ett flyktigt leende
jag är glad. oförklarligt. eller är det kanske så att en känsla inte alltid behöver ha en förklaring? de kommer över utan ibland synlig orsak. känslor styrs inte av logik.
men visst har jag små anledningar till att vara glad. jag har, liksom igår, tillbringat dagen vid havet, sett havsörn, unnat mig en glass två dagar i rad, solen skiner fortfarande och jag ska snart bänka mig framför tvn och se på allsången följt av morden i midsumer. flera, för andra obetydliga anledningar till en stunds glädje. jag blir förvånad varje gång jag fylls av denna känsla. förvånad, och hoppfull, över att jag uppenbarligen kan känna olika nyanser i tillvaron och inte bara uppleva livet som en grå sörja. jag tror faktiskt att jag har blivit bättre på att uppskatta de små sakerna i tillvaron då min vardag för det mesta ser likadan och intetsägande ut. alltid något gott kan komma ur det djupaste mörker.
i samband med denna tillfälliga glädje kommer ångesten över vad som ligger framför mig. det är som att jag inte kan tillåta mig att njuta av en stunds lycka. den vänds snabbt till dess motsats. alla tankar och självanklagelser vad jag gjort/gör med mitt liv. hur mycket som jag missar genom att gå ner mig i ätstörningsträsket igen. hur jag ska stå ut de kommande månaderna på capio. det är ju livet jag vill leva i, och det kommer jag att vara så långt bort som det bara går ifrån inlåst på avdelningen. vad är det jag ställt till med? jag vill inte dit!
imorgon när tvångstankarna om att röra på mig sätter igång att mala vet jag att det kommer att vara andra tongångar i huvudet. då kommer istället längtan att slippa leva vara starkast, längtan att få vila och lämna ifrån mig ansvaret.
mitt humör och känslor pendlar kraftigt och jag finner inte ro eller någon slags balans. ytterlägena dominerar med ångest för det ena eller det andra raka motsatta. jag känner mig schizofren, med två så olika viljor och känslor inom mig som slåss emot varandra.
nu är klockan åtta, dags att knäppa på allsången och försöka hitta tillbaka till det där leendet jag hade på läpparna en kort stund.
men visst har jag små anledningar till att vara glad. jag har, liksom igår, tillbringat dagen vid havet, sett havsörn, unnat mig en glass två dagar i rad, solen skiner fortfarande och jag ska snart bänka mig framför tvn och se på allsången följt av morden i midsumer. flera, för andra obetydliga anledningar till en stunds glädje. jag blir förvånad varje gång jag fylls av denna känsla. förvånad, och hoppfull, över att jag uppenbarligen kan känna olika nyanser i tillvaron och inte bara uppleva livet som en grå sörja. jag tror faktiskt att jag har blivit bättre på att uppskatta de små sakerna i tillvaron då min vardag för det mesta ser likadan och intetsägande ut. alltid något gott kan komma ur det djupaste mörker.
i samband med denna tillfälliga glädje kommer ångesten över vad som ligger framför mig. det är som att jag inte kan tillåta mig att njuta av en stunds lycka. den vänds snabbt till dess motsats. alla tankar och självanklagelser vad jag gjort/gör med mitt liv. hur mycket som jag missar genom att gå ner mig i ätstörningsträsket igen. hur jag ska stå ut de kommande månaderna på capio. det är ju livet jag vill leva i, och det kommer jag att vara så långt bort som det bara går ifrån inlåst på avdelningen. vad är det jag ställt till med? jag vill inte dit!
imorgon när tvångstankarna om att röra på mig sätter igång att mala vet jag att det kommer att vara andra tongångar i huvudet. då kommer istället längtan att slippa leva vara starkast, längtan att få vila och lämna ifrån mig ansvaret.
mitt humör och känslor pendlar kraftigt och jag finner inte ro eller någon slags balans. ytterlägena dominerar med ångest för det ena eller det andra raka motsatta. jag känner mig schizofren, med två så olika viljor och känslor inom mig som slåss emot varandra.
nu är klockan åtta, dags att knäppa på allsången och försöka hitta tillbaka till det där leendet jag hade på läpparna en kort stund.
Kommentarer
Trackback
