långt under marken
vissa dagar orkar man bara inte leva. idag är en sån. humöret, tankarna och hela jag befinner mig långt ner under jorden. allt känns bara sådär oerhört tungt och mörkt. samtalet hos terapeuten imorse kunde inte få in mig på ljusare tankespår. det enda positiva var att de hört av sig från capio och vill att vi ska träffas alla tre och diskutera hur man på bästa sätt ska kunna hjälpa mig vidare. alltid något. hoppas att det mötet blir av ganska snart, för själv börjar jag ge upp hoppet om mig själv och min förmåga att ta mig ur det här. det finns inte mkt som talar för det just nu. nu är allt bara så hopplöst! jag är fylld av självanklagelser och självförakt. det leder mig inte framåt, men det är svårt att inte fastna i ältandet av hur jag kunnat låta det gå såhär långt, igen...
de spelar empty room på radion just nu, och det känns väldigt tomt inom mig.
ångesten har legat och tryckt under ytan hela dagen. skulle egentligen ha åkt in på självhjälpsgruppen ikväll men jag orkar bara inte. har ingen som helst lust till det. istället tog jag cykeln hem till föräldrarna där jag haft sällskap av hunden. bestämde mig för att stanna och äta middag här idag också. det är iaf mer ordentlig mat än middagen hemma skulle ha blivit, dessutom så slipper jag den tärande ensamheten en stund när de andra kommer hem från sina arbeten. att omge sig med människor utan att behöva vara social, att bara få ta del av mänsklig närvaro hjälper till att hålla en del av ångesten i schack.
får se om jag går iväg på ki balans på friskis ikväll. velar som vanligt. denna ständiga obeslutsamhet i allt och ingening! och när jag väl lyckas fatta ett beslut, jag då ångrar jag mig och går bara och tänker på hur det skulle ha blivit om jag tog det andra alternativet istället. som om gräset alltid är grönare på anra sidan. även där en ständig längtan och dröm efter något annat, något ogripbart luftslott.
