tankar, funderingar, förändringar

i början av varje vecka pratar de om att den kommande helgen ska bli fin, och sen ju närmare helgen det lider ju sämre blir utsikterna. jag hade ställt in mig på en dag i solen imorgon, men råkade se på vädret nyss på tv och det kan jag ju glömma efter det. regn över halva sverige, och än värre på söndag. jaha, bara fram med brun-utan-sol då :p
sitter och slöar framför tvn rätt trött efter ännu en vecka. jag vet att jag inte borde ha någon riktig rätt att tycka att det är skönt att erbetsveckan är över då jag bara jobbar deltid, men jag känner mig minst lika trött som dem som jobbar heltid. fattar inte hur folk orkar med att sen ha ett socialt liv vid sidan om. för mig känns det som en omöjlighet. just nu tar jobbet all min kraft. jag trivs bra och tycker att det är roligt och stimulerande på arbetet, men när dagen är slut är jag så trött att jag inte orkar annat än att komma hem och ta det lugnt i väntan på läggdags och ny dag. innehålllöst kan tyckas, men också orkeslöst. det går hand i hand. i början veckan hade jag satt upp mål som jag skulle jobba mot fram till nästa vecka, men så här när veckan nästa är över kan jag se att jag inte lyckats med många av punkterna. planera går bra, men att genomföra dem misslyckas jag med. vad är det för vits att sätta upp planer och mål om jag inte når dem? tror att en poäng kan vara att jag endast har dem för mig själv, att jag inte låter någon annan ta del av dem. på så vis så minskar jag pressen på mig, och kan bara misslyckas inför mig själv. jag är kluven till att ta hjälp av andra. den inneboende rösten skriker att jag ska klara detta själv, men till vilket pris? när ska jag inse att ensam inte är starkast eller bäst, att jag borde ta hjälp av omgivningen?
jag kan vara envis till tusen.