tankar, funderingar, förändringar

torsdag, men det känns som fredag eftersom jag jobbade igår också. jag är trött fast jag bara varit en timme på jobbet. jag har tappat lusten och glädjen med att jobba. jag har tappat orken helt enkelt. det enda jag kan tänka på när jag börjar jobbdagen är hur många timmar det är kvar tills dagen är över och jag får gå hem. så ska det väl normalt inte vara, iaf inte om man trivs på sitt jobb. och ja, jag trivs på jobbet, men jag orkar inte. just den här veckan tog jag på mig extra jobb dessutom bara för att andra skulle vara lediga. det ångrar jag nu, men det är bara att bita ihop och köra de här sista två dagarna. sen är det helg och då får jag vila.
jag vet inte hur länge till fasaden kommer att hålla, den jag försöker behålla intakt utåt som visar att jag mår rätt bra. det är bara familjen som ser på mig hur jag faktiskt mår. de andra, kollegorna på jobbet, tror att allt är bra, att jag ska börja plugga till hösten, att jag lever ett helt normalt liv för en 23-åring. de skulle bara veta... just nu vet jag själv varken ut eller in. jag inser att något måste hända, att det inte kan rulla på så här för förr eller senare kommer jag att braka ihop. men hur jag ska ta tag i det, det vet jag inte. ska jag försöka bli sjukskriven på heltid eller ska jag försöka jobba halvtid i sommar också? ska jag söka hjälp på nytt på capio eller ska jag försöka klara mig ur detta själv? vad är bäst?? jag vet inte! jag vill så gärna tro på mig själv och min egen förmåga att vända den här nedåtgående spiralen. samtidigt kan jag bara blicka tillbaka på de senaste månaderna och få svart på vitt.

jag vet inte.