tankar, funderingar, förändringar

så viktigt social gemenskap och relationer är för oss människor. ensamhet är människans värsta fiende. de dagar jag tillbringat i andras sällskap är de dagar jag upplever som ljusare. just nu är mina föräldrar de mest betydelsefulla i mitt liv. det är de som håller ensamhetskänslorna på avstånd, då jag alltid är välkommen hos dem. i avsaknad av annat socialt umgänge, som vänner och killar som borde vara det naturliga i en 23-årings liv, är det de som utgör min kontakt med andra människor. det är först när man inte längre har ett så stort kontaktnät runtomkring sig som man upptäcker hur betydelsefullt det är med relationer. paradoxalt nog har jag, samtidigt som jag skyr ensamheten, sett till att isolera mig och att bli just ensam. för det är jag som succesivt genom sjukdomen dragit mig undan allt vad socialt umgänge med jämnåriga heter. det är jag som tackat nej till fester och sociala sammanhang, jag som sakta men säkert stängt alla andra ute. för att skydda mig, men mot vad? skydda mig mot besvikelse och upptäckten av att jag är en flopp som ingen vill umgås med? att jag inte duger som vän eller människa. jag har själv sett till att uppfylla det här antagandet, gjort så att jag fått det bekräftat av mig själv. jag har på förhand dömt ut mig, utan att låta någon annan få en chans att tycka något annat.
tror att en av anledningarna till att jag väntar så på att få komma in på capio är att jag där slipper ensamheten. inte helt, eftersom känslan av ensamhet kan vara lika stark om man så är omgiven av en hel massa folk, men till viss del då jag redan nu känner personalen till största delen och har några däribland som jag verkligen litar på och tycker om. sen så finns det såklart en förhoppning om att det ska finnas någon tjej som jag kommer bra överens med och kan komma att bli vän med där. det gör tiden där så mkt lättare att uthärda.
hela dagen har jag tacksamt haft sällskap av päronen. först ännu en dag av sol och bad på klipporna, sen stannade jag på middag. jag tackar inte nej till att grilla :) sen så äter jag en bättre måltid när jag äter hos dem än vad jag skulle ha gjort själv hemma, så min mage är också nöjd och glad och jag slipper titta på klockan stup i ett och vänta tills jag äntligen ger mig själv tillåtelse att äta kvällsfika. kvällsfikat är, liksom frukosten, höjdpunkten på dagen då jag verkligen äter mig mätt och belåten. varför ska det vara så svårt att ge sig själv det jag behöver under dagen också?
nu ska jag se på dokumentär om de svenska os-hoppens uppladdning inför os.