uppförsbacke
det är riktigt kämpigt just nu. har inte haft lust eller ork till att skriva någonting här. har inte haft lust till någonting alls. när jag faller ner i de dalarna drar jag mig undan från omvärlden, från de nära och kära och all social kontakt. då orkar jag bara vara med mig själv, om ens det. nu är det värsta över för den här gången och jag orkar titta upp igen.
hade ett bra samtal med mamma och pappa igår som fick mig att vakna till lite, eller i allafall fick mig att inse att jag inte kan ge upp allting nu. det finns bara en väg, framåt.
fram med planering igen, strukturera upp vardagen. sätta upp mål och börja jobba aktivt mot ett mer innehållsrikt och ljusare liv. det är jag som stakar ut min egen värld. sitter nu och försöker formulera konkreta och realistiska mål inom den närmsta veckan/veckorna. utan tydliga mål vet man inte var man är på väg eller hur väl man är på väg i rätt riktning. jag har alltid svårt att sätta upp realistiska mål. tenderar att sätta ribban för högt gång på gång, i en naiv förhoppning om att allt ska gå lättare under morgondagen. jag vill inte riktigt inse att det aldrig kommer att bli lättare, att jag måste börja ta itu med det som är som mest jobbigt och jävligt.
nu ska jag återgå till min målformulering, och sen börja med att ta stegen i rätt riktning genom ett ordentligt kvällsmål som min kropp behöver och skriker efter.
jag löser aldrig problem genom att svälta och straffa mig själv.
hade ett bra samtal med mamma och pappa igår som fick mig att vakna till lite, eller i allafall fick mig att inse att jag inte kan ge upp allting nu. det finns bara en väg, framåt.
fram med planering igen, strukturera upp vardagen. sätta upp mål och börja jobba aktivt mot ett mer innehållsrikt och ljusare liv. det är jag som stakar ut min egen värld. sitter nu och försöker formulera konkreta och realistiska mål inom den närmsta veckan/veckorna. utan tydliga mål vet man inte var man är på väg eller hur väl man är på väg i rätt riktning. jag har alltid svårt att sätta upp realistiska mål. tenderar att sätta ribban för högt gång på gång, i en naiv förhoppning om att allt ska gå lättare under morgondagen. jag vill inte riktigt inse att det aldrig kommer att bli lättare, att jag måste börja ta itu med det som är som mest jobbigt och jävligt.
nu ska jag återgå till min målformulering, och sen börja med att ta stegen i rätt riktning genom ett ordentligt kvällsmål som min kropp behöver och skriker efter.
jag löser aldrig problem genom att svälta och straffa mig själv.
Kommentarer
Postat av: ellen
Känner så väl igen mig i det att dra sig undan från all social kontakt och enbart vistas i sin egen lilla bubbla när saker är jobbigare. Försök bara att inte slå på dig själv för att du gör så. Jag tror att lösningen för att komma framåt är att leva i nuet. Varken se framåt eller bakåt utan bara vad man kan förändra och kämpa med just i denna stund. Det är skitsvårt och det gäller att vara stenhård och inte låta dom dumma tankarna gå ut över handlingarna...jag tänker på dig vännen, du är unik, värdefull och klarar mer än vad du tror!
KRAMAR
Postat av: milla
Vad kul! :-D Jag hade samma mängd mjöl som i receptet, tycker det blev saftigt och gott :o) Du får säga till imorgon hur det blev!
Trackback
