tankar, funderingar, förändringar

det finns inget som är så lugnande som mänsklig beröring. någon som håller ens hand, stryker en i håret eller på ryggen, ger en en kram. i de stunderna får jag en liten fristad ifrån mig själv. då står tiden still och jag är totalt i nuet. känner värmen från en annan människa. oron, ångesten och tankarna hålls på avstånd. mänsklig värme och omtanke är starkare än  anorexins slavpiska. jag är inte ensam i kampen som pågår inom mig.
dessa stunder av vila från det annars ständigt pågående kriget är mina ljuspunkter. då jag kan släppa garden och slappna av för en stund. jag lever länge på dem och är mamma evigt tacksam för att hon orkar ge mig av sin kärlek och styrka.
tänk att mänsklig beröring kan vara så rogivande. det är nåt speciellt med det. vi människor är helt enkelt skapta för varandra. ingen kan leva i ensamhet.
inte konstigt att jag är rädd för att leva ensam resten av livet. samtidigt är det just åt det hållet jag är på väg, då jag drar mig undan livet och i och med det även relationer till andra människor.
skulle jag ha obegränsat med pengar skulle jag unna mig massage varje dag. jag skulle vilja gå på det regelbundet nu också, men det är inte realistiskt nu i det här läget. ingen kan knåda ett benrangel. fast det är inte knådandet i sig jag är ute efter utan vilken beröring som helst. bara någon håller på med mitt hår ryser jag av välbehag.