen och studentmössan på huvudet. de kommande åren blev inte som jag hade tänkt mig.
ser framemot att träffa släkten som kommer på uppvaktningen med måttlig förtjusning. flera av dem har jag inte träffat på väldigt länge, och när alla samlas som vid ett sånt här tillfälle blir det naturligt att man pratar om vad man gör/har gjort sen sist. jag skäms oerhört över att jag fortfarande är på samma ställe i livet, att jag fortfarande håller på att svälta mig själv. krasst sett är det just det jag har varit sysselsatt med de senaste åren, medan andra, t ex tvillingsystern, tar för sig av livet och pluggar, reser, festar, skaffar pojkvän osv osv.
jag skäms över min uppenbarelse. jag skäms över mig själv och vad jag gjort av mitt liv. jag skulle bara vilja försvinna vid sådana här tillfällen. jag har inget att vara stolt över eller att berätta om.
men det är jag som har ansvar över mitt liv, det är jag som har valt att leva mitt liv på det här sättet, även fast jag inte alltid kan säga att det är ett medvetet val. alltså får jag ta konsekvenser av det också och stå för det. jag kommer inte undan.
värre är att jag även oundvikligt får andra att skämmas över mig. jag känner mer skuld över att mamma ska behöva skämmas över att ha ett benrangel till dotter. jag vet ju intellektuellt sett att jag ser hemsk ut...
om man bortser från min situation ska det faktiskt bli trevligt att träffa den släkt, som jag annars inte har så stor kontakt med, igen.
är förstås nervös över vad mötet ska leda till och vad de ska säga. kommer de överhuvudtaget kunna erbjuda mig hjälp igen? och vilken typ av hjälp i sådana fall? jag skulle vilja ha en plats på dagvården. på slutenvården sätter jag aldrig min fot igen. aldrig. det skulle bara sänka mig att komma dit, finns inte mycket positiv energi att hämta där. jag funderar väldigt mycket fram och tillbaka. tids nog får jag väl svar, förhoppningsvis. jag lär ha en natts orolig sömn framför mig.
på fredag tar syrran studenten och morgondagen lär spenderas med att hjälpa mamma med förberedelser inför mottagningen. fattar inte att det var fyra år sen jag stod där, med blommor runt halsen och studentmössan på huvudet. de kommande åren blev inte som jag hade tänkt mig.
ser framemot att träffa släkten som kommer på uppvaktningen med måttlig förtjusning. flera av dem har jag inte träffat på väldigt länge, och när alla samlas som vid ett sånt här tillfälle blir det naturligt att man pratar om vad man gör/har gjort sen sist. jag skäms oerhört över att jag fortfarande är på samma ställe i livet, att jag fortfarande håller på att svälta mig själv. krasst sett är det just det jag har varit sysselsatt med de senaste åren, medan andra, t ex tvillingsystern, tar för sig av livet och pluggar, reser, festar, skaffar pojkvän osv osv.
jag skäms över min uppenbarelse. jag skäms över mig själv och vad jag gjort av mitt liv. jag skulle bara vilja försvinna vid sådana här tillfällen. jag har inget att vara stolt över eller att berätta om.
men det är jag som har ansvar över mitt liv, det är jag som har valt att leva mitt liv på det här sättet, även fast jag inte alltid kan säga att det är ett medvetet val. alltså får jag ta konsekvenser av det också och stå för det. jag kommer inte undan.
värre är att jag även oundvikligt får andra att skämmas över mig. jag känner mer skuld över att mamma ska behöva skämmas över att ha ett benrangel till dotter. jag vet ju intellektuellt sett att jag ser hemsk ut...
om man bortser från min situation ska det faktiskt bli trevligt att träffa den släkt, som jag annars inte har så stor kontakt med, igen.
Kommentarer
Postat av: ellen
Håller alla mina tummar och tår för att allt går bra på capio idag!
Du ska INTE skämmas över dig själv Johanna! Jag är dessutom helt övertygad om att din mamma inte skäms över dig, hon är nog enbart orolig över dig och tycker det är tragisk och ledsamt att du fortfarande inte mår bra.
Känner så väl igen mig i det att känna sig misslyckad i jämförelse med sina syskon. Min brorsa har ju bott i sthlm i snart två år nu, har jobb, lägenhet och flickvän och själv bor jag fortfarande hemma och tragglar på...men vår tid kommer komma, kanske tidigare än vi tror.
Var rädd om dig min vän, du är en kämpe och en oerhört fin person!
STOOR KRAM
Postat av: Nikki
enäggstvilling?!
Trackback
